Budkavlen från Ojnareskogen till Kebnekaise: ”Tillsammans är vi starka”


En vit folkabuss. Åtta människor. 280 mils körväg. Tre oförglömliga dygn och ett oavbrutet, vindlande, intensivt samtal om samarbete, om Ojnareskogen och Kebnekaise, om att gå samman i kampen mot gruvnäringens kortsiktiga vinstintressen. Kampen för att rädda oersättliga naturvärden och livsförutsättningar. Budkavlen från den gotländska Ojnareskogen till Sápmi har satt igång en process större än någon hade kunnat föreställa sig. Ett folkuppror för möjligheten till en framtid. 

Det började med att Ojnareaktivisterna Richard Hellgren och Sophie Jonasson hittade en film på nätet. Filmen beskrev samebyarna Girjas och Laeves kamp mot ett australiensiskt gruvbolags prospekteringar i Kebnekaise obrutna fjällområde. Brytningen skulle innebära slutet för rennäringen och dela byarna – helt enkelt slå ut lokalsamhällen som funnits i området i många hundra år.
Filmen blev startskottet för budkavlen från Ojnareskogen till Sápmi.
Richard Hellgren och Sophie Jonasson letade vidare efter information och hittade länkar till Vättern, Tärnaby, Öland och Jokkmokk. Bland annat. Insåg att det satsats enormt på gruvnäringen i Sverige, eller snarare, på att stora, utländska bolag så lätt som möjligt ska kunna bryta i naturskyddade områden här.
En budkavle tillverkades. En delegation utkristalliserade sig. Ett dagis lånade ut sin folkabuss. En hälsokostaffär skänkte torkad mango, äpplen och engeribarer med frukt och nötter. Någon kom med vantar och mössor. Det kunde ju tänkas vara kallt i Kiruna.
Så rullade hjulen och Ojnaredelegationen var på väg.

Den stora vaxduksbanderollen med den samiska flaggan och den gotländska landskapsflaggan bredvid varandra – som en enad – ligger hoprullad i skuffen, rykande färsk från tryckeriet. Vinterdäcken hann precis komma på innan färjan lämnade Visby hamn.
På otroligt kort tid har det omfattande nätverket av Ojnareaktivister med gemensamma krafter lyckats se till så att resan gått från idé till verklighet.
– Det känns som att det bara har löst sig, som allt annat, vill man så går det. Oavsett vad som händer nu är det redan värt det, säger Daniel Heilborn, som i vanliga fall arbetar som arkitekt i Visby, och berättar sedan att riksmedia redan har hört av sig. Han hoppas på fler artiklar som inte bara skriver om folk som klättrar i träd, utan tar upp det verkliga problemet, den ohämmade och ohållbara, storskaliga exploateringen av naturresurser. Medan gatlyktornas sken sveper över bussen understryker han vikten av att Fältbiologerna i skogen hållit ut så pass länge att allmänheten fått tid att förstå vad det handlar om. Att många har ändrat inställning och blivit för skogens bevarande tack vare detta.
På söndag måste delegationen vara åter på Gotland, då kommer representanter från samebyarna dit. Men både Daniel Heilborn och Richard Hellgren, också han arkitekt, kände att det var viktigt att hinna besöka samerna först, att dela erfarenheter och få en bild av deras kamp. Alla i bussen instämmer; Johan Jerkeby, rörmokare, vid ratten. Bredvid honom Nils ”Nisse” Karlström, före detta bonde. Därbakom: fotografen Gunnar Britse och Linn Wagenius, förskolelärare. Linn inflikar att det här är så mycket större än det som händer i Ojnareskogen, att det gäller rovdriften i hela världen.

