Med vredens kraft

12 oktober 2012

Förstasidan, Kultur

Gotlands första regnbågshelg har ägt rum. Fyra dagar späckade av seminarier om hbtq-frågor, sagoläsning, fika, utställningar och samtal. På lördagskvällen stod författaren, feministikonen och debattören Mian Lodalen på scenen i Almedalsbiblioteket i Visby medan årets Kulturnatt rullade in utanför de höga fönstren täckta av regnbågsflaggor.

 

Det är meningen att hon ska tala om förunderlig vänskap och förbjuden kärlek, men som vanligt när det gäller Mian Lodalen vindlar samtalet som en brokig väv av ord igenom vilken det ändå hela tiden går en röd tråd. Hon är som ett aldrig sinande vattenfall av humor och självdistans. Säger att nu ska hon stå här och mala och mala, så om det är någon som ska med en buss, eller får tuppjuck, så är det bara att gå. Sedan tar hon avstamp i romanen Dårens dotter från 2008, närmare bestämt i skandalen då hennes pappa delade ut kondomer utanför pingstväckelsetältet under Nyhemsveckan utanför Jönköping. Det allra värsta, enligt lokalpressen, var att han hade en bh-lös assistent. Hör och häpna!
– Det här var en lämplig inledning för jag ska prata mycket om sex idag, hur känns det? Nu är ni riktigt obekväma ser jag, utbrister hon och avslöjar att hon senare ska läsa något riktigt genant ur Tiger, uppföljaren till Dårens dotter. I boken ville hon skildra hur det såg ut på 60- och 70-talet i en liten stad i ett homofobt Sverige:
– Det är viktigt att vi inte glömmer den här delen av vår historia. Det är så lätt att tro att allt är ett enda Pride Stockholm. Därför är det så bra att det kommit en regnbågshelg till ön. Är det någon hetero här som vet hur länge man klassades som sinnessjuk om man var homo? Nej. Fram till 1979.
Det är svårt att föreställa sig. Men det är inte länge sedan. Anledningen till att klassningen togs bort, menar Mian Lodalen, var att ett gäng homosexuella ockuperade socialstyrelsens kontor och vägrade gå därifrån förrän sjukdomsstämpeln var borta.
– En annan grej var att det var en massa homosar som ringde in och sjukskrev sig: jag heter Janne och jag kan inte komma idag för jag är bög. Till slut blev det ju absurt.
Fram till dess var det också olagligt att ha sex med någon av samma kön. Perversion, vanligt förekommande på fängelser, stod det i biologiböckerna, berättar Mian Lodalen. Det stod också att det kunde förekomma i tonåren, ”innan sexualiteten blivit stabil”:
– Jag menar herregud, blir den någonsin det?! Känner ni att den är det? Jag känner: låt den inte bli det, låt den vara flytande.
Hon bestämmer sig nästan för att läsa det genanta stycket, men drar ut på det lite till genom att prata om aversionsterapin, den som homosexuella som sökte psykologisk hjälp ofta utsattes för: elchocker samtidigt som bilder av samkönad närhet visades.
Och i media var det helt tyst:
– Det är svårt att fatta det idag. Tystnadens diktatur.
Nu ska hon läsa:
– Men åh vad ni ser nöjda ut, är det bara jag som är nervös? Ja, inte för att läsa, det fattar ni väl, utan för innehållet. Tänk Fucking Åmål med lite mer orangefärgade mopedskinn och TT-öl. Fast, O’Boy i all ära, men inte fan var det DET det handlade om när man fick hem en tjej. Det var därför jag ville låta dem ligga med varandra i boken. Jan Guillou skulle aldrig göra det, eller nu har han gjort det va? Att jag alltid måste tala om Guillou, det är som en tics. Nu är det inget att be för!
Och så läser hon en vacker skildring av den första närheten. Om ”miljoner nykläckta fjärilsbarn” i magen.

RFSL:s Elisabeth Nidsjö kommer upp på scen för att stå för lite utfrågning. Hon ber Mian Lodalen att berätta om Connie:
– Nu kommer jag att babbla. Jag rekapitulerade mig till min egen tonårstid. Upptäckten av sexualiteten. Särskilt unga tjejers sexualitet är så omgärdad av tabun: inte analsex, inte sex på första dejten, gå inte där, bli inte full, bli inte med barn. Det känns så fruktansvärt orättvist att killar på sin höjd får en packe kondomer och ett ”ha så jävla kul”. Unga tjejer förtjänar lika mycket som unga killar att få utforska sin sexualitet och orgasmens gudomliga tillstånd, och komma så att hela himlen exploderar och rasar ner över dem.
Säger hon och menar att henne veterligen så skriver hon i Tiger om saker som ingen annan skrivit om tidigare. Hon ville låta tjejerna upptäcka sin sexualitet på sina egna villkor. Hon menar att om hon hade varit Björn Ranelid hade hon sagt att ”det är helt unikt”.
– Jag är mer blygsam, storler hon och blir snabbt allvarlig igen:
– Vi lär inte unga tjejer hitta sitt Ja. Och unga killar lär sig inte säga Nej.

