Renskötaren Niila Inga i Ojnareskogen: ”Måste de gräva upp allt för pengars skull?”

19 oktober 2012

Förstasidan, Intervju, Kultur, Nyheter

Först for en delegation från Ojnareskogen upp till samerna i Kebnekaise­området. Sedan for en delegation från samerna ner till Gotland. Under två intensiva dagar hann de både delta i ett känsloladdat seminarium på biblioteket i Visby, och besöka skogen. Allt för att knyta band och sätta fokus på den gemensamma kampen mot de stora gruvbolagens hänsynslösa exploatering av känsliga naturområden och människors möjlighet till en rimlig framtid.

På Almedalsbiblioteket blir det fullsatt till sista plats. Sofia Lilja sjunger Allan Edwalls sång om industrins baksidor: ”När Små Fåglarna Dör”. Den passar utmärkt.
Så presenterar Ojnareaktivisten Nils-Erik Norrby de båda samerna; turistentreprenören och renägaren Matti Berg, från Girjas sameby, och renskötaren Niila Inga, från Laevas.
– Det är omvälvande att se så mycket folk, säger Matti Berg innan han berättar om situationen i norr och om sambanden mellan stålindustrin och kalkindustrin. Niila Inga beskriver rennäringen. Sedan visar de kartbilder över allt det som är hotat, Kalixälven, sjöarna, det obrutna fjällområdet. Renbetesmarkerna.
– Jag och Niila, vi är födda i det här området, vi förstår vad det kommer att innebära om dagbrotten blir av, menar Matti Berg och fortsätter:
– De här fjällen, skogen, vattnet utgör en del av min identitet och jag tycker faktiskt att det är orättvist att det ska tas ifrån mig. Men det är också rekreationsområde för alla. Vi har inte råd att förlora de här markerna. Och jag tror att vi tillsammans kan förändra skeendet.
Det han önskar är en hållbar landsbygdsutveckling i Sverige, och en ändrad minerallag.
Niila Inga är märkbart rörd när han börjar tala. Han menar att Laevas sameby trängts undan mer och mer under de hundra åren med LKAB. Hittills har de klarat sig, men de utländska bolagens prospekteringar skulle innebära dödsstöten:
– För våran samebys del står vi nu på klippkanten. Måste man verkligen gräva upp allt det som finns i vårat jordklot för pengars skull? Ska man verkligen ta död på hela våran tradition för femton års gruvnäring? Allt, allt, allt, hela vår kulturhistoria hänger på att vi kan stoppa det.
Det är bitter ironi i att det för turister bara är tillåtet att vandra genom Kebnekaise-Sjaunja obrutna fjällområde, samtidigt som det är helt okej att prospektera och bryta marken för de stora bolagen. Logiken i regeringens tänkande är inte helt klar. Matti Berg varnar för gruvlobbyns vilja att likställa kalk med mineral:
– Då pekar man bara ut riksintresse, exproprierar marken, och sedan bryter man.
Applåderna vill inte ta slut efter deras anförande.

Cecilia Lundin, naturturism­företagare från Jokkmokk, presenterar sig kort. Hon satte sig på tåget söderöver när hon hörde talas om att samerna skulle besöka ön. Ville delta.
Filmen, som var startskottet för samarbetet mellan Ojnareskogen och Sápmi, visas. Flera i publiken gråter. I pausen säger Carmen Blanco Valer från Latinamerikagrupperna att det behövs att folk blir berörda i hjärtat, inte bara i hjärnan.

Richard Hellgren och Daniel Heilborn berättar om Ojnareaktivisternas resa, visar bildspel och en film som snabbt klippts ihop av Jakob Wallin. Sedan beskriver Carmen Blanco Valer kampen mot gruvbolagen i Latinamerika, med fokus på Peru. Hon säger att alla drabbas av hotet mot Moder Jord. Att kampen måste vara global, liksom hoppet:
– Planeten är hotad, inte av några onda människor, utan av ett världssystem som är grundat på girighet och kapitalackumulation. De som protesterar blir kriminaliserade. Men kampen fortsätter och det är viktigt att kämpa med glädje och ta vara på den kollektiva strykan.
Nils-Erik Norrby sätter fokus på möjligheten att återvinna metall. Egentligen behövs det inte brytas någon ny, vi har allt det vi behöver på soptipparna.
Niila Inga säger efteråt, att om inte folk vaknar nu, då vet han inte om de någonsin kommer att vakna.

Nästa dag bär det av till skogen för en rundtur. Ön vilar under regntunga skyar, iklädd de finaste höstfärgerna. Matti Berg tycker att landskapet på norra Gotland till viss del påminner honom om hemtrakterna.
I lägret möter bland annat Olov Söderdahl, från föreningen Bevara Ojnareskogen, upp. I sju år har han arbetat för att rädda skogen. Nu får han svårt att tala när han ska beskriva känslan av sommarens uppslutning och massiva protester.
Nils-Erik Norrby ledsagar oss till provbrott och gamla kalkugnar. Till Ojna källa och Bästeträsk som ligger dov och stilla. Och till Anna Gretas hage där striden mot maskinerna började, och där den kalhuggna skogsgatan står tyst i regnet som en varning om vad som kan komma att ske om Nordkalk får fritt fram.

Följande dag kommer Högsta domstolens besked om inhibition. Nordkalk får inte avverka ett träd till så länge den rättsliga processen pågår. Några dagar senare meddelar aktivisterna i skogen att lägret avvecklas, men att det återuppstår om det behövs.

Text och foto: Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

HD ger andrum för Ojnareskogen

Budkavlen från Ojnareskogen till Kebnekaise: “Tillsammans är vi starka”

Möte om Ojnareskogen i Visby: “Misshandlad natur slår tillbaka”

Efter Högsta Domstolens beslut: Oklart läge för Ojnareskogen

Grundvattnets liv och Högsta Domstolens ord

Stor uppslutning i Ojnareskogen: Avverkningen stoppad

Ojnareskogen: Nu står striden

Ojnaremanifestation i Stockholm: ”Folk måste förstå vad det är man låter ske”

Folkuppror i Ojnareskogen: ”Det här är en rättsskandal”

”Titan ska inte brytas i Pondoland”

Ojnareskogen: Situationen är akut

”Vi är inte immuna mot korruption”

Hoppets försvarare ger inte upp

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Gotland: Tältprotest mot kalkbrytning

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.