Vänstern och mannen med geväret

12 oktober 2012

Debatt, Förstasidan, Opinion

Debatt. Här följer ytterligare ett inlägg i den aktuella Syriendebatten. Välkommen att skriva ett inlägg, och håll dig gärna till högst 6 000 tecken inklusive blanksteg.

 

Förutsättningarna för debatt är inte de bästa: i sina inlägg i Internationalen 37/12 behandlar varken Blomqvist eller Åsman de bärande punkterna i min kritik av den vändning upproret i Syrien har tagit, istället förfaller de till billigt misstänkliggörande. Åsman avfärdar min beskrivning av situationen i Syrien som till hundra procent sammanfallande med Assadregimens propaganda, medan Blomqvist menar att jag hämtar mina argument från de värsta antikommunistiska propagandacentralerna. Med sådana ”svar” från ”kamrater” dör lätt debatten; det enda man har lust att skriva är ju sin utträdesdeklaration.

Med det sagt måste jag dock ge Åsman rätt på en punkt: min beskrivning av FSA (Fria syriska armén) var alltför summarisk. Visserligen nämnde jag att den väpnade styrkan delvis hade sitt ursprung i genuina revolutionära händelser, men jag gjorde det så kort att hela resonemanget fick en missvisande slagsida.
Problemet är att beväpnade byråd eller kvartersbaserade självförsvarskommittéer inte vinner några krig. Och det jag koncentrerar mig på är de styrkor som kan vinna kriget; styrkor som är kapabla att gå till offensiv.
Åsman å sin sida beskriver FSA på ett alldeles eget sätt. Till exempel hade styrkans högsta kommando, som då satt i Turkiet (där utfördes också med hjälp av den turkiska militären träning av FSA:s soldater) vid den bas som byggts upp bredvid den amerikanska basen i Adana, ingen kontroll över trupperna.
Nu är kommandot flyttat till Syrien – men vi får väl anta att de fortfarande saknar inflytande…

Vidare menar Åsman (något svävande), att FSA finansieras av bättre bemedlade personer i Syrien. Om vi lämnar den mer hypotetiska frågan om vad socialister skulle kunna tänkas anse om dessa bättre bemedlade personers politiska program, leder påståendet till ett antal frågor. Den första är: har Åsman en aning om vad krig kostar nu för tiden? Tror Åsman att de bättre bemedlade personerna har råd? Om inte: varifrån ska resten av pengarna komma? Om de inte ska komma som ytterligare resurser från gulfdiktaturerna eller från västimperialismen: hur ska vi behandla det faktum att FSA inte har större chans till militär seger än en glass har i Bādiyat ash-shām?

Sen påstår Åsman att SNC (Syrian national council) inte har något inflytande över revolutionen. Jag vill bara påpeka att det är exakt samma påstående som firma Åsman/Kildén sålde om TNC/NTC under kriget i Libyen, men att det var den organisationen som styrde landet när kriget var över. Hans bedömning av SNC som en kropp isolerad från revolutionen i Syrien delas inte heller av några andra bedömare, seriösa eller oseriösa.

Dessutom tolkar han Hillary Clinton. Det är lite oklart, men jag uppfattar det som att hon har dåliga kontakter med oppositionen av politiska skäl. Hennes medhjälpare Carl Bildt, utrikesminister i Sverige, uppfattade henne uppenbarligen på ett annat sätt: i stort sett samtidigt som Åsman skrev sitt inlägg samlades SNC i Hässelby utanför Stockholm. Efter mötet åkte de hem med en tackgåva från den svenska staten: satellit-telefoner och annan kommunikationsutrustning.

Slutligen: hur är det med mina källor? Eftersom mina kontakter med Assadregimens propagandaapparat är haltande, har jag valt att använda andra. Uppgifterna om FSA, basen i Turkiet och dess betydelse kommer från FSA själva, genom BBC. Uppgifterna om MI6:s och CIA:s roll kommer också de direkt från organisationerna själva, också de förmedlade genom internationell och svensk media. Uppgifterna om kommunikationsutrustningen kommer från Svenska Dagbladet. Uppgifterna om den roll islamistiska styrkor spelar (något jag i och för sig inte nämnde, men ändå ställdes till svars för) kommer från FN. Stödet från Saudiarabien och de andra gulfdiktaturerna är ganska välkänt för den som har minsta vilja att se, till exempel kan man läsa om det i Wall Street Journal.

Det är inte bara Åsman som använder sin kreativitet när han argumenterar; också Socialistiska Partiet gör det. I Internationalen 38/12 publicerar partistyrelsen ett uttalade, där man bland annat tänker sig att rädda revolutionen från att kidnappas av imperialister och exilgrupper. På en retorisk nivå är det ett utmärkt argument; det räddar oss från det faktum att mina fienders fiender, alltså mina vänner, också råkar vara mina värsta fiender.
På en praktisk nivå är det dock fria fantasier. Den som följt rapporteringen från krigsområdet, till exempel genom Cecilia Uddén i Sveriges Radio, vet att de som stöder FSA desperat ropar på mer stöd från Nato, och att de ser de islamistiska styrkorna som allierade, bröder. Ingen, inte ens de syrier som uttalar sig i Internationalen, ifrågasätter SNC:s legitimitet.
Det handlar inte om en kidnappning – när motståndet mot Assad militariserades öppnade motståndarna dörren på vid gavel och bjöd in. (Vilket inte är något att moralisera över – det är så det går till i krig, vilket åter igen är ett av de politiska skälen till att krig inte är bra.)

