Dags att ta tillbaka vinster i välfärd – och borgarna samlar sig till motangrepp

19 oktober 2012

Förstasidan, Inrikes, Kommentar, Nyheter

▶Näringslivet försvarar vinsterna i välfärden med näbbar och klor     ▶75 procent av befolkningen vill att pengarna ska stanna i välfärden   ▶Socialdemokratin vrider sig mellan de två

Debatten om vinster i vården är den viktigaste inrikespolitiska frågan på många år. Efter årtionden av total dominans för marknadsanpassning av den offentliga sektorn har opinionsläget plötsligt förskjutits.
LO kräver att non profit-principen ska råda, arbetarkommuner och partidistrikt kräver nej till vinster och tre av fyra svenskar ger sitt stöd till en lag om att all vinst i skattefinansierad vård, skola och omsorg ska återinvesteras i verksamheten.
Näringslivet och övrig borgerlighet förbereder sig för en motmobilisering som kommer att få 1970- och 80-talets löntagarfondsstorm att framstå som en mild sommarbris.

Och mitt emellan vrider sig den socialdemokratiska ledningen som en mask. Det är inte underligt. Samtidigt som den stora majoriteten väljare och medlemmar är mot vinster har ledningen accepterat och ibland implementerat en sådan politik.
Argument för att slippa ta ställning brukar vara att det inte är en principiell fråga. En skrift från socialdemokraterna i Göteborg illustrerar väl dessa försök att slippa ta ställning. De skriver att ”Till skillnad från meningsmotståndare till höger och till vänster som gör det till princip att privata företag alltid är att föredra framför offentligt finansierade tjänster, respektive att dessa alltid bör drivas i egen regi, så har vi socialdemokrater en pragmatisk inställning.” Frågan bör avgöras från fall till fall utifrån vad som kan bedömas vara mest fördelaktigt för medborgarna.
Vart detta leder framgår av den artikel förre ordföranden i SSU, Ardalan Shekarabi, publicerade på DN debatt 5 oktober. Shekarabi försöker sitta på alla stolar som går för att slippa ta ställning.
Han menar att lösningen på problemet är att man samtidigt:
• Accepterar vinster, men ställer höga krav på kvalitén.
• Ställer upp särskilda kriterier och tak för vinstdelning.
• Ger kommunerna möjlighet att kräva att verksamheten bedrivs utan vinstkrav.

Gissa hur pass effektiv en sådan tulipanaros kommer att vara för att stoppa de stora profitörerna med deras arméer av jurister, skatteexperter och PR-byråer.
Problemet är ju inte att välja rätt teknik. Det är att vinster i vilken form de vara må står i motsättning till den ideologi som byggde välfärdssamhället och därför successivt fortsätter att undergräva det.

Välfärdssystemen fick sin definitiva utformning under den stora expansionen på 1960- och 70-talen. En lång serie reformer avsedda att avskaffa fattigdom och trångboddhet och skapa ett jämlikare samhälle kulminerade då. Systemen ägdes och drevs nästan uteslutande av staten, landstingen eller kommunerna, och var i allt väsentligt skattefinansierad. Skolan var en kommunal angelägenhet, staten övervakade och gav bidrag. De vårdcentraler som byggdes upp var landstingsägda och så gott som alla sjukhus. Apoteken förstatligades, liksom stora delar av läkemedelsindustrin. Syftet var att uppnå en slagkraftig offentlig sjukvård inom ramen för ett nationellt vårdmonopol. Äldrevården, servicehem och hemtjänst var kommunala. Bostäderna byggdes av ”Allmännyttan”. Arbetsmarknadspolitiken en offentlig angelägenhet. Dagis blev barnens första kontakt med den offentliga välfärden.
Minst av allt var detta val av former en pragmatisk fråga. Det var uttryck för en medveten strävan med djup förankring i den tidens folkliga rörelser, både den traditionella arbetarrörelsen och de nya sociala rörelserna – som kvinnorörelsen – att skapa en gemensam offentlig sektor, undandragen exploatering och profit och ställd under politisk kontroll.

Och att socialdemokraterna vid denna tid var beredda att försvara en gemensam offentlig sektor visade debatten om Lex Pysslingen 1983. Den solidariska välfärdsstaten var en styggelse för kapitalet som snart gick till attack mot den. I början av 1980-talet tog Electrolux, med en av landets mest uppburna företagsledare Hans Werthén som ordförande, initiativet till några affärsdrivande dagis i Nacka.
Den socialdemokratiska regeringen tvekade inte. Daghem som drevs i uppenbart vinstsyfte skulle inte kunna få bidrag av skattemedel. Motiveringarna verkar kusligt aktuella: vinster skulle leda till ökad segregering, företagen skulle koncentrera sig på lönsamma områden och risken var stor att oseriösa företag lockas att etablera sig. Sammanfattningsvis menade socialminister Sten Andersson att sådana företag ”kan ses som ett led i ett angrepp på den gemensamma och demokratiskt styrda sektorn i vårt samhälle”. Statsminister Palme instämde, han ville inte ha några ”Kentucky Fried Children”.

För ledande socialdemokrater var det självklart att vinster i vården var ett hot mot välfärdens själva fundamenta, inte något som kunde avgöras från fall till fall.
Vilka dagis hade startats om Electrolux’ vinstbehov styrt? Vilka bostäder hade byggts utan de allmännyttiga bostadsbolagen? Vad hade hänt med den socialisering av kvinnors obetalda arbete som samhällets övertagande av ansvar för vård och omsorg innebar om Rut hade rått?
Däremot påbörjade borgerligheten så fort den fick chansen nedmonteringen av detta system. Ett av regeringen Bildts första beslut 1991 var att upphäva lex Pysslingen, införa den skolpenning som banade vägen för friskolorna, öppna för privata läkare inom primärvården och bädda för omfattande privatiseringar av allmännyttan. Genom regeringen Reinfeldts Valfrihetslagar har denna utveckling också kodifierats juridiskt.

Och för borgarna har sannerligen aldrig frågan varit ”pragmatisk”. Det har handlat om en ideologiskt djupt förankrad strid för att öppna områden som tidigare varit fredade för ekonomisk exploatering.
Och dessvärre: istället för att stå upp för den kollektiva välfärdsstaten har social­demokratiska regeringar och rödgröna majoriteter på lokal nivå under de senaste decennierna accepterat och ibland drivit på utvecklingen. På så sätt har man bidragit till politikens kapitulation inför marknaden.
Den väg som den socialdemokratiska ledningen idag hoppas kunna ta för att komma ur sin besvärliga situation är att acceptera vinster men ställa högre krav på vården. Det är också vårdkapitalets och högerregeringens favoritutgång, väl medvetna om att det aldrig går att hitta kriterier som man inte kan krångla sig ur. Eller som LO:s vice ordförande Tobias Baudin säger:
– Hur mäter man kvalitet på vården av en dement människa?

Utgången av kampen om vinster i vården är av största betydelse för det svenska välfärdssystemets framtid.
Vid en första anblick kan perspektiven se mörka ut. Borgerligheten är beredd att pytsa in miljarder för att säkra sina erövringar. Hela etablissemanget, inklusive den socialdemokratiska ledningen, söker frenetiskt en överenskommelse som bakom dimridåer garanterar fortsatta vinster.
Å andra sidan: den folkliga opinionen är i bedövande utsträckning kritisk till vinstuttagen, till och med 2/3 av de borgerliga väljarna. Välfärdssystemet skapades en gång genom en bred folklig mobilisering. En sådan kan också rädda det.

Kjell Östberg

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.