SCUM – kalldusch för patriarkatet

30 oktober 2012

Förstasidan, Kultur, Nyheter, Teater


 

Minns ni stormen som rasade kring den hyllade uppsättningen av Valerie Solanas SCUM-manifest på Turteatern i Kärrtorp, Stockholm, förra året? Minns ni det där bottenlösa, tomtuggande hatet? Mordhoten mot skådespelerskan? De lyriska recensionerna varvade med rapporter om polisskydd? Missade ni att se den då? Eller vågade ni inte? Nu får ni en andra chans! Efter en intensiv turné runtom i landet står Andrea Edwards återigen på lilla scenen i Kärrtorp, glödgande, svavelosande, närvarande och helt, helt makalöst underbar.

Under turnén har det varit fullsatt. Så också nu, trots regnet, oktoberkylan och den vanliga måndagströttheten.
Innan föreställningen börjar får vi veta att det varit svårt att sälja mansbiljetter, trots att de är färre än kvinnobiljetterna. Kanske inte så konstigt, med tanke på att även de mest klarsynta av dagens män kan sägas vara indoktrinerade av patriarkatets inneboende rädsla för att förlora fotfästet, om så bara för en liten stund. Men synd, jäkligt synd för alla de män som missar den hjärtklappande, skrattlockande, rasande resa som SCUM-manifestet utgör i Andrea Edwards, och regissören Erik Holmströms version. Som är så bra att det egentligen bara finns en sak att säga till dem som inte redan har sett den: gå och se!
Varför?! Därför att vardagsmattan dras undan under dina fötter. Därför att varje stavelse skär djupa snitt i dina tankar. Därför att det är både så vansinnigt, så livsfarligt, och något så djävulusiskt humoristiskt på samma gång. Så udda. Så panikslaget. Så frustande irriterat. Så dödsallvarligt och livsglädjefyllt på samma gång.

Och så detta: att som kvinna få gå före, få sitta bekvämare, få vara i överläge. Och detta: att som man få prova på motsatsen. Det är en lek. En med allvarliga smilgropar.
Även männen i publiken ler. Åtminstone under kvällens föreställning. Kanske för att det är det bästa de har sett. Kanske för att leendet, som bekant, är bästa försvar. Kanske för att ett leende så lätt fastnar i ansiktet, även om skrattet tystnat för länge sedan. Eller kanske just för att Andrea Edwards tolkning av Valerie Solanas ord, bearbetade av Sara Stridsberg, egentligen inte kan vara annat än bra för magmusklerna, för alla, oavsett vad vi definierar oss som. Bra för magmusklerna och bra för samhällsdebatten.

Andrea Edwards lyser i sin roll. Som en fyrbåk i den fortfarande så mörkt patriarkala natten. I en tid då vi borde ha kommit så mycket längre, men där ojämställdheten skriker oss i ansiktet vart vi än vänder blicken. Där det institutionaliserade underläget – lönesättning, hemarbetsfördelning et cetera, et cetera, ET CE TE RA – hånflinar uppfordrande åt kvinnorna att för fan ta vara på den jämställdhet som finns och inte komma här och håva efter mer. Där avklädda flickor står i porriga poser på snart sagt varje reklamaffisch. Där det ofta gör ont i hjärtat att se hur illa det verkligen är ställt med att alla ska ha samma möjligheter, samma utrymme, samma rätt att inte definieras, att inte klappas på huvudet, förminskas, reduceras till ett utseende, ett tillbehör, någon som finns till hands när det behövs, som i sig saknar värde, som bara får sitt värde i förhållande till männen.

