Stor uppslutning i Ojnareskogen: Avverkningen stoppad

Gotland. Efter stormötet i Almedalen om Ojnareskogen, då det klart framgick att stor­företaget Nordkalk helt ignorerar den folkliga opinionen och vädjan från både politiker och landshövding om att avvakta med avverkning i väntan på Högsta Domstolens beslut, var det många som bestämde sig för att krafterna måste samlas.
Lördagen den första september packade vi ryggsäckarna fulla med mat och regnkläder.
Ett sms kom när vi hastigt drack vårt frukostte före avfärd: ”Greenpeace har kedjat fast sig i skördarna!” Vi for mot skogen.

 

Bil efter bil svänger in på den smala grusvägen. En hel karavan. Framme vid den för ändamålet iordningställda parkeringsplatsen står en äldre man och dirigerar trafiken.
Så börjar vi gå. Det har regnat stora mängder så vägen är lerig. Då och då får vi kliva av när jeeparna, som för folk i skytteltrafik till avverkningsområdet, kör upp kaskader av gyttjigt vatten. En halvtimmes promenad och så är vi där.
Barnfamiljer, bönder, äldre människor och aktivister traskar runt, eller sitter och fikar bland ris och stubbar i skogsgatan som Mellanskog redan hunnit hugga. Stockarna som ligger i stora berg, berättar med sina ringar att de är flera hundra år gamla. Ungefär en minut tar det att hugga ned en åldrig tall för de stora skördarmaskinerna som står innanför polisens avspärrningar. En minut mot 300 år.
Men just nu står maskinerna stilla, även om vi får veta att Greenpeace inte längre är på plats. Någon berättar att polisen har anhållit flera av dem, fört bort resten och höjt tonläget för att det nu är proffs på plats. Vi går till avspärrningsbandet för att fråga polisen hur de ser på saken. Där står redan flera personer och förklarar paragrafändringen i miljöbalken och jävet i mark- och miljö­överdomstolen (där experten från SGU, Sveriges Geologiska Undersökning, satt på två stolar och fick betalt av Nordkalk samtidigt som han gjorde utredningen åt domstolen) för en polisman i full mundering. Han tycker att det låter som om det hela skötts osnyggt.
För att få höra vad som hänt med Greenpeace måste vi invänta presstalesmannen som gått på lunch. Efter ett tag kommer han släntrande:
– Vi hade besök av 13 stycken från Greenpeace som tog sig in på området. Dem har vi lugnt och metodiskt plockat bort. Tio hade kedjat fast sig vid maskinerna och tre befann sig inne på området. De fick lite fika, sen förde vi bort dem och de hörs nu misstänkta för olaga intrång, egenmäktigt förfarande och skadegörelse.
Han säger inget om att Greenpeaceaktivisterna inte fick kaffet och bullarna som folk hade med sig till dem på morgonen. Istället upprepar han, liksom alla de andra poliserna, att den specialutskickade styrkan har ett tudelat uppdrag: att hjälpa Mellanskog att avverka och att skydda dem som vill bilda opinion i området. Han meddelar också att polisen stannar tills avverkningen är färdig.

Luella Godman och Gerty Dahlbom Jonsson står alldeles intill. De bor båda på norra Gotland och är oroliga för vattnet och naturen.
– Jag håller på med turism och jordbruk och jag ser mycket mer framtid i att man bevarar det som är och utvecklar det positivt istället för att ta bort naturresurser och lämna ett stort hål, säger Luella Godman som har bott på Gotland i 35 år.
Gerty Dahlbom Jonsson har en liten gård i Bunge, men hennes föräldrahem ligger vid Takstains, nära Klinthagsbrottet, så hon har sett hur gårdar kan drabbas av kalkindustrin:
– Vattnet påverkas. Vi har en annan fastighet närmare här där vattnet försvann när de provborrade.
Båda har läst morgonens artikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt, där en professor i nationalekonomi vid KTH visar på att Gotland kommer att förlora ekonomiskt på brottet och att ön behandlas som ett u-land av ett storföretag som går in, tar naturresurserna och lämnar öborna med konsekvenserna, helt utan samvete.
– Det känns som Borneo, det är kortsiktig vinst för ett bolag, några jobb och sen hej då. Och det är förödande för oss om vi inte har något vatten. Fastighetspriser sjunker, vi kan inte bedriva jordbruk. Dricksvatten kan man kanske lösa på något tekniskt vis men inte mycket annat, säger Luella Godman som tror att folket börjar vakna med tanke på hur många som har skrivit på namninsamlingen på nätet. Hon anser också att det märks tydligt på Nordkalks framtoning att de inte ens försöker vinna folket:
– De tar absolut ingen hänsyn till den lokala opinionen, de har inte gjort någon eftergift någonstans. Nu har de var tvungna att ta bladet ifrån munnen, men det är inte vackert det de säger. De har köpt det de behöver köpa.
Det är Luella Godmans första dag i skogen men Gerty Dahlbom Jonsson har varit här flera gånger, hon försöker vara här så mycket det går.

