Syriendebatt

07 september 2012

Debatt, Förstasidan, Nyheter, Opinion

Här följer ytterligare ett par inlägg i den aktuella Syriendebatten, från Peter Widén, Eskilstuna
och Jörgen Hassler, Stockholm. Välkommen att skriva ett inlägg, och håll dig gärna till högst 6 000 tecken inklusive blanksteg.

 

Vänstern och kriget:
Skilj på krig och revolution

I två artiklar har Håkan Blomqvist skrivit om vänsterns inställning till inbördeskriget i Syrien. Eftersom han gjort det i tidningens namn, och jag är dess ansvariga utgivare, känner jag att det är nödvändigt att utveckla en annan ståndpunkt.
Ernest Mandel är en av Fjärde Internationalens historiska ledare. Jag träffade honom bara en enda gång, helt kort. Efter att vi blivit presenterade för varandra sa han till mig: ”Vi lever i en helt ny epok. Efter atombomben kan vi inte längre vända våra gevär mot våra generaler.” Vad jag svarade vet jag inte. Mest blev jag nog förvirrad, tänkte att den gamle mannen började bli senil, det är väl klart att ingen atombombar sig själv?
De senaste åren har jag ofta tänkt på händelsen. Funderat på om det inte låg något djupare bakom det han sa. För det handlade ju om gevär, inte om atombomber. Var det kanske kriget som politisk strategi han menade att vi måste avstå från?

Om vi bortser från det mänskliga lidande och kriget förråande effekt – känt och erkänt av de flesta – så finns det i grunden tre skäl till att krig inte är ett bra sätt att åstadkomma politiska förändringar i socialistisk riktning.
1 För att föra krig behövs vapen. Dom som har vapen kommer inte att ge dem ifrån sig utan att få någonting tillbaka. För du krig kommer du att få allierade. Se dig om i världen: finns det några allierade du vill ha?
2 Priset du betalar kommer inte bara att vara politiskt. Dom som har vapen kommer också att vilja ha pengar. Krig kräver stora mängder vapen, vilket i sin tur kräver stora pengar. Ganska snart kommer en av krigets huvuduppgifter att bli att finansiera kriget, och i det arbetet kommer inte frivilliga insamlingar i befolkningen att förslå särskilt långt. Kommer du på några bra sätt att finansiera ett krig som inte kommer i konflikt med demokratiska metoder och socialistiska värderingar?
3 Det finns bara ett enda skäl att föra krig: att vinna. Det finns hundra anledningar att starta krig, tusen ursäkter för att fortsätta dom, men anledningen att föra dem är alltid densamma: att vinna. Skälet till det är att alternativet till att vinna oftast är att dö. Kriget är med andra ord alltid akut; och när läget är akut finns ingen plats för tvekan, inget utrymme för reflektion, ingen tid för diskussioner eller demokratiska beslut. Kriget utrotar därför genom sin natur alla förutsättningar för demokrati, och därmed för socialism.

Om man ser tillbaka på erfarenheterna från 1900-talet – ser den ryska revolutionen, ser den kinesiska revolutionen, ser gerillatraditionen i Latinamerika, ser de antikoloniala befrielsekrigen i Afrika, ser stadsgerillorna i Europa – är mönstret som skapas av försöken att gå krigets väg till socialismen verkligen skrämmande. Med en hård generalisering skulle man kunna säga att de krig som socialister förde i bästa fall inte slutade med att tiotusentals döda staplades på varandra efter krigets slut, vilket i så fall oftast beroende på att de röda helt enkelt förlorade. För mig verkar det som om den enda rimliga slutsatsen av den delen av vår historia är att organiserat våld är ett fullständigt värdelöst verktyg för att skapa ett socialistiskt samhälle; oftast är det bara ett sätt att rädda sig från en dålig situation till en som är ännu värre.
Om jag tolkar Blomqvist senaste, mer sansade, artikel rätt hamnar vi här i ett för revolutionära marxister olösligt dilemma. Eftersom inbördeskriget i Syrien inte är något historiskt unikt ”utan […] följer logiken i revolution och kontrarevolution sedan hedenhös” borde den logiska slutsatsen vara att också revolutionen är ett fullständigt värdelöst verktyg för att skapa ett socialistiskt samhälle.
Om det stämmer eller inte kan bara historien utvisa. Men varken den slutsatsen, eller de slutsatser Blomqvist drar, kan dras utifrån utvecklingen sedan den arabiska våren.

