Porträttmåleri eller personkult?

03 oktober 2012

Böcker, Förstasidan, Kultur

Vad har det holländska porträttmåleriet från 1600-talet gemensamt med Bengt Ohlssons biografi om den socialdemokratiska politikern Margot
Wallström? Ostron och fin choklad? Personkult och stärkande av det personliga varumärket? Göte Kildén har läst Margot och dragit vissa paralleller.

“Historien kommer att vara välvillig mot mig, eftersom jag tänker skriva den”, hävdade en gång den mycket sturske Winston Churchill.
Han infriade sedan vad han föresatt sig, med övermått. Inte minst hans sex digra volymer om Andra världskriget var ett bra sätt att förse efterkrigstidens historieböcker med ett skimrande lyster kring den egna personligheten. För säkerhets skull hade Churchill lagt beslag på den brittiska regeringens alla protokoll, korrespondenser med mera under krigsåren. Allt av intresse hamnade i hans privata arkiv, vilket gav honom en viktig fördel i förhållande till andra historieskrivare. Dessa böcker tillsammans med hans bländande retorik i sina radiotal till det brittiska folket tilldelade honom Nobelpriset i litteratur 1953.
Churchill var naturligtvis inte ensam om denna ambition. Denna strävan, att på förhand bestämma hur eftervärlden en gång kommer att uppfatta och värdera den egna livsbanan gäller nog oss alla. När Leo Trotskij två decennier tidigare skrev sin bländande trilogi om Den ryska revolutionens historia valde även han säkert att gestalta ett sammanhang där han själv fick en så betydande roll som möjligt.

 

Som en parentes hade Churchill stor tilltro till Stalin, men kokade däremot över av ilska när han skrev om revolutionären Trotskij, den enda man som på så många sätt överträffade honom i internationell lyskraft: ”Trotskij är en inkräktare, en tyrann, en cancerbacill med en hud av illvilja som spolats upp på Mexikos stränder”. Denne revolutionäre bolsjevik, i sin sista exil i Coyoacán, innan Stalin lät mörda honom, ägde enligt Churchill ”Carnots förmåga till organisatoriskt ledarskap (Lazare Carnot var den franska revolutionens militäre organisatör), Machiavellis kyliga oberoende intelligens, Kleons oratoriska skicklighet när det gällde att tala till en mobb (en framstående antik grekisk talare och militärstrateg), Jack the Rippers grymhet samt uthålligheten hos Titus Oates” (brittisk konspiratör från 1600-talet sedd som en skam för sitt land, fängslad under lång tid och sedan frigiven). Churchill glömde inte heller att påminna sina läsare om rivalens ”judiskhet”.

 

I alla kulturer hittar vi både beställt porträttmåleri, egna självporträtt, betalda krönikor eller dikter (Den poetiska Eddan). Kungar lät skriva krönikor över sina egna dygder och hjältedåd. I Sverige var Erikskrönikan först ut. Det finns tidiga skulpturer och även målningar från såväl det gamla Egypten som de stora peruanska kulturerna. I vår fattigare kultur handlade det i dåtiden mest om mer knaggliga runstenar.
När det gäller denna typ av kulturarv är kanske det holländska porträttmåleriet från 1600-talet det mest kända. Rika och välmående köpmän anlitade konstnärer och betalade dessa bra för oljemålningar där de själva porträtterades i så god dager som möjligt. De målare som anlitades skulle med sin färgsättning se till att trolla bort fysiska skavanker som fetma och rynkor. De skulle med penslarna klara av ansiktslyftningar, bättra på hållning och längd samt se till att kroppshållning, ögon och ansiktsuttryck stämde med uppdragsgivarnas syn på sig själva. Seklet såg i runda tal en miljon sådana produktioner. Den unge Rembrandt tjänade bra på dessa beställningsverk men ledsnade snart på att låna ut sin talang och trötta den med att förhöja storheten hos landets rika borgare.

 

Genren har reproducerats till alla möjliga konstarter. De stora oljemålningarna med gyllene ramars tid är förbi. I modern tid är det fotografikonsten/filmen som ger oss hur många miljoner idealiserande porträtt som helst. I den privata sfären är detta nöje självklart oförargligt. Vem har inte bättrat på sitt eget utseende eller hållning när kameran/mobilen kommer fram? Men många monarkier och diktaturer har också på ett organiserat sätt använt och använder sig av regisserade/retuscherade foton/filmer för att lyfta fram personkulten kring sina furstar eller sin ”Ledare”. I diktaturens Syrien är det i dag exempelvis Bashar al-Assad som överallt blickar ner på sitt folk.

 

De självbiografiska litterära verken är en annan ådra. Författarna har naturligt nog alltid själva fattat pennan. Men även många politiker. Vi har exempelvis Tage Erlanders självbiografi, som i sin form av en lång dagboksserie är unik och ger samtidshistorikerna helt nya inblickar i det förra seklets svenska efterkrigspolitik. Andra politiker och berömdheter (som Zlatan) har anlitat spökskrivare. Inte så märkvärdigt. De har – eller tror sig ha – mycket att berätta samtidigt som deras bästa färdigheter och styrkor inte har varit att skriva. Spökskrivarna har kort och gott anlitats för att omformulera det sagda ordet till bra svenska. Inte för att göra en ansiktslyftning av beställarens personlighet.
Med Bengt Ohlssons bok Margot kan vi däremot ha fått ett trendbrott. Denna är ingen självbiografi skriven av Wallström. Inte heller en självbiografi där hon anlitat Ohlsson som spökskrivare. I boken finns lika många ’jag’ (Ohlsson) som där finns ’hon’ (Wallström) och det som bjuds är ett litterärt porträttmåleri i samma stil och syfte, om än i en annan form, som det den svenska konstnären Alexander Roslin verkade i under sena 1700-talet.