Megafonen ljuder. Det är Nils-Erik Norrby som läser upp ett öppet brev ”till Sveriges regering och företrädare för svenskt näringsliv med anledning av planerna på kalkbrytningen i tillrinningsområdet för sjön Bästeträsk på norra Gotland”. Det börjar så här:
– I stunder av djup osämja och oro inom landets gränser så har statsministern och regeringen en viktig uppgift att verka för enighet och samförstånd över partigränser, geografiska och kulturella barriärer. Därför vädjar vi nu till regeringen att ta initiativ till förhandlingar mellan de olika parter som splittras av den framtida frågan om vattenförsörjningen på Gotland. Situationen på norra Gotland är på väg att utvecklas till en tragedi för alla inblandade parter och för vårt land som helhet.
Talet fortsätter. Bland annat tas risken för försvagat förtroende för myndigheter, rättsväsende och samtliga politiska partier, upp. Det är ett ödesmättat brev som avslutas med en vädjan till regeringen att köpa in marken i Ojnareskogen så att Naturvårdsverkets plan på Nationalpark kan genomföras.
Applåderna är starka.

Några barn börjar bygga en koja av avverkningsspillet. Flera vuxna hjälper till. Elin Fahlstedt och Oscar Larsson står en bit bort, nära en liten grupp som musicerar. Fiolslingorna virar sig om orden. Båda har pendlat mellan Visby och Ojnareskogen mest hela sommaren. Oscar Larsson har läst ekologi på ön i två år och insett vikten av att bevara den biologiska mång­falden och vattnet:
– Det är en viktig symbolfråga, om man får förstöra det här så finns det inget hinder för att förstöra andra viktiga naturtyper också.
Elin Fahlstedt tycker att det ger styrka att se så många samlade i skogen:
– Jag tror det finns en väldigt stor opinion för protesterna och det sprids överallt i landet nu. Det har ju varit manifestationer i Uppsala, Lund, Stockholm, Östersund. Jag tror att det här bara är början på något stort.
De tror att det går att vinna mot företaget.
– Det verkar vara många som tror att det är försent, men jag tror att det är värt att stå upp och försöka i alla fall, säger Elin Fahlstedt och tillägger att det är bra att det är en väldig bredd på dem som är här, att det är gamla, unga, alla sorter, innan musiken överröstar oss med sin månskensvals.

Det diskuteras överallt. Olika tillvägagångssätt om skördarna börjar röra på sig. Hur vi ska sprida ut oss. Orden går från mun till mun, öra till öra. Vi talar inte så högt. Det pratas också om att antalet hektar för avverkning som Nordkalk redovisade för avverkning till domstolen var 6-8 medan det område som de verkligen planerar att avverka är uppemot 60 hektar. En man från Länsstyrelsen har varit och kontrollerat området dagen innan. Saker och ting verkar röra sig. Det tröga maskineriet har fått vatten på sin kvarn. Allting kring fallet Nordkalk/Ojnare känns som skumraskaffärer som plötsligt hamnat i blixtbelysning genom att fler än de verkligt insatta och berörda förstått omfattningen och konsekvenserna av det som sker.
Ingen vet vart skördarna tar vägen när de sätter igång, men de som varit i skogen hela sommaren har lite bättre koll på hur det brukar gå till. Det verkar finnas två utgångar som det främst handlar om. Det pratas om att bilda kedja eller att fokusera på dessa två utgångar. Dialogpoliserna vandrar omkring. Titt som tätt hälsas alla nya välkomna till skogen. Musiken fortsätter. Applåder smattrar då och då som självuppmuntran för oss alla som är här.

