Vilken jävla chans?

26 oktober 2012

Film, Förstasidan, Kultur

Välkomna till floskelhelvetet. Välkomna till hoppet i hopplösheten. Till att handla kläder på lågprisvaruhus, sparkas från jobbet och förödmjukas på Arbetsförmedlingen. Välkomna till ÄTA SOVA DÖ, den bästa filmen i Sverige just nu.

Tjugo över fyra en vanlig dag. Kryper ihop i biomörkret tillsammans med några kvinnor i övre medelåldern och två killar knappt över tjugo. Ser reklamen för hur du ska fånga alla dina ögonblick med en ny version av ett mobiltelefonsmärke. Ögonblick som ser lyckligt flimrande ut; resor, fester, fart och fläkt; vältränade kroppar, putsade tänder och snygga kläder. Så börjar filmen. Kontrasten är som ett rivjärn mot ögonen.

Att Gabriela Pichlers långfilmsdebut hyllats av en i princip enhällig kritikerkår, är smått fantastiskt. Med tanke på vad den skildrar. Med tanke på vad den säger. Eller snarare skriker: SE! Det är så här det är. I klassamhällssverige, i avfolkningssverige, i arbetslöshetssverige, i det Sverige där människor inte är vatten värda när de är ”mellan jobb”, som Arbetsförmedlingen så fint beskriver det.

Hopplöshetens Sverige. Kallsverige. Sitter där i mörkret och kommer på mig med att andas i takt med 20-åriga Raša, helt ofattbart skickligt spelad av Nermina Lukač, när hon får panik inför uppsägningen från sitt arbete som grönsakspackare. Sitter där i mörkret och känner hur ilskan kokar i hela kroppen när doktorn säger till hennes sönderarbetade pappa (lika skickligt spelad av Milan Dragišic) att han inte ska vara girig, när han har varit i Norge och jobbat, trots en fruktansvärd smärta.

Girig? GIRIG! Har doktorn hört talas om något som heter existensminimum? Att det behövs pengar till att köpa mat för dagen? Samma ilska över flosklerna från företagen, från Arbetsförmedlingen. Tomorden. Så respektlösa. Så kränkande i sin käcka ton av att det inte är några problem att livet just gått åt helvete, att de ska se det som något positivt och ta vara på chansen.

CHANSEN? Vilken jävla chans. Häll kaffet på företagets VD så att hon vaknar. Stryp jobbcoachen! Eller åtminstone: bötfäll alla som säger till arbetslösa, långtidssjukskrivna, utlasade, utförsäkrade att de ska komma ihåg att det är ”de själva som skapar förutsättningarna för att få jobb”. Bötfäll varenda formulering i floskelhelvetet på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Bötfäll hur de bakbinder människors handlingskraft och livslust.

Inte ett enda ansikte att känna igen i filmen. Inga kända skådespelare. Istället är det som att kastas in i en samling okända människors liv. Rakt in i deras verklighet. Så bra spelar de. Som att det är på riktigt. Som att det vore idioti att föreslå att det skulle röra sig om ett inspelat drama.
Våga inte ifrågasätta sanningshalten i att det är så här det är. Våga inte ifrågasätta Raša. Hennes energi. Hennes förmåga att paketera 12 påsar machésallad på 4,5 sekunder. Att på känn väga upp 175 gram ruccolasallad i handen. Våga inte ifrågasätta hennes kvalitéer. Att hon är bäst på det hon gör. Att det hon gör är viktigt. Varje steg hon tar är viktigt. Hur hon värnar om sin pappa, masserar hans trasiga rygg med foten och tvättar hans hår. Hur hon värnar om sin tystlåtne unge vän – sanslöst fint spelad av Jonathan Lampinen – när han bryter ihop av att ha blivit tvungen att jobba på sin farbrors slakteri, trots att han älskar djur och egentligen skulle vilja bli veterinär.

Och för guds skull ifrågasätt henne inte när hon står upp mot rasistiska kommentarer, eller när hon säger sitt efternamn, som låter muslimskt, och tillägger att hon ändå är i princip svensk: ”till sättet och så”.
Detaljerna. Hur den är filmad. Ljuset. Mörkret. Personernas inre värdighet mot behandlingen från samhällsinstitutionerna. Doktorn som inte kan skriva medicinskt underlag till Försäkringskassan. Det tandlösa facket. Den falska förståelsen för hur ”jobbigt” det måste vara för dem som blir uppsagda. Det lilla trollet med rosa hår. Den magra björkskogen och de avflagnade trädjuren på den övergivna lekplatsen. Rädslan. Viljan. Drömmarna som aningar i ögon som ännu inte slocknat.

Äta Sova Dö är helt enkelt ett mästerverk. Den föraktar inte de människor den berättar om. Den lyfter dem och ser varje skiftning i deras ansikten. Välkomna till verklighetens folk alla broilade politiker. Tårarna faller. Det tänds alldeles för fort i salongen. De medelålders kvinnorna går omedelbart. Men de två killarna sitter kvar en stund. En av dem mumlar:
– Bästa svenska filmen jag sett på länge.
Den andre killen instämmer, tillägger att han har ett tryck över bröstet.
Den förste killen nickar:
– Det gör ont i hjärtat.

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.