Än så länge är det tisdagkväll. På förmiddag satt alla på sina vanliga jobb. Nu skjuter vi upp bussdörren och kliver ut i Uppsala. Det är redan sent, men en liten skara har ändå tagit sig till Ungdomens hus. Det blir musik och den medtagna foto- och informationsutställningen visas.
De flesta här är redan invigda i frågan, flera har varit i skogen, bland annat Jonas Idewall Hagren och Rafael Ledent. Kärt återseende och samtal.
Richard Hellgren presenterar budkavlen och Daniel Heilborn berättar om kopplingarna mellan stål- och kalkindutrin. Kalken används för att rena stålet.
Fältbiologernas ordförande, Salomon Abresparr är på plats. Han ska ansluta och ta sista sätet i bussen. Han är numera bosatt i Ojnareskogen och liksom de andra väntar han med spänning på besked från Högsta Domstolen om inhibition, ett besked som under dagen skjutits upp ytterligare, eftersom de tre domarna ville vara fem, för säkerhets skull.
Salomon Abresparr passar på att berätta för samlingen att SGU, Statens Geologiska Undersökningar, ska ha möte på tisdag, i just Uppsala. Där ska det diskuteras hur man kan bryta mineraler i naturskyddade områden:
– Regeringen satsar nu på att bolagen ska kunna ta upp så mycket mineraler som möjligt på tio år, så att man hinner tjäna så mycket pengar som möjligt och förstöra så mycket miljö som möjligt. För när tio år har gått så menar man antingen att Kina har hunnit ikapp och hittat egna mineraler, eller att tillväxten kommer att vara så liten att det inte lönar sig längre.
Matti Berg och Niila Inga, som vi ska besöka i Kiruna, ska på mötet.

Vi skulle ha sovit i Uppsala. Men eftesom alla så smått börjar inse hur långt det faktiskt är till Kiruna, beslutar sig de som tagit på sig största chaufförsansvaret för att det är lika bra att fara med en gång. Vi hoppar också över det planerade stoppet i Sundsvall följande morgon. Istället satsar vi på Umeå.
Det blir en natt av samtal och halvslummer. Av kisspauser vid bensinstationer och stretchning av krampande muskler. Hela tiden dokumenteras resan via Facebook och stödet väller in från alla som följer Ojnareaktivisternas förehavanden. Samerna i Kautokeino, som också kämpar mot ett multinationellt företags gruvplaner, bjuder in oss att besöka dem med. Vi önskar att tiden räckte till. Inbjudningar kommer från flera andra håll också, bland annat Jokkmokk.

Istället för att vara sena, kommer vi fram till Umeå sex timmar före utsatt tid. Klockan 06.00 rullar vi över bron och ser Umeälvens vatten forsa fram under oss. Staden vilar i den allra första aningen av gryningsljus. Här är det höst på allvar.
Lite vimsiga av sömnbrist stannar vi på en öde universitetsparkering och är de första att beställa te och kaffe när fiket i Lindellhallen öppnar vid halv åtta. Men energin tryter inte. Det planeras, diskuteras och funderas för fullt. Många skratt. På Facebook uppdateras uppgifter om tidigareläggning av våra förehavanden i staden.
P4 Västerbotten ringer och vill ha intervju, Västerbottens-Kuriren likaså.

Nere på Rådhustorget tejpas den färgsprakande flaggan upp på bussens ena långsida och utställningen lutas mot den andra. Snart börjar det stanna folk i den än så länge ganska morgontrötta staden. En av dem är Roger Olofsson, projektledare på ett IT-företag. Men han är ingen nyfiken ovetande, han har varit i skogen:
– Jag fick reda på det här i somras och började sätta mig in i det. Insåg att det var så fel, det som händer med Sveriges minerallag och miljöbalken, att man tog bort stoppregeln. Så jag for ner till Gotland i början på augusti, var där i en vecka och lärde känna en massa trevliga personer. Sen for jag ner igen när den stora polisinsatsen kom. Jag följer ju nyheterna och kände att nä, nu flyger jag ner och visar mitt stöd. Jag hoppas att det ni gör nu får större genomslag i media, och att flera får reda på att det här händer och att det är något som man kanske behöver bry sig om, för sin egen skull och för framtida generationer.