Fältbiologernas Alva Snis Sigtryggsson står med megafonen i ett band över axeln. Vi stämmer in i Uti vår hage som musikerna sätter igång. Låten passar bra.
Det är sjätte gången Alva Snis Sigtryggsson, är i skogen sedan allting började då domen föll den 5 juli. Idag tycker hon att det känns helt fantastiskt:
– Vi har ju mobiliserat förut men idag är det otroligt mycket folk. Det visar verkligen hur himla många olika människor det är som står upp för det här. Vi är också väldigt glada att Greenpeace ställer upp med det de är bra på och att de faktiskt har hindrat avverkningarna. För just nu är det det vi måste göra medan vi väntar på att myndigheterna ska ta sitt ansvar. Det handlar ju både om att länsstyrelsen kan ta ansvar och faktiskt stoppa avverkningarna, att Högsta Domstolen ska skynda på och säga om de får prövningstillstånd eller inte, och att regeringen kan gå in i den här frågan.
Hon berättar att Greenpeace satt från tidigt på morgonen till klockan elva innan de blev bortsågade och att de har lovat att skicka fler aktivister om det behövs.
Även om Alva Snis Sigtryggsson tycker att det är otroligt deprimerande att se hur mycket skog som har avverkats så blir hon mer och mer hoppfull av att se hur opinionen väckts till liv, månad för månad, dag för dag:
– Allmänheten vet plötsligt vad Ojnare är för någonting. Det har varit den dominerande nyheten den här veckan och det betyder otroligt mycket, det har satt press på Lena Ek (miljöministern). Det är hoppfullt också för miljökamp i landet över lag och för det svenska miljöskyddet.

Vi pratar om protesterna runt om i landet där människor i alla åldrar målar röda streck i ansiktet för Ojnareskogen. Alva Snis Sigtryggsson menar att det finns tusen saker att säga om varför Nordkalks tillstånd är fel och hon avfärdar kritiken som Fältbiologerna fått för att de skulle göra något olagligt:
– Det har varit den mest brännande frågan, men då måste man komma ihåg att vi har all rätt i världen att kritisera hur det här rättssystemet ser ut och hur domstolar tar beslut. Som det ser ut nu så är det här domslutet baserat på helt fel grunder, det är baserat på olagligheter rent ut sagt. Man får dispens från artskyddsförordningen helt utan motivering, man lyssnar inte alls på EU:s vattendirektiv eller art- och habitatdirektiv. Det är ett otroligt krassligt domslut.
Hon tillägger att domstolen har erkänt att experten från SGU var jävig men att de ändå bygger beslutet på hans utlåtande.

Det känns som att en rörelse går genom alla som står, sitter, ligger, leker runtomkring oss. Men än så länge är det lugnt. Danskonsulenten Helena Högberg sitter på en stubbe och fikar. Hon tycker att valet är enkelt mellan Nordkalk och vattnet:
– Nordkalk handlar ju bara om pengar, inte om arbetstillfällen, för turismen ger fler arbetstillfällen. När vi är här så många också så blir man ju styrkt. Nu är det inte bara norra Gotland utan det gäller hela landet. Och det är inte bara romantiska ungdomar, det är romantiska gamlingar också. Det vore fantastiskt om vi kunde vinna det här. I början tänkte jag att det är underbart att unga människor engagerar sig men att det kommer ju inte att gå. Nu känner jag att tamejfan, det kanske vänder, vi kanske segrar. Människan är fantastisk!

