Allt, allt, allt och lite till

05 oktober 2012

Böcker, Förstasidan, Kultur

Köer utan slut till seminarier i för små lokaler. Fullsatt för
Nina Björk, halvfullt för politisk humor. Reklamaffischer vart än ögat ser. Glasögonputs, filofaxer och posters med fjärilar på.
Bokmässan i Göteborg kan inte beskyllas för att ha en snäv definition av vad som kan knytas till ämnet ”bok och bibliotek”. Internationalens Emma Lundström tog sig för att vimla runt i mässmyllret en stund.

In genom dörrarna och sedan är det bara att låta sig malas med. Låta sig sköljas över av våg efter våg av intryck och ord, ord och intryck. Det luktar kaffe och trycksvärta. Sorlet dunkar mot tinningarna.
Hamnar på Internationella torget och lyssnar en stund på EU-kommissionären Cecilia Malmström om människohandeln i Europa. En låg uppskattning är att 20 miljoner människor idag, just nu, är offer för trafficking. Samtidigt fälls allt färre av dem som handlar med dessa människors liv. Romer är extra utsatta, som alltid. Människor säljs som slavar, för att det finns efterfrågan. Alltid denna efterfrågan.
Mitt i en gång mellan ett utrymme och ett annat sitter den ryska journalisten Anna Arutunyan och pratar om sin nya bok Tsar Putin. Hon säger att Ryssland de senaste tolv åren bara haft en illusion av demokrati. En fasad. Att protesterna nu beror på att verkligheten kom upp till ytan, att den politiska medvetenheten ökat. Folk börjar förstå vad regeringen egentligen handlar om. Anna Arutunyans säger att Putin bara är toppen på en feodal pyramid. Hon säger att han måste vara despotisk för att kunna styra den enorma staten, hon säger att han ändå misslyckas. Hon anser att det finns två vägar för Ryssland just nu, antingen att den upplysta medelklassen inser att de måste ge sig in i politiken med sin systemkritik, eller att landet följer ett urgammalt mönster: störtar regimen och tillsätter en ny.

Nu talar journalisterna Marika Griehsel och Cecilia Uddén på Internationella torgets scen. Cecilia Uddén berättar att hon just nu tänker mest på hur hon ska lyckas rapportera om ”de små, jobbiga stegen mot demokrati” i de arabiska revolutionsländerna på ett sätt som gör att Sverige inte tappar intresset:
– Folk brukar säga i Egypten att man befinner sig i demokratins förskola.
Hon är orolig för hur den, i och med revolutionsvåren, förändrade bilden av ”araben” vridits tillbaka till den gamla, unkna i samband med ilskan över Muhammedfilmen. Men hon är samtidigt kritisk till att rapportera enbart positivt för att skapa en positiv bild:
– Det finns inget positivt med önskan att återinföra lag på könsstympning av kvinnor.

Ett gratis äpple i en korg. Bra mot hunger. Behöver varken glasögonputs eller en filofax i käck rosa ton.
Kön till seminariet ”Lyckliga i alla sina dagar”, där Nina Björk är huvudnumret, är så lång och bred att den stör förbipasserande som beklagar sig över trängseln. Så lång och bred är kön att hälften blir kvar utanför de stänga dörrarna. Värden skriver ”Fullt” med stora bokstäver. Det muttras. Arrangörerna har helt uppenbart felbedömt Nina Björks popularitet, för att inte tala om hennes aktualitet.
Men utanför en dörr, nedanför en sluttande gång som för tankarna till lustiga huset, inne i ett stort mörkt rum, finns en upplyst scen där det sitter en samling människor som ska tala om ”Humor och allvar i den politiska kampen”. Här är det inte trångt, här får alla plats.
Kulturskribenten och tillika en av tidningen Ottars chefredaktörer, Kristina Lindquist, leder samtalet. Deltagare: Galagos chefredaktör, Johannes Klenell, satirtecknaren och barnboksförfattaren Gunna Grähs, serieskaparna Nanna Johansson och Sara Granér samt Kawa Zolfagary – mannen bakom den hyllade facebooksidan ”Vita kränkta män”.
Kawa Zolfagary har blivit inkallad eftersom tidningen Neos redaktör, Mattias Svensson, inte kunde komma. Alltså är det bara människor åt vänster på scenen. Skön känsla. Kanske lite skevt om det ska skapas debatt. Men vem vill ha politiskt jämn fördelning när den kan få både Sara Granér och Gunna Grähs?!