Eva Conradzon och Britt-Marie Barruk från Sameföreningen i Umeå stannar till. Britt-Marie Barruk är även administratör för Samernas Riksförbund. De kan berätta lite om prospekteringarna i Rönnbäcken, 25 kilometer söder om Tärnaby, där IGE Nordic/IGE Resources/Nickel Mountain har beviljats bearbetningskoncessioner för nickelfyndigheten mitt i Umeälvens övre del.
– Nu har länsstyrelsen uttalat sig om att riksintresset gruvnäringen är viktigare än riksintresset rennäringen. Och kan du tänka dig hur det kommer att påverka älven, och hela Bottenviken. Det handlar ju också om vattnet, precis som på Gotland, säger Eva Conradzon.

Jenny Wik Karlsson är förbundsjurist för Samernas riksförbund – fackförening för Sveriges samebyar. De arbetar med frågor som berör samerna på ett nationellt plan. Just nu är hon bland annat ombud för Jåhkågasska, samebyn som drabbas om det blir gruvbrytning i Jokkmokk. Hon har också jobbat mycket med både Laevas och Girjas, dit vi är på väg:
– Det här är stora frågor på flera plan eftersom det ytterst handlar om rätten att bruka och nyttja mark, att kunna vara där, på lång sikt, och på kort. Rätten att finnas till. När man blir så otroligt fragmentariserad, som man är i Kiruna framförallt, när markerna försvinner och försvinner, så kommer vi hamna i en situation då flera samebyar inte längre kan bedriva renskötsel. När markerna krymper så pass mycket, framför allt vinterbetet, då finns man inte kvar.
Det som då återstår, menar Jenny Wik Karlsson, är farmrenskötesel, som i Finland. Men det är inte en traditionell samisk näring och renen mår inte heller bra av att stå instängd på ett och samma område.
– Det är stora intresse som man fightas mot. Vi har väldigt få ekonomiska medel. Det är vårt stora dilemma. Och gruvor är bara EN del av av alla intrång som sker hos oss. Det är gruvor, vindparker, infrastruktur, järnvägar, vägar, som man hela tiden måste väga ihop. Och de personer som jobbar med de här frågorna i till exempel Girjas/Laevas, skulle ju egentligen behöva vara ute i renskötseln. Det är en jättestor obalans i förhållande till dem man möter, som har stort kapital och minerallagen med sig. Det är David och Goliat. Det är tungt, sammanfattar hon läget, men sedan framhåller hon ändå att hon har hopp. Hon anser att svenska staten ska ta ansvar för det som sker och se till att ändra miljölagstiftningen. För hon menar att vi än så länge kan vara stolta över renskötseln, eftersom den fortfarande är nomadiserande. Det är unikt i världen, även för urfolk. Men om staten inte gör något tycker hon att de bör vara ärliga istället:
– Då får de ställa sig upp och rakt uttalat säga att vi inte ska ha någon renskötsel i Sverige. Inte bara sakta kväva den. Då vet vi, då kan vi vända oss till FN eller Europakommittéen.
Innan hon ska gå vidare till det möte som hon egentligen var på väg till frågor Jenny Wik Karlsson om vi har satt på vinterdäcken. Roger Olofsson ger oss 3 000 kronor till bensin, ur egen ficka. Ett välbehövligt bidrag som tacksamt tas emot.

Vi lastar in oss i bussen. Vinkar adjö till ett soligt Umeå. Far vidare uppåt. Älvar, vattendrag och kalhygge efter kalhygge. Piteå, Luleå, Boden. Förhoppningar om att budkavlen ska skapa en proteströrelse som fortplantar sig genom hela landet. Tillfälliga ögonblick av sömn. Hela tiden god stämning. Alla inriktade på uppdraget. På att det ska bli så bra som möjligt.
Plötsligt har alla milen försvunnit bakom oss och vi väller stela och snurriga ut ur bussen för att handla lite kvällsproviant på en stormarknad i Kirunas utkant. Sedan lyckas vi hitta hem till turistentreprenören, renägaren och styrelseledamoten i Girjas sameby, Matti Berg. Det tar bara en halvtimme. Islandshästarna frustar i mörkret när vi packar in oss i en stuga på gården.
Vimmelkantiga äter vi lite. Pratar av oss om dagen och faller slutligen i säng.

