Möte om Ojnareskogen i Visby: ”Misshandlad natur slår tillbaka”

10 oktober 2012

Förstasidan, Kommentar, Nyheter

Regnig oktoberkväll. Ett kvällsödsligt Visby vilar i gatlyktornas gula sken. Löven ligger klistrade mot asfalten. Det skulle kunna vara vilken dag som helst, men det är det inte. På restaurang Whitstjärnan sjuder det av liv. Det har bjudits in till seminarium om Ojnareskogen och varför den borde bli
nationalpark. Men kvällens viktigaste budskap: den lokala kampen mot de multi­nationella
gruvbolagen förs överallt i både Sverige och övriga världen, nu gäller det att samordna!

Bänkraderna fylls till sista stol. Unga, gamla, Ojnareaktivister, bönder, landsbygdsbor och stadsbor. Tidningen skriver nästa dag om under hundra deltagare, men den har ingen reporter på plats och har därför gravt underskattat antalet. Vi är över trehundra som kommit för att lyssna.
Gotlänningen Beatrice Bandergård välkomnar. Det är hon som lyckats samla ihop den digra talarlistan, som ringt runt och fått bakverk, morötter och kaffe från företag som vill sponsra saken. Det finns till och med vatten från Bästeträsk för den som vill smaka, rent, gott vatten direkt från sjön och tillika färskvattenreservoaren, den som kan komma att bli bara ett minne om Nordkalk får igenom sitt stora kalkbrott alldeles intill.
Beatrice Bandergård har inte bjudit in Nordkalk. Hon menar att de har råd att organisera sitt eget seminarium, det här är ett seminarium med dem som värnar skogen. Det finns en utställning med bilder och fakta.

Och vi får veta mycket. Margareta Nobell ger bakgrundshistorien. Beskriver det omständliga rättsliga förloppet fram till att Högsta Domstolen beslutade sig för att ta upp fallet till prövning den 16 september i år. Hon talar också om situationen i hela landet. Bland annat om att det getts tillstånd till en provgruva som hotar Umeälven. Hon talar om hur människor ställs mot pengar. Hur vi avskärmar oss från naturen i dagens samhälle. Hur det inte går att göra det längre för den som varit i skogen och suttit framför skogsmaskinerna för att stoppa dem från att skövla.
Arkitekten Daniel Heilborn visar flygbilder tagna av Gunnar Britse och Magnus Rietz och berättar om Bästeträsk. Hur vattnet renas på vägen ned från Ojnare myr. Att vattnet i sjön är så rent därför att området hittills varit så pass skyddat på grund av en lag från 1973 som förbjöd utsläpp, även av avloppsvatten. Han beskriver hur gruvlobbyn fick Mona Sahlin att ta bort området från Länsstyrelsens förslag till EU på Natura 2000-områden. Han berättar också om den brytning som pågår, bland annat i den så kallade skogsfyndigheten:
– Det är vidrigt att se hur fort det går när det väl är igång. Hur det äter upp marken. Det är hemskt att se de brott som finns, där stenen tagit slut.
Daniel Heilborn påminner om att Ojnareskogen är världsunik med sin glesa skog och öppna kalkhällmark. Han visar flygbilder från dagarna då 74 Stockholmspoliser hade som uppdrag att stå emellan aktivister och skogsmaskiner:
– Jag har hört att det blir Malmöpolisen som kommer nästa gång, för att Stockholmspolisen blev så berörda.

Naturskyddsföreningens ordförande på Gotland, Anncatrin Hjernquist kan berätta att Gotland har 37 procent av vår planets alvarmark. Ungefär lika mycket finns på Öland – där är den klassad som världsarv:
– Ingenstans är den så stor och sammanhängande som här på ön. Till skillnad från Ölands betade och kala alvar så har Gotlands alvar skog och små och knotiga, men flera hundra år gamla, träd. Det är otroligt unikt och området finns med på Naturvårdsverkets lista på nationalparker, vi har ingen på Gotland.
Hon tycker att domstolens roll i det här varit väldigt märklig. Hur frågan har bollats hit och dit. Hur Mark- och miljödomstolen sade nej, medan Mark- och miljööverdomstolen sade ja, med utgångspunkt i samma fakta:
– Domstolarna är bra på paragrafer, inte natur. De borde lyssna på de statliga myndigheternas expertis, som naturvårdsverket.
Anncatrin Hjernquist menar att det ännu inte är för sent för skogen även om avverkningen är påbörjad:
– Kommer ni ihåg för tjugo, nästan trettio år sedan då det var rabalder kring att rädda regnskogen? Tänk om vi kunde göra samma sak för Ojnareskogen. Vi har en idé i vår förening att starta ett projekt så att man kan vara fadder åt ett träd där och att pengarna går till dem som är i skogen och skyddar den, eller till att faktiskt köpa ut skog. Jag är optimist, jag tror att det går!