Vad är då ett exempel på bra satir?
Sara Granér tycker klass-safarin som nätverket Allt åt alla gjorde i våras. Hur de med humor lyfte frågan och skapade debatt. Nanna Johansson tycker att Sara Granérs broderi med texten ”En sista deportation: Jimmie Åkesson över bron” är riktigt fin satir, bara detta att Åkesson själv kanske till och med kan uppskatta just att det är ett broderi.
Gunna Grähs gapskrattade på tåget ned för att någon lyckats lyfta ordet planekonomi. Hon syftar på titeln till Sara Granérs senaste album All I want for Christmas is planekonomi.
Johannes Klenell hakar på Granérhyllningarna eftersom han verkligen gillar hennes idé med fredagsmys mot Reinfeldt, att hon får till kritiken på ett sätt som inte är aggressivt.

Men trots att det känns som att de humoristiskt samhällskritiska seriealbumen från vänsterkanten kommer på löpande band i dessa tider upplever ingen i panelen att det är en guldålder för vänstersatiren. Johannes Klenell tror att det beror på en trötthet som uppstod efter Göteborgskravallerna. Att rädslan gjorde människor mer allvarliga, liksom detta att om och om igen behöva förklara vad det handlade om, vad det var de stod för.
Nanna Johansson, som förutom serietecknandet också arbetat med humorprogrammet Tankesmedjan i Sveriges Radio, tar upp hur hon och hennes medarbetare blev ombedda att inte driva med Sverigedemokraterna eftersom det varje gång ledde till massiva hatkampanjer där rasistiska sidor på nätet uppmanade sina läsare att anmäla Sveriges Radio till granskningsnämnden.
Gunna Grähs har också fått sin beskärda del av hat, hon skrattar kluckande åt att hon, efter ett kort inslag i Kulturnyheterna på TV där hon pratade om ”skitsamhället”, blev kallad för batikhäxa av en rasistisk sida på nätet:
– Jag har inte ägt en batiktröja sedan 1967, de är så jävla stilmässigt omedvetna. Men det är läskigt att tänka på hur välorganiserade de är.
Kawa Zolfagary får självfallet etnicitetsspecifika hatutbrott riktade mot sig, om han inte ska deporteras så ska han åtminstone vara jävligt tacksam för att han fått komma hit.
Sara Granér säger att hon tror att vänstern verkligen behöver humorn:
– De politiska visioner, mål och drömmar vi har är så extremt långt bort. Det är viktigt att vi får ha lite skoj för att palla med det samhälle vi har idag.
Samhället. Det är ett samhälle där knappt ens ledaren för Vänsterpartiet vågar säga att han är socialist, menar Sara Granér:
– Problemet är att det vanliga politiska samtalet är så trångt. Att det vi pratar om här bara får finnas i kulturen, ingen annanstans. Då är det viktigt att vi lyfter frågorna.

Gunna Grähs är i alla fall positiv till att All I want for Christmas is planekonomi recenserades i hjärtlig ton i Gokvällsoffan i TV, på samma villkor som Mupparna. Då har det åtminstone gått lite framåt tycker hon.
Johannes Klenell bryr sig inte om kritiken att Galago skulle vara tråkig för att den är politisk:
– Det är ju helt sjukt att Vänsterpartiet inte kan prata socialism längre. Då måste vi göra det. Jag tycker att den politiska kampen gynnas av bra satir.
För alla fem är det ilska och irritation som är drivkraften. Ett förslag till inspiration är att titta på SVT:s program ”Debatt”. För Kawa Zolfagary handlar det också om frustration:
– Som det här med hela hendebatten. Det handlar om ett pronomen och de beter sig som att vi vill skära kuken av dem. Det vill vi ju, men inte på det sättet.

Uppför gången och genom dörren igen. I en av de stora salarna sitter författarna Merete Mazzarella och Tommy Hellsten för att samtala om ämnet ”Liv eller arbetsliv”. Det går inte så bra. De verkar hyfsat överens om sådant som att det mänskliga inte ryms i arbetslivet som det är uppbyggt idag, om nedskärningarnas konsekvenser för människor, om att ständigt ökad tillväxt inte håller, och om att det behövs ett paradigmskifte. Men de formulerar sig på olika sätt och lyckas inte förstå sig på varandra.
Någon helt annanstans står sångaren Tommy Körberg på en scen och pratar om sin nya bok. Han gillar kyrkor eftersom han anser att de är de sista Folkets hus som finns, men han har svårt för religiösa människor.
– Andlighet kan man ha, men man behöver inte vara religiös för det, säger han som fortfarande letar efter världens bästa låt; den där ”text och musik bildar en sådan gyllene syntes att man vill ha den i själen för jämnan”.
Snart är bokmässan över för i år. Somliga har redan börjat packa ihop. Det är kö till alla toaletter. Det är rea. Köp en bok, det kostar nästan inget. Det regnar i Göteborg och det luktar höst.

Text och foto:
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.