Nästa morgon öppnar vi ytterdörren och får se fjällvärlden runt omkring oss. Köldrök ur munnen. In och dricka varmt och äta frukost innan dagen sätter igång. Först ska vi till Samegården. Några av oss får åka i Matti Bergs bil. Nisse Karlström och Gunnar Britse lyssnar uppmärksamt medan han berättar om det arbete som han själv och Niila Inga bedriver för att rädda området, bland annat om när de köpte aktier i Kiruna Irons australiensiska moderbolag Hannans för att kunna läsa upp ett öppet brev på bolagsstämman, och om när de besökte en mässa i London i vintras. En mässa där australiensiska gruvbolag sökte investerare:
– Det var cynismen som rådde där. Sverige har så jävla hög svansförning internationellt men vi såldes ju ut bredvid Singapore och Papua Nya Guinea, en monter över vårt land. Vi kom, vi såg och vart utkastade.
Det var en mässa för gruvnäringen, för intresserade riskkapitalister. Niila och Matti var där för att göra samernas åsikt hörd, dela ut flygblad. Det var inte populärt.
Matti Berg skrattar när han berättar, men det är inget skämt. Just nu pågår prospekteringarna för fullt här i trakten. Det är framförallt Kiruna Irons som är aktiva:
– Enligt deras tidtabell ska de ha igång den första producerande gruvan år 2015.

Det handlar om Kebnekaise-Sjaunja obrutna fjällområde – skyddat enligt riksdagsbeslut. Om källflödena till Kalixälven som är, eller ska vara, skyddad både som nationalälv och i enlighet med Natura 2000. Det är riksintresse rennäring och riksintresse friluftsliv. Renbetesmarker sedan generationer tillbaka.
– Alla vattendrag och sjösystem ingår i Natura 2000. Men ändå planerar man en fyra-fem dagbrott i området, förklarar Matti Berg.
Hur får man det att gå ihop?
– Jag har ställt den frågan, både till representanter för gruvnäringen och för myndigheter och regering, och jag har inte fått något svar. Det gör mig väldigt frustrerad. Vi måste ställa krav på regeringen att gå in och säga att här är det så osannolikt att det blir en gruva så här beviljar vi inga tillstånd för undersökningar. Alternativt att de säger: vi tar ingen miljöhänsyn, vi har inget urfolk och ingen rennäring att ta hänsyn till. Men då ska man stå upp och säga det också, inte försöka äta kakan och ha den kvar.

Matti Berg berättar också att EU:s skydd för urfolk slås ut av Sveriges liberala minerallagstiftning. Samerna har funnits i Kebnekaiseområdet långt innan Kiruna och gruvnäringen ens fanns som en tanke, ändå kan deras livsbetingelser komma att förintas helt utan att staten gör något:
– Vi vill inte skruva klockan tillbaka men man måste hitta en balans mellan rovdriften och mera hållbara näringar. Jag antar att ni har samma problem hos er.
Nisse Karlström förklarar likheterna är många men att medan marken häruppe ägs av staten, måste Nordkalk köpa mark för att kunna bryta på Gotland. Än så länge.

Vi åker förbi Rakkurijärvisjön. Den ska tömmas om ett dagbrott beviljas här. Malmkroppen ligger under sjön. Det är Laevas sameby vi åker igenom. Redan trängd mellan Kirunavaaragruvan och Kalixälven kommer den att delas i en östlig och en västlig del om det planerade dagbrottet går igenom. Rennäringen blir en omöjlighet. Matti Berg talar om FN:s deklaration för urfolkens rättigheter. Om glappet mellan ord och handling: de styrande politikerna tar sig inte till Kebnekaise för att se effekterna av sina beslut.
– Majoriteten av befolkningen bor i storstäderna och de kan nog inte sätta sig in i hur folk lever utanför staden, det är så annorlunda. Man har väl en bild av att Lappland och Norrland är stora ödemarker, vad gör väl en liten gruva där?, säger Matti Berg och fortsätter:
– Får man förstöra så otroligt mycket, ödelägga så mycket mark och så många människor? Har de verkligen rätt att göra det?
Det finns en stor oro för det som håller på att hända. Samerna har fått stöd för sin sak av gruvfacken. De menar att det räcker med de gruvor som finns. Att de områdena som är berörda är friluftsområden för Kirunaborna. Att det inte går att leva i ett industriområde utan någon som helst natur. Hur attraktiv blir staden då?

