Brända berättelser och öppnade skatter

03 november 2012

Förstasidan, Kultur, På plats

Fredagseftermiddag i Stockholm. Första riktigt kalla oktoberdagen. Utanför Etnografiska museet jongleras det med eld. Innanför dörrarna är det en febril aktivitet. Det är vernissage för den splitter nya, permanenta utställningen Magasinet – en etnografisk skattkammare. Samtidigt pågår en kamp mot klockan i källaren.

Etnografiska museet har magasin. Magasin fyllda av föremål från hela världen. Gamla, nya, mer eller mindre hela. Insamlade av olika människor med olika åsikter, var och en invecklad i tankeströmningarna i sin lilla bit av historien. Somliga nazister, andra antropologer, etnologer, eller helt enkelt bara nyfikna resenärer.
Varje föremål laddat med just sin specifika mening. Fyllt av berättelser. Trådar bakåt i tiden, till ögonblick som nu bara kan anas som förbifladdrande förnimmelser, ogripbara.
De flesta föremål också laddade med den koloniala historien. Med sättet de samlades in på. Med synen på ”den andre”. Med den märkliga idén om att vi här bättre kan bevara ”deras” historia. Göra den mindre flyktig, på våra villkor.
Att samla på andra platsers historia i form av saker, gömda och halvt eller helt bortglömda, i för omvärlden slutna rum, kan ifrågasättas utifrån så många aspekter. Och det görs ju, inte tal om annat så klart, både innanför och utanför museets väggar.

Mot den bakgrunden och i ljuset av de magasinerade tingens laddning och historieberättande egenskaper, kan utställningen Magasinet sägas vara ett smått banbrytande projekt: att slå upp dörren på vid gavel för de instängda skatterna.
Med ett urval på 6 000 föremål av alla möjliga slag och former, med interaktivitet och fokus på upptäckarlusta vill den ge möjlighet till en friare tolkning av samlingarna. På museets hemsida står att det ska vara som ett ”tredje rum där magasin, utställning, publik, databas och samlingar möts”.
Vernissaget är välbesökt. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth lyckas få med lite arbetslinje i sitt invigningstal, innan hon får i uppdrag att slå på en gammal gonggong som kan gå sönder. Museets globaliseringsintendent Lotten Gustafsson Reinius talar om ”kokkärl som kallnat och trummor som tystnat”, om ”frånvarande människor” och ”brutna berättelser”.
Det är ganska ödesmättat. Men det är inte konstigt. Museipersonalen är skakad. Något mycket sorgligt har inträffat.

Några dagar innan, på tisdagen, kom rapporterna: det brinner på Etnografiska. I ett av magasinen i källaren. Ett magasin fyllt av pälsar, fjäderdräkter från Amazonas, 2 000-åriga mumier från Egypten, skor och andra läderföremål.
Mitt under de sista intensiva föreberedelserna för öppnandet av Magasinet fick hela museet utrymmas. Förutom själva brandfaran, så var pälsarna konserverade med arsenik, rökutvecklingen mer giftig än vanligt.
Branden var snabbt under kontroll och kunde släckas, orsaken utredas, det talades om mordbrand, polisen ganska tystlåten som vanligt. Men sakerna då? Föremålen och berättelserna? Ja, flera av samtalen under vernissaget utmynnar i målande beskrivningar av hur de anställda försökt hjälpa konservatorerna att rädda vad som räddas kunde.
Branden utlöste sprinklersystemet. Vatten och eld mot päls och fjädrar. 4 000 föremål i kylrummet. Alla oersättliga. Av en del blev det bara kol kvar. Det lyser sorgsenhet ur ögonen på de människor som vårdat dem, använt dem i sitt arbete, berättat om dem, skrivit om dem, försökt förstå dem, lyssnat till dem.

På torsdagen meddelas att det troligen är ett par hundra föremål som är förstörda eller allvarligt skadade. Mumierna – nyligen flyttade från Medelhavsmuseet – ska ha klarat sig.
Men även om det bara rör sig om cirka 200 skadade föremål, av de 4 000, går det inte ens att börja beräkna värdet av vad som gått förlorat. Den specifika laddningen i varje ting. Ting som vi egentligen bara har till låns. Som inte tillhör oss. Som aldrig tillhört oss. ”Oss” som i ”vi” som hade möjligheten att resa och plocka på oss historia. Vi som ansåg oss ha rätten att beskriva andra.
Etnografiska museet är en del av Världskulturmuseerna i Sverige, de förvaltar sammanlagt omkring 440 000 föremål från hela världen. Det är svårt att vara odelat stolt över det.

Ännu på fredagen pågår räddningsarbetet. Samtidigt som det minglas med ciderglas i den nyöppnade utställningen kämpar konservatorerna i det berörda magasinet mot klockan, mot möglet som troligtvis sätter in inom ett visst antal timmar. Allting måste frysas in så fort det bara går. Men det är känsliga saker att hantera. Det tar tid.
Även resten av museets samlingar kan ha skadats av rökutvecklingen. Rubbats i sina konserverade tillstånd. Förmodligen måste de också ses över. Tas om hand. Vare sig det är ett hästtäcke som fortfarande luktar häst trots att det lades till samlingarna på 1800-talet, eller något mera sentida, en parfymflaska, ett par skor från Kina.
I utställningen Magasinet finns det lådor att dra ut, som i ett vanligt magasin. En av lådorna är fylld med tygtrasor från en grav. Det är en chock att öppna den och vila ögonen på vad som måste vara en liksvepning. Att tänka att vi till och med har tagit oss rätten att tömma gravar på deras innehåll.
I rummet intill finns utställningen Med världen i kappsäcken. Där blickar den nazistvänlige upptäcktsresanden, Sven Hedin, ut mot oss i sin kikare från ett gammalt fotografi. Ett fotografi som borde problematiseras lite mer i en tid när främlingsfientligheten äter sig in i Europas mage och Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti.
Som det nu är, är fotografiet snarast romantiserat. Och romantik kan, som bekant, vara mycket, mycket farligt.

Med detta sagt så är Magasinet – en etnografisk skattkammare, som synes här ovan, en tankeväckande utställning, vackert utformad, en port till drömmar och fantasier. En möjlighet till att förstå mer av oss själva och av dem som föremålen en gång i världen tillhört. De som egentligen aldrig varit ”de andra”, som egentligen alltid varit lika mycket vi som oss.

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.