Så, åter till Internationalen 37/12, och Blomqvist. Egentligen borde hans inlägg förbigås med tystnad, som ingenting mer än ännu ett pinsamt övertramp i Syriendebatten (när folk uppbragt säger att dom citerar något ordagrant kan man generellt vara rätt säker på att dom aktivt försöker missförstå textens innehåll).
Men ett par saker vill jag kommentera.

Den första är frågan om 1900-talets försök att skapa socialistiska samhällen. Försöken sträcker sig från lärorika misslyckanden (som socialdemokratin i Sverige eller revolutionen på Kuba), över mindre lärorika misslyckanden (som arbetarrörelsen i USA eller 68-upproret), vidare över små katastrofer (som FARC i Colombia eller ETA i Baskien) till misslyckanden av astronomiska mått (som Stalin-eran i Sovjetunionen, kulturrevolutionen i Kina eller khmer-regimen i Kambodja).
Speciellt dom astronomiska misslyckandena måste vi som fortfarande kämpar för socialismen på något sätt hantera. Ett sätt att hantera dom är naturligtvis att hänvisa till att borgerligheten också begått liknande eller större övergrepp. Det kan möjligen trösta trotskister, men om man ska vinnas med argumentet att ”Hitler faktiskt var värre” måste man vara ganska förhärdad. (Och hur som helst kommer debatten snart att förvandlas till ett likstaplandets aritmetik som inte gör något annat än skrämmer.)

Jag tror att ett bättre sätt att vinna den ideologiska kampen är att erkänna misslyckandena, och att hitta nyckelfaktorer som gör att de inte upprepas. Jag tror att man kan identifiera tre sådana faktorer: den första är att demokratin (yttrande- och organisationsfrihet i och utanför de revolutionära organisationerna) inte kommer att inskränkas. Den andra att den socialistiska demokratin alltid byggs nedifrån; från demokratiskt organiserade arbetsplatser och bostadsområden. Och den tredje: att militära medel inte kan och inte kommer att användas för att skapa ett socialistiskt samhälle.

Det andra jag vill kommentera är tanken att ”väpnat självförsvar” skulle tvingas fram av överhetens övergrepp. Folklig kamp övergår aldrig sömlöst i militariserad kamp – eftersom militära enheter måste tränas, organiseras och beväpnas, något som blivit allt mer komplicerat och dyrt ju bättre våra motståndare blivit på att hantera olika former av folkkrig.
Därför är valet att militarisera kampen alltid ett strategiskt val som folkrörelsen gör. Förutsatt att det är folkrörelsen som gör valet – i fallet Syrien (liksom i många andra fall) gjorde FSA det på helt egen hand, utan att be någon om lov.
Därför är jag helt överens med Blomqvist om att militär kamp aldrig kan vara en politisk strategi för socialister – jag förstår bara inte riktigt vad han menar när han skriver det.

Blomqvist talar om militariseringen som självförsvar – och det är nästan alltid så den startar. Syftet är att skydda liv och minska lidande; resultatet blir att fler liv spills och att lidandet mångdubblas. Gång på gång på gång. Och det leder oss till David Muncks inlägg i Internationalen 39/12.
Munck menar att militariseringen av kriget i Syrien är nödvändig, därför att Assadregimen är exceptionellt totalitär och blodbesudlad. För det första är det där ett vanskligt argument – Munck stödjer tillsammans med den svenska staten en av de två krigförande sidorna i Syrien – och i krig är den andra sidan alltid exceptionellt totalitär och blodbesudlad. För det andra så är det rent faktiskt tveksamt – innan kriget så var Assadregimen ungefär lika totalitär och blodbesudlad som borgerliga diktaturer brukar vara. Efter att kriget börjat är den ungefär lika blodbesudlad som andra krigförande borgerliga stater brukar vara (mer blodbesudlad än den svenska, mindre blodbesudlad än regimen i Washington). Att Assadregimen slåss fult är inte att undra på – med ett geografiskt läge mellan Palestina och Irak saknas inte näraliggande exempel på vad som händer en förlorare.