På Samegården mitt i Kiruna väntar Niila Inga, renskötare och styrelseledamot i Laevas sameby. Han har kokat kaffe och tevatten. De andra anländer strax. Ett första möte kan sätta igång. Niila Inga ger en kort redogörelse över rennäringsåret. De talar om att varje ruta som visar prospekteringsområden på en karta är ett reellt dödhot för dem.
Genomgången är snabb. Tidsschemat är pressat. Det finns en helikopter som väntar på att få flyga oss upp på fjället.

In i bilarna igen. Media möter upp. Nordnytt, Oddasat och NSD. En reporter från DN följer oss hela dagen. Richard och Daniel berättar om budkavlen, om Ojnareskogen och om samverkansplanerna. Daniel understryker att kalkindustrin just nu lobbar för att brytning av kalk ska gå under minerallagen. Då blir det fritt fram precis som det verkar vara häruppe. Han är övertygad om att det inte blir mycket kvar av Gotland om detta skulle bli verklighet.
Vi står på vad som för bara ett år sedan var sjöbotten. Gruvan tornar upp sig bakom oss, massiv och dyster. En miljard i vinst varje månad. Ingångslön på 40 000, en ofrånkomlig del av staden och orsaken till att den måste flyttas. Om det nu inte vore så att LKAB kunde nöja sig med malmen som redan finns.
Den första turen sveper över hela området. Matti Berg pekar och berättar.
Vi far genom blötsnöskurar över Kalixälven. Ser betande renar. Landskapet går rakt in i själen. När vi landar på Rouvdenjunnji, drygt två mil från Kiruna, börjar gråvädret redan lätta.

Att kliva rakt ut i vildmarken. Helikoptern lyfter för att hämta de andra. Vi står där, fyra små, små människor omgivna av obrutet fjällandskap. 1 100 meter över havet. Kebnekaises topp börjar träda fram ur molnen. En havsörn glider fram över låglandet däremellan. Det hisnar i maggropen. Sedan börjar Matti peka ut alla områden där dagbrott planeras. Vart vi än vänder oss. Det är obegripligt. Det gör ont i själen av att bara försöka sig på tanken att allt detta skulle kunna försvinna. Att till och med själva Rouvdenjunnji, det för samerna heliga fjället där vi står, ska bort.
Ett av dagbrotten gränsar till Lapponia nationalpark.
Känslan är att ingenting går att rädda om inte detta går att rädda. Samma känsla som i Ojnareskogen, gånger hundra, området är så stort:
– Man ödelägger hela den här marken, säger Matti Berg medan helikoptern sveper in och landar med en ny omgång människor. Snart är alla samlade. SVT är på plats.

Snön knarrar under skorna. Saften från de krossade kråkbären lyser röd som blod. Luften är hög och klar och god att andas. Intervjuer görs. Det är kallt och smått ofattbart allting.
– Det här får inte hända. Det är inte bara samernas sak, det här är en nationell angelägenhet, sammanfattar Matti Berg, Salomon Abresparr nickar och säger att med den gruvexpansion som Sverige står inför nu kanske det till slut bara blir Stockholm kvar.
Niila Inga berättar hur det stora, utländska gruvföretaget försökt så split, både mellan samebyarna sinsemellan, och mellan samerna och stugägarna, genom att säga till de olika parterna att de andra ville ha gruvorna:
– De missade en väsentlig del: att vi pratar med varandra.

