Vad vi kan lära av Big Boys Gone Bananas

01 september 2012

Krönika, Nyheter

 

Nyligen visades Big Boys Gone Bananas av Fredrik Gertten i svensk TV, en film som borde vara obligatoriskt studiematerial i alla kurser i samhälls- eller mediekunskap.
När jag första gången såg den kom jag att tänka på en resa jag gjorde genom Mellansverige. Jag hade just läst in mig på billobbyns roll i samhällsbygget och pratade på. För att inte verka alltför besatt avslutade jag med att samhället, trots allt, inte styrs av konspirationer. ”Du skulle bara veta …” svarade mitt resesällskap och berättade om sitt jobb på en PR-byrå som tog politiska uppdrag där han en dag fann sig mitt bland champagneskålande kollegor som firade en framgångsrikt planterad debattartikel för en sak han starkt ogillade.

Gertten skildrar i sin film hollywooddramatiskt hur fruktjätten Dole försöker stoppa hans tidigare film Bananas, om förgiftade bananarbetare i Nicaragua. Ett väldigt PR-maskineri spinner igång för att smutskasta filmen, dess medverkande och skapare och hindra att den visas på filmfestivaler. Stämningar lämnas in, kommentarsfält bombarderas i tidningar som skriver om filmen, artiklar framställs och journalister som tar upp frågan blir omgående kontaktade av påstridiga PR-agenter, även i Sverige.

Påståendet att pengar är makt är trivialt, men sällan får vi så tydligt som här se vad det betyder i praktiken, hur de som har pengar gör när de utövar makten. Just osynlighet är ju en viktig poäng när de som har resurser formar vår världsbild genom det förment objektiva nyhetsflödet. PR-branschen talar gärna om att de bara förmedlar ett budskap.
Och visst, en annons från Moderaterna eller McDonalds är tydlig, vi vet vem avsändaren är och förstår syftet. Om de istället får samma påstående att framföras av en journalist eller en ”expert” kommer de innanför garden på oss, därifrån förväntar vi oss självständiga röster och inte en dold uppdragsgivares buktalarstämma.
PR-branschen har sina rötter i demokratin, eller snarare i det hot som demokratin utgjorde för dem som ansåg sig utvalda att styra innan rösträtten bröt igenom för snart hundra år sedan. Det blev nödvändigt för de ekonomiska makthavarna att, som den tidiga PR-industrins ideolog Walter Lippmann uttryckte det, ”producera samtycke”.

Om politiken till sitt väsen är förknippad med offentlighet, öppenhet, fria ord och debatter är den snabbt växande PR-industrin dess motsats, hemlig politik. När ett samhällsskick inte av sig självt förmår skapa uppslutning ökar behovet av sådant industriellt producerat samtycke, en av drivkrafterna till PR-branschens explosiva tillväxt de senaste tjugo åren.
I Stockholm lär det finnas fler PR-konsulter än journalister, de flesta riksdagsledamöter uppvaktas varje vecka av lobbyister och regeringen tar hjälp av konsulter, både för att formulera och föra ut politik. Med svängdörrar mellan journalistik, politik och PR-industri tränger den hemliga politiken in djupt på den offentligas domäner. Vem minns inte Primeskandalen härom året där Svenskt Näringsliv visade sig ha alldeles egna tama socialdemokrater som mot betalning förde fram kapitalets tankar i arbetarrörelsen?

Sina resurser till trots är makten inte osårbar. Gerttens film slutar lyckligt genom att en ung bloggare i Malmö utlöser en konsumentbojkott och med växande högar av övermogna bananer i affärerna viker Dole ner sig. Vanliga människor, långt från lobbyfirmor och rättegångssalar, lyckas träffa ett storföretag på dess enda känsliga punkt, plånboken.
Och min kompis? Han klev av karriären, rejält vaccinerad mot hemlig politik.

Lars Henriksson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.