Varför rasade holländska SP i valspurten?

21 september 2012

Ledare

Vi tror inte på mirakel, men vi hade behövt en sensation. Det hade varit en sensation om Socialistiska Partiet blivit största partiet i valet i Nederländerna som opinionsundersökningarna förutspådde. Det hade försvårat den borgerliga lösningen av krisen i hela Europa.
Vi har redan tidigare skäl att vara besvikna: Störtandet av Mubarak växlades in till en valseger för islamisten Mursi, los Indignados ockupationer av torgen i Spanien följdes av att högerpartiet vann valet, Syriza med sitt motstånd mot EU:s plan för nedbrytning av det grekiska samhället förlorade, etcetera. Men det anstår oss inte att vältra oss i besvikelsen. Det enda som anstår oss är att krama varje droppe av lärdom ur den.

Det är återigen uppenbart att det är något annat att leda i opinionsundersökningar, eller till och med att leda massdemonstrationer, än att vinna val. Det är en annan arena, som sällan lämpar sig för folkliga rörelser och radikala partier. Av det ska vi inte dra lärdomen att den är betydelselös. Det vi vet av erfarenhet är att om det inte finns radikala företrädare på den arenan kommer motståndet mot den förda politiken att verka ännu lite mer orealistiskt.

I Nederländerna menar SP:s kritiker från vänsterkanten att partiet var berett till kompromisser och överbetonade målet att komma in í regeringen. Därmed fastnade de i den vallogik där högern och socialdemokraterna hade större trovärdighet. Det är en viktig lärdom. På samma sätt kommer vänsteralternativ alltid att behöva stå emot trycket att inlemmas i den mediala vallogiken.
Men det räcker inte som orsaksförklaring. Ingen nykter bedömare kan väl påstå att den genomsnittlige holländske väljaren uppfattat SP som alltför kompromissvilligt och därför avstått från att lägga sin röst på partiet. Mediastormen mot partiet gav ju en totalt motsatt bild.

Och från ett svenskt perspektiv kan man nästan önska sig den typen av kompromissmakare: Ett parti med 47 000 medlemmar, stark lokal aktivitet, betoning av arbetet utanför parlamentariska församlingar, större stöd i fackföreningar än socialdemokraterna och som vägrar att hålla sig inom de nyliberala budgetramarna. I Sverige har vi jämförelsevis ett vänsterparti med drygt 11 000 medlemmar som är helt upphängt kring sitt parlamentariska arbete, knappast har någon facklig förankring och som inledde valrörelsen 2010 med att acceptera det nyliberala budgettaket.

Lärdomen är att det inte räcker. Om ett sjudande missnöje hos Europas arbetande ska ta sig kvarstående organisatoriska uttryck, leda till breda folkliga rörelser som fortsätter efter varje val och också får avgörande genomslag i valresultaten – då kommer det att fordras både träget vardagsarbete, kompromisslösa politiska svar, förmåga att mobilisera bredare kampanjer och att visa att förändringar är möjliga. En utmaning som inga vänsterkrafter lever upp till – ännu, men som det är avgörande att ta sig an inför de kommande åren av fortsatt europeisk politisk och ekonomisk instabilitet.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.