Och nu växer samtalet över Sverige. Om proteströrelsen fortsätter som det är tänkt kan de stora internationella gruvbolagen få svårt att övertyga människor om att det är något positivt att förstöra natursköna områden och möjligheterna till att fortsätta leva där.
– Det är ju i de här markerna som vår historia och framtid finns. Samerna är ett folk utan skriven historia, vår historia är just i de här backarna, säger Niila Inga. Det är inte svårt att dra paralleller till folket i Cajamarca i Peru, eller till Pondofolkets kamp för sin kulturs överlevnad i Sydafrika. Till samerna i Kautokeino. Till varje plats hotad plats, varje hotat folk.
Linn Wagenius ser sig omkring, menar att folk borde komma upp hit för att se vad det är som går förlorat. Hon drar paralleller till Ojnareskogen, alla som kommit dit och sett med egna ögon har svårt att förstå hur kalkbolaget kan ha fått tillstånd. Vi talar om den internationella gruvchefens uttalande: ”What local people?” Det som har resulterat i en hemsida startad av Henrik Blind i Jokkmokk. På sidan finns foton på ansikten: det är vi som är lokalbefolkningen, vi finns.

Budkavlen överlämnas av Nisse Karlström. Matti Berg tar emot. Daniel Heilborn har ristat in Ojnare i träet. Nu är det deras tur.
Även om det skrattas och skämtas en del verkar alla tagna av stundens allvar. Det spricker upp ännu mer och solen spelar över dalen. Det är så vackert att hjärtat värker.

Tillbaka nere i Kiruna hinner vi kasta i oss lite thaimat innan det är dags för nästa programpunkt. Ett samordningsmöte med representanter från samebyarna, bland annat Tor-Erik Huvva, ordförande i Laevas sameby, Ann-Catrin Stenberg Partapuoli, ordförande i Kiruna sameförening och Ingemar Blind, ordförande i Girjas sameby.
Salomon Abresparr talar om gruvboomen och räknar upp flera av de områden där det prospekteras i Sverige, bland annat Vättern, Öland, Östergötland, Jämtland:
– Det är så starka krafter. Det är ingen som lyssnar på samerna, det är ingen som lyssnar på de gotländska bönderna heller. Om vi ska vinna på något sätt måste vi gå samman.
Nisse Karlström menar att tanken med resan är att folk ska få reda på det i hela Sverige.
– Ingen ska inte veta vad det handlar om, säger Linn Wagenius. Johan Jerkeby menar att folk nog inte inser konsekvenserna, vad det innebär i slutändan.
– Ja, nog har många i Kiruna tappat hakan när man insett vidden av det hela, säger Helena Sandström, stugägare i Rakkuri. Många nickar. Matti Berg undrar: vill vi samverka och kan vi samverka? Ann-Catrin Stenberg Partapouli vill veta Hur. Richard Hellgren berättar om de redan igångsatta planerna på en manifestation i Stockholm. Reaktionerna blir positiva och bland mycket annat som diskuteras på mötet fattas ett beslut om en gemensam manifestation med föredrag och underhållning i Stockholm den 17 november då budkavlen förhoppningsvis hunnit runt i Sverige och kan överlämnas till regeringen.
En samordningsgrupp sätts ihop. Matti Bergs mentor, Bror Saiton, godkänner alltihop. Det känns viktigt. Ödesmättat.
Sedan blir det en timmes paus. Några åker till en souvenirbutik för att köpa mjukisrenar till sina barn. Andra tar en promenad. Skymningen vilar i staden. En hund skäller på avstånd. En strimma honungsljus slickar fjällen bortanför gruvan. Vi funderar över om staden kan behålla sin själ när den flyttas.