I övrigt delar jag och Munck i stort sett världsbild, även om vi drar helt olika slutsatser av den. Framför allt drar Munck öppet den logiska slutsats som Åsman och Socialistiska Partiet vrider sig som maskar för att undvika – den som stöder FSA:s krig stöder naturligtvis också ett eventuellt Nato-angrepp; kriget första lag är att vinna. (Liksom dess andra, tredje och fjärde…)

Men för att fullt ut förstå vad det skulle betyda tror jag att det är viktigt att vi höjer blicken och tar in hela bilden. Under det senaste decenniet har globaliseringsepoken gått i graven. Ett ekonomiskt sargat USA slåss allt mer desperat för sin överlevnad (just nu bombas sex andra länder av flyg med amerikanska flaggor), samtidigt som ”peak everything” gör att konkurrensen om råvaror hårdnar. Ryssland har efter neutraliseringen av Tjetjenien och segern i Sydossetien fått nytt självförtroende och ingått en taktisk allians med Kina, delvis baserad på erfarenheten av hur länderna blev lurade under kriget om Libyen. Kina självt för en allt mer krigisk utrikespolitik – i dagarna togs ett avgörande steg när landet sjösatte sitt första hangarfartyg.

Krigen i Libyen och Syrien kan och måste naturligtvis analyseras som lokala händelser, drivna av lokala aktörer. Men dom kan och måste också analyseras i sitt globala sammanhang – som en del i det uppseglande världskriget. Positionerna är långt ifrån låsta, och kanske kan konflikterna fortfarande desarmeras, men just nu ser det ut så här, skissartat:
USA och EU står mot Ryssland och Kina. En front går genom Afrika, där USA för flera krig själva eller per ombud, och där landet sedan 2007 byggt flygbaser i inte mindre än tolv länder. Motståndare i Afrika är i första hand Kina. En andra front går genom Mellanöstern, där i första hand ryska intressen står mot USA:s, och där Syrien just nu är den självklara fokuspunkten. En tredje front går genom Kinesiska sjön och Japanska havet, och syns i de upprepade konfrontationerna mellan Kina och USA:s nära allierade Japan; just nu kring några öar i Kinesiska sjön, men oftast kring Nordkorea. En fjärde front kan möjligen sägas gå genom Europa – den årliga flygövning i norra Sverige som bland annat Ofog arbetar för att stoppa gäller mer specifikt bombkrig i arktisk miljö. Om vi inte tänker oss att anfalla Kanada eller bomba inuiter, är aggressionen riktad öster ut.

När Munck önskar Nato-bomber över Assads högkvarter bör han hålla i huvudet att det samtidigt skulle vara den första direkta konfrontationen mellan Nato och en allierad till Ryssland sedan kriget mot Serbien, och det i en internationell situation som ser distinkt annorlunda ut än den gjorde för femton år sedan – konsekvenserna skulle kunna bli mycket långtgående.
Lokalt blir fortsättningen på syrienkriget antagligen inte heller vacker: ska vi gissa att när Syrien är neutraliserat (genom FSA:s seger eller genom att landet förvandlas till ännu ett territorium behärskat av rivaliserande väpnade grupper i den moderna imperialismens spår) blir nästa sak som händer att Israel bombar Iran?

I den situationen har Blomqvist, Åsman, Munck och Socialistiska Partiets partistyrelse upptäckt att stöd till den egna imperialismen (även om de flesta av dem gör avancerade krumbukter för att slippa erkänna det som sådant) driver revolutionen framåt. Kamraterna är att gratulera, de kommer att ges gott om tillfällen till liknande stöd för revolutionen under de kommande åren. Och varför inskränka sig till att stödja den egna imperialismen? Skulle inte Ryssland i allians med Iran kunna fälla demokratibomber över Saudiarabien till stöd för rörelsen i Bahrain? Skulle inte Kina kunna stå för spaning och underrättelser, Nordkorea leverera vapen och Herrens Motståndsarmé (som för krig i centrala Afrika) bidra med fotfolk i ett försök att tippa gungbrädet till kurdernas fördel i PKK:s krig mot Turkiet?

Om ni tycker att de två senaste scenarierna jag målade upp låter obehagliga, fundera ett varv till på Libyen och Syrien. Fundera också – framförallt! – på om det inte börjar bli allt mer pressande att bygg aen rörelse för social rättvisa och mot krig. På lokal och global nivå, i allians med andra, som strategiskt val, inte som kortsiktig taktisk manöver. Och inte för att det är enkelt, eller för att det ens finns några garantier för att lyckas, utan därför att alternativet är en allt snabbare marsch in i barbariet, oavsett vart vi tror att vi är på väg och vilken fana vi marscherar bakom.

Till sist, är detta en utträdesdeklaration? Nej jag väljer att se det så här:
Än en gång har han dykt upp, mannen med geväret från Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet. Varje gång han kommer sluter andra män upp, inte för att bära gevär, men för att sjunga hans pris, sprida hans budskap. Dom sprider budskapet utåt, alltså har dom ryggen vänd mot honom, blicken riktad mot åhörarna. Därför ser dom varken vem han är eller vad han gör. Det är inte heller det väsentliga: han är man, han har ett gevär. Det hela är lika förutsägbart som lövfällning på hösten, om än inte lika vackert.
Munck är rädd för att sådant ska kallas ”krigsromantik”. Men det ska det inte kallas, för det vore att förtala romantiker.

Jörgen Hassler
Illustration Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.