Kristina Söderdahl från föreningen Bevara Ojnareskogen berättar om det jobb hon har gjort sedan föreningen bildades 2005 då människor i trakten hörde talas om Nordkalks planer.
– Vi kände att så här kan de inte få göra, säger hon och beskriver sedan alla uppvaktningar av EU-kommissionen för att få den att agera och sätta press på Sveriges regering. Kommissionen är känd för att agera snabbt och först i februari i år kom ett brev med frågor till Sveriges regering om hur de hanterat tillståndsfrågan.
I september fick Kristina Söderdahl och Sofia Bothorp från föreningen följa med när Naturskyddsföreningen ordnat möte med kommissionen. De hoppas att kommissionen ska skriva till den svenska regeringen i skarpare ordalag:
– Sverige kan prickas för brott mot EU-förordningen. Nu väntar vi först på Högsta Domstolens beslut om ifall det ska bli inhibition, som ska komma i början av nästa vecka (läs denna vecka), och på sikt: nationalpark.

Flera av Ojnareaktivisterna som fortfarande bor i lägret vid Bunn har passat på att låna duschar i huset. De ser friska och rosiga ut. Hösten verkar ha behandlat dem väl hittills. Orvar Lorimer Olsson får applåder när han kliver fram och berättar att de blir kvar i skogen även om det skulle bli beslut om inhibition.
– Då blir det ett mycket mer positivt arbete med att bygga nationalpark, fixa stigar, anordna guidade turer för skolklassar och människor i alla åldrar, säger han och tillägger att det även finns planer på att göra informationsbord och ett temporärt Naturum, om de får tillstånd:
– Alla kan hjälpa till med att skapa parken genom att vistas i skogen. Det är viktigt!
Salomon Abresparr och Alva Snis Sigtryggsson från Fältbiologerna kommer också från lägret. De är noga med att poängtera att det är viktigt att vara i skogen och göra saker lokalt, men vill också understryka att det är en nationell fråga, att om det är möjligt att bryta kalk i Ojnareskogen så finns det inget område som inte går att exploatera.
– Vi är i lägret, men vi försöker också få igång en stor Ojnarerörelse. Det viktiga är att vi inte behöver vänta på Högsta Domstolens beslut. Regeringen kan bestämma om nationalpark. Länsstyrelsen om Natura 2000, säger Salomon Abresparr. Alva Snis Sigtryggsson instämmer och menar att det är oerhört viktigt att sätta press på politikerna. Fältbiologerna har bland annat en riksdagsenkät på gång där ledamöterna får svara om de tycker att det ska bli nationalpark eller ej. Stubbaktionen pågår och det ska komma en stor debattartikel.
– Vi tänkte förfölja Lena Ek överallt där hon uppträder med plakat om att göra hela skogen till naturskyddsområde, inflikar Salomon Abresparr innan Alva Snis Sigtryggsson fortsätter:
– Lena Ek gick ut med att hon pratat med Naturvårdsverket om att ha nationalpark bredvid täktområdet. Det fungerar inte. En enkel sak man kan göra är att bestämma möte med henne, eller med Annie Lööf. Men man kan också bjuda in dem till skogen och visa dem vad de är de har chansen att skydda.

Ojnareaktivisten Nils-Erik Norrby berättar mer om vattnet, närmare bestämt om utredningar som gjorts om förutsättningarna för vattenförsörjningen på norra Gotland. Om det finns vatten så att det räcker till vidare exploatering:
– Den 16 augusti skrev 16 markägare till miljöminister Lena Ek om att en oberoende utredning borde göras. Det har aldrig gjorts av någon som inte har egna särintressen.
Så är det paus. Bästeträskvatten, gotländska äpplen och morötter. Ljudnivån stiger. Det köps tygpåsar, tröjor och stickers med Ojnaretryck. Det diskuteras. Många är kvar när mötet fortsätter. Några står och vaggar barn till sömns. Det doftar kaffe.
Beatrice Bandergård läser upp en insändare som hon skrivit. Hon är orolig för att vi förlitar oss på framtidens teknik för att lösa de miljöproblem vi skapar här och nu.
Britta Calamnius berättar om en idé hon har om hur arbetstillfällen kan skapas utan att det innebär exploatering som är skadlig för miljön: odla hampa. Den är lättodlad, behöver inga bekämpningsmedel, göder jorden och har många användningsområden. Hon talar om hållbarhet:
– Vi måste inse att det finns en gräns, misshandlad natur slår tillbaka.