Helena Ekmans familj bor i Fårösund och hon har varit i skogen sedan polisstyrkan började sin insats i skogen. Hon tycker att det är jobbigt känslomässigt att se hur frågan har behandlats, samtidigt som hon gläds över alla människor som samlats i skogen idag och över det stöd som väller in från fastlandet:
– Så länge diskussionen är igång och kontakten med media och olika politiska instanser pågår så känns det hoppfullt. Hoppet är väl det sista som lämnar en.
Plötsligt står en stor häst bakom oss. En ridande demonstrant tittar ut över den alltmer omfattande folksamlingen i skogsgatan. Salomon Abresparr från Fältbiologerna uppmanar folk att roa sig medan vi väntar. Tova Melin kommer förbi:
– Jag har aldrig varit med om en sån här folkrörelse. Det är så häftigt när saker händer. Idag är det demonstration i Linköping, imorgon är det i Göteborg, igår var det i Stockholm och i förrgår var det överallt. Det tjänar ju någonting till, Lena Eks uttalanden har under veckan ändrat sig åt vårt håll. Jag hörde någonstans att de har juridik så att de får säga att Ojnaremyr är Natura2000 för att EU redan har förberett det och regeringen bara ska godkänna.
Hon tillägger att Mellanskog har makt och vi pratar om att de borde känna sig skakade över att flera bönder har gått ur. Megafonen ljuder men det rör sig bara om sångsamling.
Tova Melin berättar att polisen beter sig väldigt olika:
– Det finns poliser som har gett sin lunch och choklad till folk som sitter i träden, det finns andra poliser som har brottat ner demonstranter.

Skördarna startar. Motorerna brummar. Det duggar. Intill avspärrningen står Orvar Lorimer Olsson som har varit i skogen hela sommaren:
– Det känns gött att det är så mycket folk här, att någonting händer, eller inte händer snarare. Det är skönt att folk fattar.
Irene Duckert kommer och berättar att hon har pratat med landshövdingen som säger att hon inte kan stoppa avverkningen, trots att flera jurister har intygat att hon har den möjligheten.
Lisa Wanneby står intill, hon har följt ärendet sedan 2006 och säger nu att EU-kommissionen har skickat två brev till Sveriges regering:
– De ifrågasätter varför det här har skett som det har skett rent juridiskt och också varför Sverige inte har begärt in förhandsbesked från EU. Europeisk lag gäller över svensk, det är ingenting man hittar på.

Nu blir det plötsligt bråttom. En av maskinerna har börjat rulla mot ena öppningen. Vi är flera som skyndar oss dit, springer så fort det går över stubbar och ris, följer avspärrningen, genom skogen, kommer fram.
Här sitter redan många längs med plastbandet och sjunger, håller armkrok och diskuterar med alla poliser som står uppradade på andra sidan. Skördarmaskinen kommer närmare, svänger lite hotfullt med framstycket. Sången blir högre: ”Ge Ojnare en chans”.
Orvar Lorimer Olsson klättrar upp på den enorma högen med avverkade träd som reser sig bakom oss. Däruppe håller redan flera unga aktivister utkik.
Tiden går. Vi håller emot. Polisen får veta både det ena och det andra om hur saker har gått till rent rättsligt, de får veta om vattensituationen och om skogens naturvärden och de blir upplysta om att det är helt vanligt folk som demonstrerar.
– Ett finskt bolag kan gå emot stora delar av Gotlands befolkning, och politiker, och landshövding, och poliserna hjälper det företaget nu med miljontals kronor, det är ju för fan helt sanslöst, det är helt absurt, säger Eva Broman som sitter längst fram. Polisen verkar ha lite svårt att svara, han blir tipsad att läsa artikeln i SvD där nationalekonomen beskriver hur ön inte kommer att få se röken av bolagsskatten från vinsten av att exploatera den gotländska kalken, 120 miljoner försvinner bort över Östersjön.

Maskinen står stilla, men motorn är igång. Ingen avverkning ännu. Mellanskog har ställt som krav till Nordkalk att de vill jobba ostört. Vi stör. Polisens bandvagn kör i full fart på en väg som går mitt i avverkningsområdet, vi vet att aktivister sitter en bit bort, som tur är blir ingen skadad.
Nerverna är påslagna. Alla är beredda. Det är barn och vuxna om vartannat. De kan väl inte köra mot barn? Polisen delar ut papper om sitt uppdrag. ”Ska vi läsa högt”, undrar någon.
Även polisen får papper. Det är Viktor Jacobsson som delar ut informationsblad till poliserna från fastlandet så att de ska få en bild av vad det handlar om. Han har varit här i tre veckor. I vanliga fall arbetar han på ett svenskt internationellt center för lärande för hållbar utveckling vid Gotlands högskola, men han är här som privatperson:
– Jag är väldigt orolig för att man ska göra ett ingrepp på vår miljö, som kommer få stora konsekvenser för vår framtid, säger han och tillägger att det idag känns som att det är spänt läge:
– Det är väldigt mycket som står på spel. Det handlar om Gotlands grundvatten, det handlar om att vi inte ska sälja ut den här ön för industriella behov. Det här ekosystemet som göder oss med naturresurser, det går inte att återskapa om vi bryter upp ett stort kalkbrott, det är ödeläggelse för evig tid, och det vill jag stoppa.
Medan vi pratar klappas det i takt och sjungs framme vid avspärrningen.
– Det folk börjar förstå är att vatten är en grundförutsättning för arbetstillfällen, det krävs kunskap för att förstå det, säger Viktor Jacobsson och fortsätter dela ut sina flygblad.

