Överhetens våld tvingar fram väpnat självförsvar

14 september 2012

Debatt, Förstasidan, Nyheter

Jörgen Hassler avvisar principiellt, med anledning av den syriska revolutionen, krig och ”organiserat våld” som verktyg i kampen för social förändring mot förtryck och kapitalism. I förbifarten underkänner han resultaten av alla 1900-talets revolutionära krig, från ryska revolutionen till gerillakampen i Latinamerika (som Kuba och Nicaragua) och den koloniala frigörelsen i Afrika. Ja, bara de krig där ”de röda helt enkelt förlorade” undgick, menar Jörgen ordagrant, att få till resultat att tiotusentals döda staplades på varandra!

Jag vet inte om tangenterna löpt amok under författarens fingrar och har svårt att uppfatta orden som genomtänkta. Bara de värsta antikommunistiska kampanjcentraler brukar hävda att 1900-talssocialismens nederlag var recepten för begränsat dödande. Där ”de röda” led nederlag öppnades ju i själva verket megadödens djupaste avgrunder. Från finska inbördeskriget 1918 till Allendes Chile 1973 (som föregicks av just ”organiserat våld”), från den ungerska och bayerska rådsrepubliken 1919 till spanska inbördeskriget 1936-39… Ja, den sovjetiska Röda arméns nederlag – om den nu ska räknas till ”de röda” – mot Hitlers arméer 1941-43 öppnade porten till 1900-talets största massutrotning, av miljontals judar, romer, slaver och andra.

Naturligtvis utgör krig och dödande barbariska gräsligheter som sargar och vanställer både offer och förövare, höga ideal och mänskliga värderingar. För socialister är kriget vare sig något eftersträvansvärt eller en ”politisk strategi”. Det utgör ett påtvingat ont. Men när det påtvingas av diktatorer, imperialister och förtryckare, när de sociala rörelserna, arbetarnas, ungdomens och de folkliga skiktens rättvisekamp – det vi kallar revolutionen – möts av mördande terror och blodbad, vänder socialister inte andra kinden till. Där revolution möter militariserad kontrarevolution tvingas revolutionen till väpnat självförsvar – eller gå under.

Goda allierade för den revolutionära sidan i inbördeskrig finns inte i dagens värld, skriver Jörgen. Att skaffa pengar ”kommer i konflikt med demokratiska metoder”. Och kriget ger inte tid för diskussioner utan utrotar alla förutsättningar för demokrati och därmed socialism.
Ja, i den godaste av världar har folket bara goda allierade, för sin kamp med demokratiska metoder och har gott om tid för debatt. Men i den verkliga, onda värld, där förkämpar för demokratiska metoder slaktas i tortyrceller, mejas ned på gatorna och massakreras under bombangrepp tvingas männi­skor välja andra medel, kryssa mellan fiendens fiender och söka upprätthålla sina mänskliga målsättningar tvärs igenom omänskligheter.

Att det revolutionära – och kontrarevolutionära – kriget skadar förutsättningarna för demokratiskt socialistiskt uppbygge är otvivelaktigt. Att det skulle omöjliggöra alla framtida demokratiska förutsättningar är oriktigt. I verkligheten reser sig människors skaparkraft gång på gång ur historiens ruiner. Ja, de senaste tvåhundra årens demokratiska genombrott har allmänt följt just på brutala krig – från den franska revolutionen till det upproriska kölvattnet av första världskriget, segern över fascismen 1945 och den antikoloniala befrielsekampen. Inte för att krigen var en önskvärd barnmorska utan för att de slutade med de gamla maktordningarnas försvagning eller fall.
Vi är överens om att revolutionära demokratiska och socialistiska utvecklingar behöver tid och fred för att utveckla sina möjligheter. Men utan överlevnad kommer den tiden inte ens att inledas. Det är den brutala verkligheten när våldsdiktaturer i Syrien, Libyen eller på andra håll söker dränka spirande folkrörelser i blod.

Håkan Blomqvist

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.