För det första kan vi peka på Tunisien och Egypten; två länder i en revolutionär process som också är i en situation ”där ingen av sidorna på kort sikt segrar eller besegras”, men som inte slits sönder av inbördeskrig.
För det andra kan vi analysera de två tillfällen då krig har brutit ut i anslutning till den arabiska våren. Det första var i Libyen våren 2011. Här är svaret enkelt: ett inbördeskrig bröt ut, men inte på grund av någon revolution, därför att ingen revolution var ens under uppseglande. Oavsett vad vi anser om Khadaffi, och oavsett vad vi tror om stödet för honom i förhållande till stödet för ledarskapet i Benghazi, så var tiden från den första demonstrationen till att konflikten militariserats mindre än en vecka. Av det kan vi dra den alldeles säkra slutsatsen att det är en för kort tid för att en revolution ska hinna utvecklas, och den nästan säkra slutsatsen att någon någonstans planerat upproret som ett krig snarare än en folklig resning. Tiden till ”humanitär” (vissa skulle kanske välja termen imperialistisk) intervention var mindre än en månad, också det förbluffande kort jämfört med de krig på den afrikanska kontinenten som kunnat pågå i decennier utan att FN skickat några amerikanska bombplan.
Situationen i Syrien är annorlunda. Där pågick sedan en ganska lång tid en vitt spridd folkresning, som dessutom hade djupa historiska rötter. Men det var inte folkresningen som ledde till kriget. Håkan Blomqvist skriver att den fria syriska armén skapades genom avhopp från den syriska armén. Han kallar det som den utför för ”väpnat självförsvar”.

Det är sant att avhopp är en del av dess historia, och att den under några korta månader 2011 faktiskt skyddade några demonstrationer. Men sen övergick den ganska snabbt till att föra krig. Det sammanföll med att den organiserades till stridande styrkor – vilket inte skedde i Syrien utan i Turkiet. Arbetet utfördes i samarbete med CIA och MI6. Hela operationen har finansierats och beväpnats av Saudiarabien, tillsammans med Qatar och Kuwait. Den fria syriska armén är med andra ord långt ifrån en organisk del av det syriska upproret – det är i första hand en styrka skapad utomlands, finansierad av utlandet och styrd utifrån. Som sådan förstör den alla förutsättningar för en fördjupad revolutionär utveckling, och jämnar vägen för imperialistisk intervention, en intervention som ryckt mycket närmare sedan Obama för ett par veckor sedan plötsligt villkorade sitt tidigare villkorslösa motstånd mot ett direkt ingripande i konflikten.

Så låt oss börja det som Blomqvist kallar att ”sortera bland krigets propagandalögner” att sortera ut revolutionen från kriget. Slaget om Libyen handlade inte om någon libysk revolution, det handlade om ett väpnat uppror av en del av den libyska eliten, som utnyttjades av USA för att vinna mark i kriget om Afrika (som förs med och mot fan och hans moster, men i grund och botten i första hand handlar om tillgången till råvaror i konkurrens med Kina). Slaget om Syrien handlar inte om vad den syriska oppositionen gjort eller varit utsatta för, det är ett slag i USA:s och Saudiarabiens långvariga krig mot Iran.
Blomqvist varnar i slutet av sin artikel för risken för att vi slutar som ”nyttiga idioter för Assadregimens blodsvälde”. Jag är inte säker på att det är så mycket värre än att sluta som nyttiga idioter för Obamaregimens blodsvälde, eller för Carl Bildts utrikespolitik. Men om vi inte ens klarar av att skilja på krig och revolution kommer vi bara att sluta som idioter, inte nyttiga för någon.

Jörgen Hassler

 

Det syriska dramat i svensk vänsterdebatt

 

Det syriska dramat intar en alltmer central roll i den svenska vänsterdebatten. Och med rätta. Det fruktansvärda dödandet kan inte lämna någon kännande människa oberörd och den komplexa situationen kräver ordentligt med reflexion och eftertanke.
Desto allvarliga att den svenska vänstern tenderar att polariseras mellan förenklade synsätt som bara ser det man vill se.
Vi har på en sida de som ser imperialismens och de reaktionära arabstaternas agerande och som tenderar att se anti-Assadrebellerna som enkla instrument för dessa reaktionära krafter. På den andra sidan har vi dem som ser ett folkuppror mot en outhärdlig diktatur och som nedtonar imperialismens, de reaktionära arabstaternas och de sekteristiska religiösa ledarskapens roll.
Den första gruppen kallar den andra för proimperialister, de senare kallar den första gruppen för kontrarevolutionärer. Detta är oerhört destruktivt. Det finns vare sej proimperialister eller kontrarevolutionärer inom den svenska vänstern. Kamrater, besinna er!
Min mening är att båda dessa grupper överförenklar, försöker se lätta lösningar och därmed går fel.

