”Lärarfacken bör gå ihop”

19 oktober 2012

Förstasidan, Intervju, Nyheter

▶Varför bristande handlingskraft i lärarfacken?   ▶”Ta kamp för ledningen i de fack som finns”   ▶Siffran 10 000 kr mer är ett mått på felavlöningen och inte ett lönekrav

 ”Dagens avtal är inte slutet på en resa, utan början på nästa viktiga steg för att återupprätta statusen för läraryrket. Den kraft som denna avtalsrörelse har gett oss kommer vi att använda till att säkerställa att vi faktiskt kan göra läraryrket attraktivt igen.” Det säger Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbunds ordförande, i samband med lärarnas nya löneavtal.
Avtalet innebär de högsta löneökningarna under 2012 års avtalsrörelse. Det står klart efter att såväl Lärarnas Samverkansråd som arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting i slutet av september accepterade medlarnas bud. Lärarnas löner höjs därmed med 4,2 procent från den första april i år. Det kan jämföras med de 2,6 procent som nästan alla yrkesgrupper på svensk arbetsmarknad har fått i år, i enlighet med industrinormen.
Men att detta är ett bra avtal råder det delade meningar om.
Många är de lärare som känner sig svikna av facket som de menar ”lagt sig utan strid”. Internationalen talade med en av dem som är besvikna, Klas Holmgren, ordförande för Lärarförbundet lokalt i Borlänge och medlem i Socialistiska partiet.

Vad innebär det nya lärarlöneavtalet?
– Avtalet innebär garantier på löneökningar på i genomsnitt minst 4,2 procent från 1 april 2012, för 2013 minst lika med det så kallade märket (det vill säga vad tjänstemännen inom industrin kommer att få). För 2014 och 2015 finns inga garantier, avtalet är för de två åren sifferlöst. I genomsnitt betyder det i det här sammanhanget att avtalet inte innehåller några som helst individgarantier. Avtalet kan sägas upp när som helst fram tills tre månader före utgången av 2014. Det är viktigt att uppsägningsmöjligheten används för att sätta press på medlemmarna i SKL (Sveriges kommuner och Landsting). Det är ju ytterst de som hittills sagt nej, eller varit helt passiva, när det gäller att säkra ett bättre centralt avtal för lärarna.

Innebär avtalet ett lyft för lärar­yrket, vilket hävdas av bland andra Metta Fjelkner?
– Det är alltför tidigt att säga om avtalet är ett lyft för lärarna. Inriktningen måste vara att säkra en fortsatt uppvärdering redan 2013 och framför allt för de sifferlösa åren 2014 och 2015. Som jag ser det kan detta ske genom tecknande av lokala kollektivavtal. Om inte det sker så ska avtalet enligt min mening sägas upp i god tid före valet 2014 och de politiker och partier som inte hållit avgivna löften om en uppvärdering ställas till svars av väljarna.

4,2 procent i löneförhöjning är ju betydligt mer än vad de flesta andra yrkesgrupper på arbetsmarknaden fick, varför är det så många som är missnöjda?
– Redan i mitten på -90-talet visade bakgrundsmaterialet till LO:s skrift ”Klass och kön”, att den största könsrelaterade löneskillnaden på svensk arbetsmarknad fanns mellan privat­anställda män i yrken som kräver långa högskoleutbildningar och offentliganställda kvinnor i yrken med motsvarande utbildningskrav. I praktiken mellan till exempel civilingenjörer, civil­ekonomer, systemvetare och lärare och sjuksköterskor. Dessa löneskillnader har bestått och är ett uttryck för den strukturella köns­diskrimineringen och utgör för lärarna cirka 10 000 kronor.

Hur stor borde höjningen vara?
– En del hade uppfattat den siffran, 10 000 kronor, som kravet som ställdes och inte ett mått på felavlöningen av lärarna. Det är klart att de är missnöjda. De flesta jag möter uttrycker dock snarast en besvikelse över att de garantier om en delvis uppvärdering för 2012 som avtalats, inte finns för de återstående åren. Ännu! – vill jag alltså säga.
– Hur stor bör då höjningen vara? Ja, så stor som det är möjligt att få ett brett folkligt stöd för. Jag vågar idag inte sätta en siffra för det, men det verkar finnas stöd för 4,2 procent i år och då borde det gälla även kommande år. Med den takten kommer det att ta cirka 50 år innan löneklyftan är borta.

Kommer det att bildas ett nytt handlingskraftigare fackförbund som det talats om?
–Bristen på handlingskraft beror delvis, men inte främst, på splittringen i två lärarfack. Uppgiften för dem som vill ha en handlingskraftigare facklig organisation för lärarna än de två nuvarande är att ta kamp för ledningen i de som finns, och bland annat självklart verka för ett samgående. Jag kan inte se att det finns några hinder för båda dessa saker.

Liza Ahnland

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.