Ond, någon?

26 oktober 2012

Förstasidan, Kultur

Homeland. Jag trodde aldrig att jag skulle fastna för en sådan serie. En serie med våld. Jag klarar inte av våld. Med CIA-agenter. Jag klarar inte av agenter, utom Modesty Blaise. En så, så, så amerikansk serie. Men. Jag var trött en kväll, jag tror det var förra hösten. Fällde upp datorn. Sökte på SVT Play, upptäckte att Claire Danes hade en av huvudrollerna. Jag menar: Claire Danes. Som i Mitt så kallade liv. Som i bra. Som i: kan vara intressant ändå. Så jag tryckte på Play. Och så var jag fast.

För Homeland är inte någon vanlig amerikansk agentserie. Det rör sig om ett drama som inte drar klara skiljelinjer mellan gott och ont, som gör ordet och benämningen ”terrorist” till något mycket mer flyktigt och svårdefinierat än den gängse definitionen. I Homeland är alla människor med stort M. Eller? Kanske inte. Den gör det i alla fall inte helt lätt för dig att ta absolut ställning. Inte på det sättet som är brukligt i vilket fall. Åtminstone är det inte så det verkar, än så länge, så här i början av säsong två som SVT börjat sända i höst. Och nu är det inte bara kritikerna som hyllar serien, även tittarna börjar få upp ögonen för den. Om det nu betyder att den verkligen är bra eller om vi alla har gått på något som vi är omedvetna om att vi gått på, det är en annan fråga.

Men visst, visst är det lätt att uppleva Claire Danes bipolära agent, Carrie Mathison, som ”god”, liksom hennes handledare, den luttrade agenten Saul. Hon mår bara jävligt dåligt också, och avpolletteras för att hon inte lyckas bevisa att den presumtivt onde är ond. Alltså krigshjälten Nicholas Brody som kan ha omvänts av al-Qaida. Eftersom han inte bara är ond. Eftersom han inte är ond. Eftersom han är människa. Eftersom hon också är människa. Eftersom vi ALLA är människor. Hur vi än försöker vrida och vända på det för att få det till att någon kanske ändå är lite mindre människa när allt kommer omkring.

Poängen med serien är att den tar filosofiska och psykologiska avstamp. Jag är åtminstone nästan helt säker på att det är det som är poängen med den. Alltså: vem har rätt att döma vem? Vem har rätt till vedergällning? Vem är terroristen? Vilket land har dödat flest? Bombat flest skolor och sjukhus? Och hur formas vi av det vi är med om? Vem bär ansvaret? Vem bär skulden? Vem kan rentvå sina händer?
Homeland förenklar inte. Eller jo, ibland gör den det.
Ja. Nej. Kanske. Förmodligen.
Det är helt enkelt svårt att förklara vad det är som gör att det inte går att sluta titta på Homeland. Eller, det skulle kräva en massa analys och utrymme.
Så.
Här nöjer jag mig följaktligen med att säga att den definitivt är värd att se. För att den är hyfsat smart. För att den ger EN bild av USA. En bild som kan vara bra att ha med sig.

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.