Nisse Karlström står och pratar med en polis. Han har varit här sedan de började avverka igen.
– Idag känns det lite bättre för idag har ju inte skördarna kört här. Idag har Greenpeaceaktionen gjort att det stått still och det är vi tacksamma för, men vi ser ju runt omkring att de har skördat här, det känns ju inte så bra, säger han och menar att han är rädd för att vattnet ska försvinna eller bli sämre:
– Skulle vi bli utan vatten då är det många näringar som inte kan vara kvar här, bland annat lantbruk, för i ett lantbruk går det åt mycket vatten. Försvinner vattnet så kommer bönderna förmodligen att lägga ned.
Från där vi står ser vi provtäkten som är fylld till brädden med vatten. Nisse Karlström berättar att experterna sade att det skulle bli mycket liten vatteninträngning, men täkten fylldes snabbt, med grundvatten.
– Vi förstår inte hur de tänker. Men trycket ökar på instanserna nu, upp till regeringsnivå, för det är ju där felet var från början, med lagändringen. Nordkalk utnyttjar bara situationen. Kunde de bara vänta tills domen är sagd. Får de avslag, så blir de det, får de bifall, så har de i alla fall räddat sitt rykte lite, säger Nisse Karlström och fortsätter sedan sitt samtal med poliserna bakom avspärrningen.

”Skam! Skam! Skam! Skam!”, ropar flera demonstranter. Skördaren rör sig mot oss. ”Vad gör vi nu”, frågar vissa, ”nu ska vi bara hålla ihop”, säger andra. Några som har små barn tar sig längre bort från avspärrningen.
Vi sätter oss ned. Det sjungs med höga röster. Det skrattas. Det knyter sig i hjärtat. Det hålls ihop. Vi stoppar maskinen.
Ett tag står den bara där. Samtalen kan fortsätta mellan polis och demonstranter.
– I grundlagen står det att det allmänna, och det är ju ni eller hur, ska värna om miljön för framtida generationer, så egentligen gör ni fel när ni skyddar den här avverkningen, säger Irene Duckert till en polis som tar till uniformens krav på neutralitet:
– Det är klart att vi har åsikter privat också, som vi inte uttrycker här.
Trots detta lyssnar han på våra argument. Tar in information om jäv och om att ingen mark kommer att gå att skydda. Att det här är en riksangelägenhet.
– Om jobbfrågan inte är någon fråga längre, vad finns det då kvar att vara för? undrar Ylva Hammar som är statligt anställd och som tycker att det är fantastiskt att alla generationer och alla yrkesgrupper är på plats, och att alla är så pålästa:
– Vi kan ju frågan, det är en styrka. Det här har blivit en nationell fråga. Det är tal om ett rättshaveri och jag tror att det är möjligt att stoppa det här. När ser man som polis att det här är inte riktigt bra? Större delen av ortsbefolkningen bedömer att vi inte vill ta den här risken för att skeppa iväg en råvara. Var går gränsen för när det är övergrepp? En privat aktör fortsätter att skövla, vi väntar på ett domstolsbeslut. Då tycker jag att man har passerat gränsen även som enskild polisman. Hur bygger vi ett samhälle?