Ander Nissling från forskningsstationen i Ar, som ligger alldeles intill Bästeträsk och Ojnareskogen berättar dels om det arbete som görs på stationen, dels hur det skulle påverkas om området exploateras:
– Känner vi oss hotade av Nordkalks eventuella kalkbrott? Kanske inte akut, men framtidsmässigt. Vi ser positivt på ett utökat naturreservat, eller en nationalpark.
Länsveterinären Peder Jakobsson har varit verksam på Gotland sedan 1983. Han menar att bristen på dricksvatten alltid varit ett problem och att han därför engagerat sig i frågor som rör kalkbrytningen:
– Jordbruket är sådd, skörd, sådd, skörd, till skillnad från kalkbrytningen som är skörd, skörd, skörd, skörd.
Applåderna rungar.
Han berättar om lantbrukare som fått lämna gården på grund av vattnet. Om vattenanalyser där 45 procent av proverna hade anmärkningar:
– Borde vi inte ha en nollvision: friskt vatten?
Applåder och hurrarop.
– Grundvattnet på Gotland tål inte flera stora sår som inte går att läka.

Bonden Nils Karlström menar att alla begriper att vattnet kommer att påverkas, oavsett vad Nordkalks expertis säger. Entreprenören Micke Eriksson vill ha ett fungerande grundvatten eftersom han vill att människor ska fortsätta besöka ön:
– Klart att det inte är bra att företag försvinner, men det är naturen som får hit folk.
Vänsterpartisten Therese Mangard vill tacka aktivisterna för att de gör det de gör, att de vinner tid åt dem som sitter och utarbetar överklaganden.

Så kommer huvudnyheten. Richard Hellgren, Sophie Jonasson och deras dotter Hilda kliver fram. De råkade se en kort film på Internet om de två samebyarna Leavas och Girjas i Kiruna kommun, och deras kamp mot ett australiensiskt bolag som fått prospekteringstillstånd av bergsstaten i Luleå.
Richard Hellgren och Sophie Jonasson har båda deltagit i protesterna i Ojnareskogen och filmen fick dem att tänka.
– Vi är vanliga människor som försöker engagera oss så mycket vi kan i den här frågan, säger Richard Hellgren och visar filmen. Den gör tårar i kroppen.
Företaget är multinationellt. Det provborras just nu i ett av vårt lands mest fantastiska naturområden. Orörd fjällmark. Medias tystnad. Samebyarnas kamp för sin existens: ”Den dag vi har sålt vår själ, vad har vi då kvar?”

Efteråt berättar de hur de tog kontakt med samebyarna. Hur den kontakten utvecklades till planer på ett samarbete.
– Regeringen i det här landet håller på att förskingra landets naturtillgångar, utbrister Sophie Jonasson och beskriver hur paret fortsatte söka på nätet och bland annat hittade information om malmbrytning under Vättern:
– Vi tänkte på hur vi skulle samordna alla de här ställena med liknande problematik. Media tröttnar ju snabbt så det vore bra att samordna opinionsbildningen. Tanken är att Lena Ek ska drömma mardrömmar om renar och får. Vi är alla samer och vi är alla gotländska bönder!
”JA”, svarar publiken med stora leenden.
Sophie Jonasson berättar vidare om alla planer, om en stor temadag i Stockholm och om en samedelegation som ska komma till Ojnareskogen den 14 oktober:
– Då ska vi överlämna en budkavle från Ojnareskogen till Kebnekaise och så ska den gå över hela Sverige, och sen jävlar ska vi samordna oss!
Applåder, skratt och tjoande. Richard Hellgren tänker åka upp och besöka samebyarna, frågar om han har vårt mandat: ”JA!” De avslutar med att visa ett filmklipp från en internationell konferens i Stockholm där en gruvchef skämtsamt säger att han brukar visa en bild på ett ödsligt fjällandskap när han får frågor om lokalbefolkningen: ”What local people?”, vilken lokalbefolkning, säger han och skrattar.
Men lokalbefolkningen finns. Inte bara här utan över hela världen, i Sydafrika såväl som i Peru. Och den vägrar vara tyst.

Några dagar senare är projektet Sápmi-Gotland i full gång. En delegation med Ojnareaktivister ger sig av i bil norröver för att besöka samebyarna. De tänker stanna på vägen och berätta om kampen. Samordningen har börjat.

Text och foto: Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.