Klockan sex är det stormöte. Det blir fullt i lokalen. Gamla och unga. En bildutställning visar målningar som barn och tonåringar gjort efter samtal om det som håller på att ske. Matti Berg introducerar gruppen från Ojnareskogen och går raskt vidare:
– Anledningen till att man vill bryta mer kalk på Gotland är att vi bryter mer och mer järnmalm häruppe, och vi står inför en gruvexplosion av aldrig skådat slag. De två skeendena hör ihop. Det är två sidor av samma mynt. Kalken används för reningsprocessen för reningen av stål.
Gotlänningarna får återigen berätta om sin kamp och sitt mål med resan. Vi talar om att bromsa rovdriften. Det blir diskussion. Det talas om att nå ut till media, att engagera alla åldrar, att skapa samverkan över hela landet.
Efteråt surrar samtalen i hela rummet. Anna Inga berättar om den ungdomsgrupp som hon är en av ledarna för. Flera av tjejerna sitter bredvid henne. De har velat ha information om gruvprospekteringarna, blivit djupt berörda och vill arbeta med frågan:
– Det är jättemycket tankar och funderingar, många är ledsna men känner att de måste göra någonting. De har bland annat gjort en artikel till en ungdomstidning.

Tjejerna själva skickar fram en talesperson. Med mycket känsla i rösten säger artonåriga Ellen Poggats Sarri, från Girjas sameby, att det som håller på att hända är hemskt:
– Jag kommer att göra allt i min makt för att stoppa det här, för det får inte bli så helt enkelt. Jag hoppar på alla sätt och alla idéer så att vi når ut på något sätt med det. Jag kommer att kämpa. Det är framtiden, så nu gäller det att stå upp, för när det är över då är det för sent. Då kan man inte sitta där och säga att…eller då kan man sitta där och säga att jag försökte i alla fall. Men nu är det upp till kamp.
Har hon hopp?
– Jo, till exempel det här, att vi träffas nu, det är ett stort steg tycker jag. Vi sitter inte här några Kirunabor, renskötare och stugägare, utan nu vidgar vi vyerna och samlar opinion, svarar hon och ler, säger att hon hoppas kunna komma till Stockholm den 17 november. Hon är glad att Ojnaregruppen tänkte på att ta med den lilla utställningen med bilder och information, den tycker hon är jätteviktig:
– Jag kommer att stanna och läsa igenom allt det här. En bild säger mer än tusen ord. Det var så jag fick reda på det som händer i Ojnareskogen. Att jag gick runt på Facebook och så kom det upp en bild där en kille hängde i ett träd och då förstod jag att här händer det grejer, här är det allvar. En text är det lätt att man inte läser.
Ellen Poggats Sarri vill själv arbeta på samma sätt för att få folk att få upp ögonen för det som sker i Kebnekaise-Sjaunja.
– Det som oroar mig är att folk ska komma och förstöra HEM, köra bort oss därifrån, säger hon och rösten är på gränsen till tårar. Stora delar av hennes familj och släkt jobbar dessutom inom turistnäringen:
– Det blir också hotat. Så det är tryck från alla håll. Är det inte rennäringen som förstörs så är det den andra näringen, och vart vi ska bo, allt, hela framtiden.

Nu blir det plötsligt bråttom. Tiden har runnit iväg. Klockan är mycket. På några ögonblick har vi tagit adjö och packat in oss i folkabussen igen. Niila Inga måste köra ifatt med en kvarglömd ryggsäck.
Sedan bär det av mot Jokkmokk där det engelska gruvbolaget Jokkmokk Iron Mines under dagen fått tillstånd beviljat för provbrytning av järnmalm. Vid elvatiden är vi framme. Det är meningen att vi bara, å Niila Inga och Laevas samebys vägnar, ska överlämna budkavlen och sedan kasta oss i bussen igen. Men när vi kommer in i det stora huset, en gammal affär, står bordet dukat med finfika, en liten valp ligger och sover utmattad under soffan, och representanter från samebyarna i trakten finns på plats.
Henrik Blind, medlem i Tuorpons sameby, som har gjort hemsidan för ”What local people?” ger uttryck för sina tankar medan vi rostar bröd och häller upp te.
– Det handlar inte bara om oss utan om dem som ska bo här i framtiden. Jag tycker också att vi har ett ansvar mot dem som har brukat de här markerna historiskt. Här står vi och skördar de frukterna, med frisk luft och fina skogar. Sen ska vi bara lättvindigt ge bort det för vår egen vinning, för att vi ska kunna ha två bilar och tre snöskotrar. Ha det materiellt bra.