Till slut vänder skördaren. Jubel utbryter. Det sprider sig till andra sidan skogen där demonstranterna tjuter och applåderar vår framgång. Men så fort maskinen är parkerad börjar poliserna ge sig av mot den västra utgången. Det kommer någon därifrån och berättar att en skördare är på väg dit. Några ger sig av som förstärkning. Men vi måste också hålla ställningarna på den här sidan. Efter ett tag hör vi jubel igen och vi får höra att de har lyckats stoppa skördarna med två mänskliga kedjor.
När vi kommer dit berättar polisen att området bakom maskinen håller på att spärras av enligt polislagen och vi måste hålla oss utanför avspärrningen, den som beträder avspärrningen gör sig skyldig till brott.
Viktor Jacobsson förs precis bort, liksom en annan demonstrant. Alla de som har suttit och hållit fast sig i varandra för att bilda kedja börjar resa sig upp. Mellanskog har meddelat att de avbryter för dagen, maskinen ska backa. Det applåderas. Rafael Ledént berättar hur skördaren kom emot demonstranterna som satt ner. Den körde väldigt nära. Då bildades kedjorna som lyckades stoppa maskinen.
– Klockan åtta imorgon bitti, ropar någon och Jonas Idewall Hagren ler stort när vi beger oss mot mitten igen:
– Det var kul att så många slöt upp, härlig känsla att det finns så mycket krut i folk, och att vi vann, framför allt!
Han har ett stort rivsår på foten, en polis var lite hårdhänt. Det har varit polisavbyte, han berättar att vissa av de nya poliserna tycker att det hela är tokigt, ställer frågor och vill veta vad demonstranterna tycker, medan andra har sagt saker som att ”du vet att det är vi som har våldsmonopolet”, till demonstranterna.
Gustav Eriksson var en av dem som dök in på mage för att stoppa maskinen. Sedan bildade han mittlås i en av kedjorna, tillsammans med Lars Lundström. Den ene född på 90-talet, den andre 1940. Gustav Eriksson ser nöjd ut men kan inte slappna av helt:
– Jag är inte glad för jag vet att de kommer imorgon med. Men ändå. Nu måste vi vara lika många varje dag, hela veckan.

Vi samlar ihop oss. De har lovat oss att det inte ska bli någon mer avverkning idag. En liten seger. Vi går den långa, leriga vägen tillbaka igen med en lite lugnare känsla i magen och trötta kroppar. När vi lite senare svänger in vid lägret i Bunn för att lämna av proviant, möts vi av Orvar Lorimer Olsson som nästan skuttar fram:
– Har ni hört, Mellanskog drar sig ur och avvaktar Högsta Domstolens beslut!
Det går inte att låta bli att tjuta av lycka.
Glädjestämningen fyller hela lägret. Efter en liten stund kommer en representant från Mellanskog och framför budskapet på plats. Han får applåder och Maria Karlsson från Bräntings gård skjuter iväg en champagnekork, sedan kramar hon om Daniel Heilborn som kört en av jeeparna hela dagen.
Det är så att vi inte riktigt kan tro att det är sant. Samtidigt sprider sig ett rosarött skimmer mellan träden, molntäcket har spruckit upp och det är solnedgång efter en gråtung dag. Vi ler alla mot varandra. I lägret kan de slappna av en smula. En delseger är vunnen. Nu gäller det att fortsätta väcka opinionen, det finns ingen tid att förlora. Jonas Idewall Hagren beslutar sig för att gå och bada och ta lite ledigt, men han vet vad som gäller:
– Nordkalk kan ta in andra maskiner och Högsta Domstolen kan bestämma sig för att inte pröva ärendet. Det här är bara en delseger.

Nästa dag meddelar Länsstyrelsen att de kräver att Nordkalk avbryter sitt arbete tills Högsta Domstolen sagt sitt. Myndigheten menar att Nordkalk avverkar mer än de har fått tillstånd till. Samtidigt forstätter kampen för Ojnareskogen. Manifestationerna fortsätter landet över och i skogen fraktas skördarmaskinerna bort. På söndagskvällen hålls en ljusmanifestation för hoppet och för skogens framtid.
Efter en sommar av nästan total medieskugga  talas och skrivs det nu om Ojnareskogen överallt. Rättshaveriet och miljöskandalen kan inte längre tigas ihjäl. Opinionen har vaknat.

Text och foto: Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

Debatt om Ojnareskogen i Almedalen i Visby: Lyssna på vad folket vill!

Ojnareskogen: Nu står striden

Ojnaremanifestation i Stockholm: ”Folk måste förstå vad det är man låter ske”

Folkuppror i Ojnareskogen: ”Det här är en rättsskandal”

”Titan ska inte brytas i Pondoland”

Ojnareskogen: Situationen är akut

”Vi är inte immuna mot korruption”

Hoppets försvarare ger inte upp

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Gotland: Tältprotest mot kalkbrytning

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.