När det som kommit att kallas för den arabiska våren tog sin början i Tunisien och på Kairos Tahrirtorg kändes luften lättare att andas. Och trots bakslagen så har vi sett en öppning för massornas kamp som vi enbart drömde om tidigare.
När de första protesterna organiserades i Syrien var det givetvis under inspiration från Egypten och Tunisien. Inom den internationella vänstern fanns det redan då krafter som avfärdade de syriska händelserna som CIA-dirigerade.
Ett sådant synsätt är djupt omarxistiskt. De som är för det ser världen som styrd av konspirationer och förstår inte att det är verkliga sociala motsättningar i ett samhälle (i detta fallet Syrien) som är den primära drivkraften. Vilket inte utesluter att imperialismen reagerar på dessa skeenden och försöker intervenera och styra utvecklingen. Fallet Libyen visar detta med övertydlighet.
Jag tror inte att det finns många inom den svenska vänstern som omfattade den ovan relaterade konspirationsteoretiska ståndpunkten men det är otvetydigt så att det finns folk som försöker se regimer som Assads och Kaddafis som någon form av antiimperialistiska. Här går man fel. Dessa typer av regimer kan förvisso som representanter för den lokala borgarklassen under perioder komma i motsättning till imperialistiska makter, använda anti-imperialistisk retorik och ge materiellt stöd till olika grupper som befinner sej i kamp mot imperialismen. Men samma regimer kan snabbt svänga och inleda samarbete med imperialismen. Se på Libyen i början av 2000-talet. Se på palestinska Al Fatah.
Socialistiska vänsterkrafter måste vara för att en regim som Assads avlägsnas från makten. Även syrierna har rätt att andas.
Men om vi alltså kan konstatera att upproret började som en Tahririnspirerad demokratisk strävan kan vi inte automatiskt säga att läget är likadant idag. När protesterna tog sin början gjorde de inte det på ett blankt papper. Det finns en syrisk (och regional) historia och social verklighet. Och den är präglad av religiös, etnisk och klanmässig splittring. Assadregimen är förankrad i den allawitiska delen av befolkningen (en gren av Shia-islam och utgör cirka 10 procent av befolkningen). Regimen har också fungerat som garant för de kristnas religiösas rättigheter. Förtrycket har framförallt drabbat den sunnimuslimska majoriteten. Vi har också en kurdisk minoritet.
I dag varnar många för att konflikten i Syrien alltmer blivit en sekteristisk kamp mellan de olika religiösa riktningarna. Jag tror att detta är en ganska riktig analys. De kamrater som enligt mej alltför enkelt talar om ett folkuppror vill inte se detta.
Naturligtvis handlar det om en oerhört komplex situation. Och det vi här kan göra är just bedömningar.

En intressant iakttagelse som vi kan göra här i Sverige är hur t ex syrier med kristen baskgrund boende i Sverige ställer sej. I Eskilstuna där jag bor har vi sett en enda manifestation av exilsyrier. Den var helt pro-Assad. I Södertälje råder en massiv anti-upprorsståndpunkt bland de kristna med syrisk bakgrund. Åtminstone om man får tro på de reportage som Sveriges Radio producerat.
Om detta stämmer så är det både möjligt att förstå och samtidigt beklagansvärt. De kristna kan ju lätt se hur det sunnifundamentalistiska våldet drabbar dem i Irak (och faktiskt deras trängda situation i Egypten). Samtidigt är det ju tragiskt att man då ser ett fortsatt stöd till regimen som lösningen istället för att fråga sej: Hur kan vi få demokratiska relationer med andra riktningar? Hur kan vi få frihet för alla? Frånvaron av solidaritet med dem som drabbas av Assadregimen är plågsam att se.

Om detta är stämningen bland kristna med syrisk bakgrund i Sverige, vad talar då för att stämningen bland kristna i våldsorgiens Syrien skulle vara annorlunda?
Och vad kan vi ana om stämningen på den sunnimuslimska sidan?
När Sveriges Radios reportrar rapporterar om ett massivt anti-shia-hat bland sunnimuslimerna i Libanon, ett hat på en nivå de inte sett tidigare, då finner jag det naivt att tro att dessa stämningar inte finns inne i Syrien. När sunnitiskt våld mot shiamuslimer och kristna i Irak bara fortsätter, när dödliga sammandrabbningar mellan sunniter och shiamuslimer rasar på gatorna i Libanon, då skulle just i Syrien dessa företeelser vara marginella företeelser i ett i allt väsentligt demokratiskt folkuppror. Det vore önskvärt men  jag kan inte tro det.
Inte heller tror jag att imperialismens manövrerande kan hänvisas till marginalen.

De kamrater som står för att det vi ser i Syrien i allt väsentligt är ett demokratiskt folkuppror förtränger imperialismens agerande. Liksom de marginaliserar de reaktionära arabstaternas inflytande.
Jag är övertygad om att den typ av krig vi idag ser för varje dag allt mer gör kampen till en sekteristisk kamp. I en spiral av våld, lidande och hämndbehov drivs det syriska samhället mot avgrunden.

Självklart finns det riktningar som vill ha ickesekteristiska demokratiska lösningar. Vad dessa riktningar behöver är slut på den nuvarande våldsspiralen.
Socialistiska vänsterkrafter bör välkomna varje initiativ till vapenvila. Av många skäl.
För det absolut första: Det syriska folket har ett intresse av att inte slaktas. För det andra: Det nuvarande kriget stärker för varje dag sekterismen och hatet. För det tredje: Det är i en situation av vapenvila som de demokratiska (och socialistiska) krafterna får en möjlighet att ena arbetande och förtryckta ur alla riktningar mot Assadregimen, imperialismen och fundamentalister. För det fjärde: En vapenvila minskar imperialismens och reaktionära fundamentalisters manöverutrymme.

 

Peter Widén
Medlem i Socialistiska Partiets
Eskilstunaavdelning

 

 

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.