Nixon eller Obama…vem var bäst?

29 oktober 2012

Förstasidan, Krönika

 

 

 

Med schlagerfestival, Fotbolls-EM och OS avklarade stundar nästa medieuppburna final när nu presidentvalet i USA går in på upploppet. Utgången är dock mer given än i årets tidigare tävlingar, liksom under de åtta föregående residentperioderna kommer vinnaren att vara det lilla toppskikt som då sett en oöverträffad ökning av inkomster, tillgångar och makt.

Därmed inte sagt att varje presidentstyre är det andra likt, åtminstone om man går lite längre tillbaka. Jämför man Obama, vars ”Change”-budskap väckte hopp långt utanför USA:s gränser, med den buttre bombpresidenten Rickard Nixon som fick avgå i skam, evigt förknippad med watergatefiffel, är skillnaderna väldiga. Oavsett om det gäller arbetarskydd eller kvinnors rättigheter, miljöfrågor, facklig lagstiftning, välfärd eller åtgärder mot rasdiskriminering.

På punkt efter punkt vinner Nixon med hästlängder mot Obama. Hur kan det komma sig att det tidiga 70-talets stora högerspöke förde en mer progressiv politik än USA:s förste svarte president?

Förklaringen står knappast att finna i den förres feminism eller sociala engagemang, snarare i det omgivande samhället, ”tidsandan”. I skiftet mellan 60- och 70-tal var medborgarrättsrörelsen på frammarsch, kvinnorörelsen växte till, fackföreningarna var obrutna och en ny miljörörelse såg dagens ljus. För att inte tala om den antikrigsrörelse som ifrågasatte maktens legitimitet för en hel generation. Organiserade opinioner försköt det politiska fältet och tvingade även inbitna högerpolitiker att anpassa sig.

I Obamas USA gäller det motsatta: folkliga rörelser är hårt trängda och en nyliberal dominans råder sedan årtionden. Detta skifte i tidsanda kom inte av sig självt, genom tidens gång, det organiserades. Ett exempel finns i det hemliga memo till USA:s handelskammare där blivande HD-domaren Lewis Powell 1971 drog upp linjerna för en massiv motoffensiv.

Gensvaret överträffade alla förväntningar, propagandacentraler som Heritage Foundation och Cato Institute grundades med företagspengar och en lika långsiktig som välorkestrerad kampanj inleddes. Med journalisten och forskaren Thomas Edsalls ord förfinade företagarna sin förmåga att agera som klass. Med Reagan kom skördetiden, en efter en kunde punkterna prickas av i Mandate for Leadership, det Heritage Foundation-program som följde honom in i Vita Huset.

Inom fack och andra folkrörelser närs ännu hopp om att förändringen ska komma genom Obama. Men det som avgör framtidens politik handlar mindre om vem som tar plats i Vita huset och mer i vilken grad löntagare, kvinnor, minoritetsgrupper och andra förmår forma tidsandan genom att organisera sig kring sina intressen.

Lars Henriksson

(Krönikan har tidigare publicerats i GP)

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.