Syrien är ett exceptionellt fall

02 oktober 2012

Debatt, Förstasidan

Om fallet Syrien håller jag med Blomqvist, och läsaren kan nu förledas att tro att både jag och Blomqvist är obotliga krigsromantiker.
Debatten i Internationalen handlar nämligen samtidigt om metoder för samhällsförändring i allmänhet, vilket är problematiskt eftersom Syrien är ett exceptionellt fall, och detta av två skäl. Dels är det fullskaliga kriget i Syrien redan ett faktum, dels leder president Bashar al-Assad den kanske mest totalitära och blodbesudlade regim som finns vid makten i 2012 års värld, en regim som faktiskt inte förstår något annat språk än våldets. Därför går jag, i fallet Syrien, längre än Blomqvist och välkomnar även Natobomber över Assads högkvarter om detta kan tippa över balansen till mördarregimens nackdel.

 

Om det istället gäller Libanon, Turkiet, Ryssland, Iran, Kina, Burma, Sri Lanka, Etiopien eller Zimbabwe, för att bara ta några aktuella exempel, går jag däremot på Hasslers linje och avvisar stöd till varje kraft som vill lösa respektive lands konflikter genom krig. Nämnda länder är odemokratiska i varierande grad. Men där finns samtidigt en mångfald av oppositionella krafter som utnyttjar befintligt manöverutrymme, som tror på en organisk samhällsförändring och som, om vi har tålamod, kan vara redo att ta över landets styre en dag. Som Hassler påpekar kunde den arabiska våren störta diktaturerna i Tunisien och Egypten utan inbördeskrig, även om ingen ännu kan säga vartåt det bär.

Diskussionen mellan Blomqvist och Hassler har stora likheter med den kulturdebatt om arvet från debatten mellan Franz Fanon och Albert Camus vid tiden för Algeriets befrielsekrig, som fördes i Arbetaren år 2002 mellan Andreas Malm och Lasse Morin, till en bakgrund av Ariel Sharons bulldozers över Västbanken. Liksom nu Hassler blev då Morin, som sökte en tredje väg mellan Fanons militans och Camus anpassning till kolonialismen, beskylld för att underkänna ett helt sekels befrielserörelser.
Men det är ju inte det saken gäller. Ingen hävdar att alla borde ha vetat igår vad vi vet idag. Om man tittar på de ”revolutionära krig” som Blomqvist själv nämner – Ryska revolutionen, Kuba, Nicaragua och de afrikanska befrielsekrigen – är det inte en särskilt långtgående ståndpunkt att säga att resultatet inte blev så bra som de samtida entusiasterna hoppades, och att i de flesta fall massor av människor dödades eller fängslades av de nya regimerna. Ett sådant påpekande kvalificerar knappast för ”de värsta antikommunistiska kampanjcentraler” som Blomqvist föreställer sig. Inte heller handlar det om att bortse från den historiska kontexten eller att underkänna revolutionärernas ärliga ambitioner. För som Morin skrev i sitt svar till Malm (Arbetaren nr 10/2002):
”Vi har vad Camus och Fanon inte hade – ett slags facit. Hur många av förra århundradets befrielsekrig ledde till befrielse? Jag kommer inte på något exempel. De segrar som vanns förvandlade en koloni till en stat, men med nytt förtryck under mer eller mindre leninistiskt orienterade monopolpartier. [—] Zapatisternas kamp kan vara ett undantag men det är för tidigt att avgöra. Annars säger facit att inget folk, ingen arbetarklass, inga bönder har befriats. [—] Ibrahim Rugova drev en pacifistisk politik i Kosova som länge hade stöd från 90 procent av folket. Men det ledde ändå inte till befrielse, ens geografiskt-juridiskt. Ändå undrar jag varför vi inte tar reda på mer om Rugovas metoder. Han lyckades trots allt organisera ett parallellt, civilt samhälle mitt framför ögonen på ockupanterna, och det höll i flera år. Men vårt stöd saknades, var det avgörande? Det vore bra om vi lärde oss något av Jugoslavien.”

Det är i en sådan anda jag tror att vänstern bör verka, om vi menar allvar med att en annan värld är möjlig. Men så finns det ett mycket litet antal regimer vars makt är så total och mordisk att de inte kan störtas på annat sätt än genom organiserat våld. Irak under Saddam Hussein och Libyen under Khadaffi var två av dessa, och lärdomarna därifrån är viktiga.
I Irak sökte västmakterna under falska förevändningar om massförstörelsevapen bomba bort regimen utan att det fanns någon välformerad opposition redo att ta över i maktvakuumet.  Men maktskiftet skedde till ett ohyggligt humanitärt pris, och resulterade i upptrappat religiöst våld och nya stora flyktingströmmar från Irak.

I Libyen däremot gjorde det libyska folket själva huvuddelen av jobbet och tog av egen kraft kontroll över stora delar av landet. När Khadaffis stormtrupper närmade sig Benghazi och Misrata, för att med Khadaffis egna ord döda motståndets kvinnor och män som ”råttor och kackerlackor”, bytte hans västliga beskyddare fot i elfte timmen och gav oppositionen det flygstöd som avgjorde kriget. Den gigantiska uppgiften att bygga upp demokrati i Libyen vilar nu på det libyska folket, inte på någon ockupationsarmé.
Syrien är nu på väg dit där Libyen befann sig förra året, och om oppositionens revolutionära råd begär militärt stöd så bör de få det. Men som exempel på hur progressiv politisk förändring i allmänhet kan eller bör gå till i det tjugoförsta århundradet är Syrien ett mycket apart och icke-representativt exempel som har ganska lite att lära oss. Fred, kamrater.

David Munck

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.