 

Wallström har helt enkelt gett Ohlsson uppdraget för att dennes språkliga talang passar bra för att stärka hennes personliga varumärke. Hans ointresse för politik men samtidigt stora lyhördhet för detaljer och känslosamma mänskliga ackord är en perfekt kombination. MarieLouise Samuelsson sammanfattar i Upsala Nya Tidning vad utgivningen i mycket handlar om: ”ett litterärt exempel på att politikern som person blivit mer intressant än politiken. Också i själva biografigenren är Margot en tidsenlig produkt, den förebådar eller befäster att spökskrivarens tid är förbi. I stället för att enbart förlita sig på biografiföremålets säljpotential kan förlaget maximera med att anlita en känd författare […] Boken blir en lång, intim porträttintervju. Få sidor och märkbart förstrött intresse ägnas själva politiken, vad Margot Wallström har åstadkommit. Vad hennes nu avslutade FN-uppdrag egentligen resulterade i framgår exempelvis inte. Den som är intresserad av politik vet att det finns så mycket mer att berätta om en framgångsrik och erfaren politiker, som innehaft tre ministerposter och varit EU-kommissionär i tio år. Men ämnen som EU-politik och Europafrågor får ytterst blygsamt utrymme jämfört med barndomsminnen, gamla pojkvänner och personliga kriser.”

 

Vore det exempelvis inte på plats om Wallström berättat för Ohlsson om hur hon i dag ser på sitt under åren så starka engagemang för EU och euron? I Sverige har vi sett den märkliga anomalin eller motsägelsen att många, kanske de flesta av de socialdemokrater som drömde om att ”Margot skulle komma hem” samtidigt röstade nej både till EU och EMU. Besvikna över socialdemokratins politiska kris samt alla intriger och all smutskastning i den egna partiledningen drömde de om att hon skulle komma tillbaka till Sverige. Vacker, fräsch, rolig och trevlig skulle hon ”gå rakt igenom TV-rutorna” och frälsa partiet med ökat väljarstöd. Att hon sedan egentligen stod för allt det i politiken som de var emot var underordnat. Det var personligheten de ville ha hem.
Under åren 2004-2010 var Wallström Europeiska kommissionens förste vice president när det gällde institutionella relationer och kommunikationsstrategi. Hon kvitterade ut sin fabulösa lön (och pension), åt skaldjur i Bryssel och startade som förste kommissionär en blogg. Samtidigt bröt kommissionens relation med EU:s alla medborgare samman. Sedan hjälpte det inte att Wallström upprepade ordet transparent hur många gånger som helst, både på engelska och sjungande västerbottniska. År 2009 tilldelade den välkända brittiska tidskriften The Economist Wallström priset som ”EU:s mest misslyckade kommissionär”.

 

I genren chick-lit- eller feel-goodlitteratur kan Margot däremot säkert bärga något pris. Produktionen har fått plats i både nya och nerslitna TV-soffor och kommer att älskas av Svensk Damtidning på samma sätt som tidningen älskar drottning Silvia (de säkrar upplagan och vinsten). Men som politisk biografi är den ointressant. I Aftonbladet sågar Ann-Charlott Altstadt boken mitt itu. Bland annat menar hon att den tack vare ”Ohlssons genuina ointresse för politik och samhällsfrågor ibland tippar över i cynism”, och demonstrerar vad hon menar med en scen där Margot och Bengt är på lunch i FN-skrapan samtidigt som Dag Hammarskjöldfonden ska dela ut pris: ”De äter fint, pastejer, skaldjur och choklad och däst försöker Bengt koncentrera sig på Mia Farrow som mässar på om världssvälten i evigheter. Ohlsson hör något om någon som i hungerdesperation ätit på sitt eget bälte. Men Ohlsson låter Margots enda kommentar till denna sjuka situation vara – att det var så många som ville prata med henne att hon hade svårt att få matro.”
Altstadt avslutar naturligt nog sin anmälan av Margot med ett utrop: ”Mitt stora obehag kommer av att Margot är ytterligare ett exempel på världen efter ideologierna, på postpolitikens triumf då innehåll är inget och yta allt. Och jag vill inte leva i den världen.”
Med sin politiska roll under Andra världskriget, tillsammans med sitt stora litterära verk om denna tid lyckades Churchill med att vinna samtidshistorikernas välvilja.
När Svensk Damtidning har förvandlats till returpapper, då kommer däremot Wallström att vara glömd. Både av väljare och historiker.
Men Bengt Ohlsson, hur ska det gå för honom? Kanske borde han göra som Rembrandt. Varför slösa bort sin talang på politiskt porträttmåleri när man inte är det minsta intresserad av politik?

Göte Kildén

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.