Elisabeth Nidsjö undrar om Mian Lodalen har någon idé om varför sex och samlevnad behandlas som det gör, än idag. Svaret är inte helt rakt, det går över en historia om vännen Maria Sveland som undrade hur det kunde vara okej att hon som 14-åring tog hem en tio år äldre man, med två könssjukdomar på köpet, men att det hade varit katastrof om hon tog hem en tjej, vidare över en annan vän som skulle vara förstående med tonårsdottern och tala om att det var helt okej om hon skulle råka bli kär i en tjej. Dottern fick utbrott: ”Tro fan att jag vill träffa en tjej men jag tänder ju bara på killar!”
– Det skulle gagna väldigt många om vi fick experimentera mer i tonåren. Men ändå, jag trodde aldrig att vi skulle komma dit vi är idag. Med partnerskapslagstiftningen, sedan äktenskap. Rätten att pröva för adoption. Antidiskrimineringslagstiftningen, säger Mian Lodalen i funderande ton och kommer sedan in på hur det ser ut i Europa, i världen:
– Elva länder har fortfarande dödsstraff. Världen är inte ritad som i Sverige, människor sitter bakom lås och bom. Det är så fruktansvärt att kärlek fortfarande bestraffas på det sättet.
Hon berättar om en man i Ryssland som ställde sig med ett plakat där det stod ”Min syster är lesbisk och jag och min fru tycker att hon ska ha samma rättigheter som oss”. Han blev arresterad och straffad.
– Det är ett privilegium att jag kan hålla min flickvän i handen. Visst har jag varit utsatt för saker, står på en dödslista, men jag bryr mig inte om de galningarna, det kanske är min smala lycka. Jag är mycket mer rädd för att bli lämnad i en relation än för dem.

De kommer in en smula på klass, att hbtq-rörelsen i Sverige är stark, inte alltid i underläge, att hon inte bara vill rädda grisar, vilket hon vill, utan är feminist också.
– Jag tycker att det är viktigt att säga att vi lever i en föreställning att Sverige är så liberalt och öppet. Föreställningen att vi är världens mest jämställda land. Det är en mytbild. Antingen är man jämställda eller inte, vi är det inte. Tänk att Sverige vågade välja in ett rasistiskt parti i riksdagen, men inte ett feministiskt, säger hon och menar att vi måste vara vaksamma på det som sker i EU, de högerextrema rörelsernas tillväxt. Så kommer hon på att aga blev förbjudet samma år som det blev tillåtet att vara homosexuell:
– Det har jag inte tänkt på, tänk att vi friskförklarades och slapp stryk samma år!
Hon tycker att svenskar måste revidera sin självbild. Intoleransen, våldet och hoten tror hon handlar om rädsla för det okända. Sedan får hon utbrott på Göran Hägglund, hur han för några år sedan stod och sade att alla barn behöver en mamma och en pappa.
I Sverige finns över 50 000 barn som lever med föräldrar av samma kön. För att inte tala om alla barn som lever med en förälder.
– Han sade att det inte är bra för barn att anknyta till för många personer. I nästa stund berättade han att han själv hade varit en frånvarande pappa och att det aldrig hade gått utan hans frus systrar. Det är ju helt absurt. Är du bara hetero så kan du vara hur dålig och frånvarande som helst, säger hon och fortsätter i nästa andetag:
– Politiker har jättestort ansvar. De kan välja att förmedla kärlek, tolerans, öppenhet och demokrati, eller de kan välja det andra. Alla med makt har det ansvaret.
Hon talar också om allas ansvar att stå upp för allas rättigheter. Säger att ”nu får ni som ett väckelsemöte”. Men det är på allvar. Mian Lodalen verkar ha hur mycket kraft som helst. När hon var ung ockuperade hon hus i Jönköping eftersom hon var förbannad för att kommunen inte byggde bostäder för unga.
– Jag får ofta frågan vad jag hämtar kraft ifrån. Det är inte svårt, bara jag öppnar tidningen blir jag förbannad. Jag hämtar energi ur vreden. Så länge jag kan minnas har jag varit upprörd över orättvisor, säger hon och berättar om en vän som blev så arg över situationen med flyktingbarnen som skickas tillbaka att hon ville åka ut till Arlanda och kedja fast sig. Kommer i nästa stund in på Birgitta Stenberg som bevisat att man kan fortsätta ligga fast man är över 70 år:
– Det är aldrig försent att ligga, och det är aldrig försent att kedja fast sig.
Säger hon som kommer att fortsätta åka till Minsk Pride, till Belgrad Pride, trots att de slår sönder folk där:
– Det pågår otroligt mycket hat. Men vad är alternativet? Att gå baklänges in i garderoben igen, det är inget alternativ. Vi måste våga åka till Riga, till Tallin. Det är med hbtq-rörelsen som med den feministiska rörelsen, de gagnar alla. För varje stad vi dyker upp i är det en seger för mänskliga rättigheter, demokrati, framtiden och kärleken.
Ljudet från de smattrande applåderna stiger mot taket., fortplantar sig som vibrationer mellan alla bokpärmar i biblioteket. Ute doftar det höst. Änderna nere vid dammen har alla stoppat in huvudet under vingen. Vi far hem och tänder en brasa.

 

Text och foto:
Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.