Peters och Lenins heliga stad

07 oktober 2012

Förstasidan, Krönika

Sankt Petersburg är egentligen en omöjlig stad. Den är byggd i tunga stenblock på träskmarkerna vid Nevas mynning av slavarbetare som i tusental stupade i träsket och vars benknotor blev en del av stads­grunden.
I Pusjkins, Gogols, Dostojevskijs och Belyjs skildringar framstår den ibland som en mörk och dimmig spökstad, där Peter den stores ryttarstaty vaknar till liv för att se efter att hans skapelse står kvar. Flera gånger har staden också dränkts när floden svämmat över, och Neva som ger Petersburg liv, kan också innebära stadens död.

Men Petersburg är också de vita sommarnätternas stad, och lika ofta skildras Petersburg i litteraturen som en ljus och lätt stad: en ny modern europeisk huvudstad i kontrast till det asiatiska och medeltida mörka Moskva, som den progressive tsar Peter hatade och övergav för att bygga nytt 1703.
Petersburg är egentligen ingen rysk stad. Peter, som älskade Holland där han som ung studerade sjöfart, hade Amsterdam som inspirationskälla och arkitektoniskt är det en västeuropeisk stad där till och med de ortodoxa krykorna ser västerländska ut. Undantaget är den ultrarussifierade ”Kyrkan på blodet” med sina färgglada lökkupoler, rest på den plats där tsar Aleksander II mördades av anarkister 1883.

Petersburg/Leningrad var heller inte någon speciellt sovjetisk stad. Till och med Stalin, som annars, i viss mån med rätta, gärna rev det gamla för att bygga nytt, vågade inte ändra på Petersburgs stadsbild. Det finns inga Stalintorn i Sankt Petersburg som de i Moskva.
Också stadens namn är oryskt. ”Sankt” är ett latinskt ord som aldrig annars förekommer i ryskan, och ändelsen burg, som egentligen var tänkt som ett holländskt burch, ansågs under första världskriget alldeles för tyskklingande och opassande när Ryssland var i krig mot Tyskland, så staden fick byta namn till Petrograd som lät mera ryskt.
Efter revolutionen ansågs det fel att staden bar namn efter en tsar, och bolsjevikerna funderade på att döpa om staden till Nevagrad efter floden, men när Lenin dog 1924 fick det istället bli Leningrad.

Grad betyder stad, men inte på ryska utan på kyrkoslaviska: ett språk som den ortodoxa kyrkan använder på samma sätt som latin används av den katolska kyrkan. Egentligen borde det varit omöjligt att kombinera det ateistiska ordet Lenin med det religiösa ordet grad.
Ett par år efter Lenins död restes det första monumentet till hans minne, en stor staty utanför Finländska järnvägsstationen. Platsen var väl vald. Här hade Lenin hållit sitt första tal till folkmassorna uppstigen på en pansarbil direkt i samband med sin återkomst till det revolutionära Ryssland i april 1917 efter åren av exil.
Statyn sprängskadades vid ett attentat 2009 och lämnade ett enormt gapande hål i Lenins mage. Men monumentet, som ansågs historiskt och kulturellt värdefull, fick genomgå en grundlig restaurering för en kostnad av 6 miljoner rubler, och återupprättades på sin plats den 22 april 2010, på 140-årsdagen av Lenins födelse, 20 år efter Sovjetunionens fall.

När staden fick tillbaka sitt historiska namn 1991, valde man att behålla Leningrad som namnet för den administrativa regionen. Sankt Petersburg är alltså bara namnet på själva stenstaden, och i alla officiella sammanhang heter det fortfarande Leningrad.
Förresten är Sankt Petersburg en fel­översättning. På ryska heter staden Sankt Peterburg, utan det genitiv-s som av någon oklar anledning har slunkit in i svenskans, engelskans och många andra västerländska språks benämningar på staden. Men det är inte den helige Peters stad, utan själva staden som är helig: Sankt  Peterburg. Inte ens namnet Leningrad innebar någon förändring av den betydelsen.
De flesta ryssar kallar dock staden kort och gott för smeknamnet Piter.

Per Leander

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.