Orden är stenhårda. Valerie Solanas ord i Andrea Edwards mun, och i hennes ögon. Pjäsen igenom. Den av och till skämtsamma tonen till trots. Det är ett fullkomligt avskalande av mannens alla lager, ett fördömande. Ett beslut: män är en biologisk olycka. Efter århundraden av motsatta konstateranden är det uppfriskande med någon som hävdar ”fittavund” istället för ”penisavund”. Och gapskratten går skallgång bland kvinnorna, letar upp oss även när vi försöker vara allvarliga. Det låter som att vi känner igen oss. Vi skrattar hysteriskt åt märkliga påståenden, som att ”sex innebär en väldigt stor tidsförlust”, och hurrar applåderande åt fullkomligt logiska, som att kvinnor inte tycker om att vara avelsston.
Efteråt, på väg ut i foajén, tillbaka till verkligheten, säger en kvinna: ”Det här var uppfriskande. Som en jävla kalldusch!”

Regissören Erik Holmström har suttit med i publiken. Han ser glad ut och intygar att det är precis vad han är:
– Föreställningen har varit ute på turné i två månader och det var jätteroligt att se den igen. Att bjuda på den här texten. Det är ju väldigt olika stämning varje gång. Varje föreställning är unik.
Han berättar att Andrea Edwards nuförtiden mest får positiva mail och brev. Säger samtidigt att det blivit en snedvridning i den mediala uppmärksamheten: att Andrea Edwards rollprestation hamnat i skuggan av att hon fått bli en symbol, en dödshotad kämpe, medan han bara fått ta emot en massa cred för att ha regisserat en bra teaterföreställning.

Andrea Edwards själv kommer ut och slår sig ner i fiket i foajén. Hon berättar om hur det var inför urpremiären. Hur de fyra dagar innan bestämde sig för att ändra hela upplägget. Dittills hade de tänkt sig det som ett lugnt samtal, men männen i testpubliken hade backat. Först trodde regissören att det berodde på att Andrea Edwards inte var tillräckligt trevlig, men en i testpubliken sade åt dem att skärpa sig:
– Det går inte att bjuda in män och lugnt berätta för dem att de ska dö!
Istället: personen i pjäsen måste tro på vartenda ord. Texten vill vara arg! Andrea Edwards fick annan regi, plötsligt kunde hon använda all den energi som byggts upp inom henne. Och hon gjorde det. Och det blev en sjuhelvetes succé.

Men så var det det där med bemötandet, beskrivandet. Hur Erik Holmström hyllats som en kreativ, humoristisk regissör som gjort en riktigt lyckad pjäs, medan Andrea Edwards blivit ”den mordhotade, den hatade”. Hon tycker att det är sorgligt att regissören får ta den kreativa credden, medan hon själv får stå för det feministiska budskapet i pjäsen, fast det är regissören som valt hur detta budskap ska presenteras.
Resultatet: jobberbjudandena haglar över regissören, medan skådespelaren fortfarande inte har fått ett enda sedan hon började spela SCUM. Istället har hon fått höra att manliga regissörer är rädda för henne nu. Ironiskt nog. Eller: vad annat kunde vi vänta? Strukturerna förnekar sig inte. Hur mycket de än avslöjar sig själva. Andrea Edwards menar att det inte är svårt att se vilket samhälle som reproducerar förtrycket:
– Det är bara att titta på kvinnan i Melodifestivalen. Reaktionerna på att hon hade hår under armarna.

Oavsett allt: Andrea Edwards tycker mycket om föreställningen. Vissa passager har hon svårare för, andra är favoriter. Nu sitter hon här, fortfarande i scenkostym, och reciterar:
– Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som bygger på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig personlig och ekonomisk frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i känslomässigt tillfredställande meningsfulla aktiviteter som, när de delas med människor du respekterar, leder till djup vänskap.
Andra delen av föreställningen ser hon som idéerna som kommer framåt fyratiden på en fest, då när allt är möjligt. Menar också att hon efter SCUM vågar stå för att hon tycker att pengar ska avskaffas.
Dagen innan har hon bilat ner från Luleå och sista föreställningen på turnén. Stående ovationer igen. Oavsett kön.
För visst. SCUM hatar. Men egentligen hatar den inte männen. Även om det är så det låter. Det den hatar är könsmaktsordningen. Patriarkatet. Det som stjälper oss alla, stöper oss i för små formar och misshandlar våra möjligheter till att leva ett gott liv i kärlek.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.