Läraravtalet hamnade långt från ”10 000 i månaden”

06 oktober 2012

Debatt, Förstasidan, Inrikes, Kommentar

▶Lärarnas förväntningar var stora inför det nya avtalet
▶Det blev cirka en tusenlapp – inte tiotusen     ▶Strejkviljan fanns, men ledningen var inte intresserad

Förväntningarna hos lärarna har varit stora. Lärarförbundets och Lärarnas riksförbunds kampanj ”10 000 mer i månaden” har definitivt bidragit till dessa på förhand redan låtsade krav. Efter två oförskämda bud från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) sade förbundsledningarna till slut ja till ett medlarbud på ett fyraårigtavtal.
I ett pressmeddelande säger Lärarförbundets styrelse att man ”krävde att lärarna skulle få mer än andra – och det har vi också fått: 4,2 procent i år– jämfört med 2,6 procent för alla andra på arbetsmarknaden”. Vad innebär detta?

Konkret innebär det ett generellt lönepåslag på 4,2 procent för år 2012, att år 2013 ska löneökningen ligga på det så kallade märket, medan år 2014 och 2015 är sifferslösa. Konkret innebär det ”i genomsnitt” ett avtal för 2012 som skulle kunna ge 1 100 kr per månad. Jämför med kravet ”10 000 mer i månaden”. Konkret innebär det att det fattas en nolla. Ändå envisas man att tala om detta avtal som ”ett första steg på vägen för att göra läraryrket mer attraktivt”. Det vore ärligare att kalla detta vilseledande både för lärare och för allmänheten.

Det är nämligen inte riktigt sant att lärarna, jämfört med andra yrkesgrupper på arbetsmarknaden, får ”i genomsnitt 5 200 kronor” mer under 2012 (här räknas en retroaktiv lön från april 2012). ”I genomsnitt” är en skönmålning, för den individuella lönesättningen innebär i praktiken att lönespridningen ska vara så stor som möjligt enligt SKL och fackledningarna.
Det vore ärligare att kalla detta för splittrande manöver. Detta innebär i sin tur att om somliga lärare ska få mer än andra blir det just dessa ”andra”, det vill säga den överväldigande majoriteten av lärarna, som måste avstå från en bra del av det de själva genererar till den gemensamma potten.

En majoritet av lärarförbundens representantskap kapitulerade, ännu en gång. Men denna gång är det värre eftersom förbunden själva hela tiden har hävdat att lärarna hade den allmänna opinionen på sin sida och att förutsättningarna för att driva igenom rättvisa krav aldrig tidigare varit så stora.
Varför skapar man falska förväntningar hos medlemmarna med ett pseudokrav på ”10 000 mer i månaden” när man aldrig menat allvar med det? Varför talade man på förhand om att strejk inte lönade sig innan man överhuvudtaget hade avslutat de sega och kraftigt försenade förhandlingarna?
Lärarna ville strejka, men den ledande klicken struntade fullständigt i medlemmarnas kampvilja. Förstod inte den byråkratiska klicken att styrkeförhållandena denna gång var gynnsamma för lärarna? Hur kommer det sig att lärarnas representanter säger ja och amen till ett fyraårigt (!) avtal som majoriteten av lärarna anser är ett hån mot en hårt utsatt lärarkår? Själva tjänar de båda lärarförbundens ordföranden mer än 80 000 kr i månaden. Med sådana representanter behöver lärarna ingen motpart.

Det är uppseendeväckande att inte medlemmarna tillåts avgöra vilket avtal de tycker man ska förhandla och slåss för. Att det råder ett grundligt underskott av medlemsdemokrati är uppenbart. Konsekvenserna är nu också uppenbara; missnöjet med det nya avtalet är stort och på flera håll kräver man ordförandenas avgång. Det är förståeligt.
Dessvärre innebär också missnöjet att allt fler lärare tvingas av självbevarelsedrift lämna facket i protest. Lärarkollektivet försvagas och arbetsgivaren stärker sina redan förstärka positioner. Total avsaknad av medlemsdemokrati är inte bara en knepig fråga, det är ren harakiri.

Alex Fuentes

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.