Henrik Blind menar att det som är bra i Jokkmokk är att det finns engagemang:
– Vi har inte gjort det enkelt för dem som är för. Vi har visat att det berör fler än bara samer. För bilden är ju att vi samer är emot allt, att vi är utvecklingsfientliga. Då förenklar man väldigt mycket.
Han vill också lyfta fram att bilden av Jokkmokks kommun som oexploaterad inte är sann. Talar om vattnet och skogen.
– Nu ska man ta det som finns under oss också. Något som inte heller är så känt är att vi har ett raketskjutfält där försvaret upplåter åt utländska vapenmakter att träna stridsflygning på. Så det känns som att det vi har under oss, det vi ska dricka, det vi ska gå ut i skogen och uppleva, det vi har över oss, allting gör andra anspråk på.
Richard Hellgren håller med. Berättar hur lite av Nordkalks intäkter som går till ön. Att det bara handlar om utsugning. Salomon Abresparr undrar vad partierna säger i Jokkmokk. Det visar sig att alla är för brytningen, utom Miljöpartiet som Henrik Blind är lokalpolitiker för, och partiet Samernas väl. Återigen är huvudfrågan Jobben. Och argumentet är att det bara rör sig om EN gruva. Det tycker Henrik Blind är idioti:
– Tror du någon bygger infrastruktur för miljarders miljarder för en gruva, självklart inte.

Samtalet fortsätter. Ojnareaktivisterna visar film från skogen. Jokkmokksborna berättar om planer på en manifestation under kommande Jokkmokks marknad, som inleds på samernas nationaldag. Vi säger att vi kommer upp allihop. Om vi så ska låna dagisbussen igen eller får med oss en karavan av bilar från övriga landet. Det pratas om organisering. Och om att vi måste få foton från Pondofolket till ”What local people?”-sidan.
Så är det dags för överlämning av budkavlen. Det lyckas under någorlunda seriösa former med tanke på hur sen timman är. Sedan är det bara att ta adjö igen. Vi blir avvinkade. Lämnar Jokkmokk bakom oss. Av och till är det kisspaus under en makalöst stjärnklar himmel. Ta några andetag frisk luft och hoppa in i bussen igen. På bensinstationen i Docksta utanför Härnösand blir det lite morgongymnastik. Frukost på ett 50-talsfik i Sundsvall. Någon hittar artikeln i DN. Det står att en ny proteströrelse, en ny miljörörelse har fötts. Bussen vibrerar av glädje.
Sol.
Lunch i Gävlebro. I Stockholm hoppar Salomon Abresparr av. Snart sitter vi andra på färjan mot ön. Omtumlade, uppfyllda, övertrötta och mycket, mycket glada över det vi har fått vara med om.
Innan vi slocknar funderar Richard Hellgren över samordningen inför den 17 november. Vi försöker tänka klart ett litet, litet tag till. Sedan ger vi upp och ger vika för sömnen.
Några timmar senare vacklar vi ner till bussen. Sedan skiljs vi åt. Det är fredagkväll. Resan är över för den här gången. Men egentligen rör det sig bara om första etappen.
På söndagen kommer Niila Inga och Matti Berg till Gotland. Det blir stormöte i Visby och besök i Ojnareskogen. Samarbetet har börjat.

Text och foto: Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

Möte om Ojnareskogen i Visby: “Misshandlad natur slår tillbaka”

Efter Högsta Domstolens beslut: Oklart läge för Ojnareskogen

Grundvattnets liv och Högsta Domstolens ord

Stor uppslutning i Ojnareskogen: Avverkningen stoppad

Ojnareskogen: Nu står striden

Ojnaremanifestation i Stockholm: ”Folk måste förstå vad det är man låter ske”

Folkuppror i Ojnareskogen: ”Det här är en rättsskandal”

”Titan ska inte brytas i Pondoland”

Ojnareskogen: Situationen är akut

”Vi är inte immuna mot korruption”

Hoppets försvarare ger inte upp

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Gotland: Tältprotest mot kalkbrytning

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.