Om kärlekens och konstens kraft

23 september 2012

Förstasidan, Kultur

Jeanette Winterson Foto Emma Lundström

Det finns författare som lyser. Vars språk gnistrar. Vars böcker är som pärlor som glimmar till på en oändlig havsbotten. Brittiska Jeanette Winterson är en sådan författare. För en vecka sedan besökte hon Internationell författarscen i Stockholm. Emma Lundström gick till Kulturhuset och fick öronen fulla av brinnande ord om konstens makt att förändra och att rädda.

Med Jeanette Wintersons böcker är det så, att det frestar på att inte uppmana alla att läsa dem på originalspråk. För hon är en karghetens ordmästare. Hon vränger språket ut och in, vaskar fram meningar vars knivskarpa uddar skär genom de inre tystnaderna likt blixtarna lyser upp natthimlen. Hon är genialisk helt enkelt. Hon har ordet.
När hon nu sitter på scenen i hörsalen på Kulturhuset inför ett publikhav fullsatt till sista stol är det för att tala om bakgrunden, om hur hon blivit den hon är, vad som format henne. Hon är här för att tala om den senaste, självbiografiska boken Varför vara lycklig när du kan vara normal. Titeln är densamma som de sista orden Jeanette Wintersons djupt religiösa adoptivmamma yttrade innan hon stängde dörren för dottern sedan denna talat om att hon var lesbisk. Modern krävde anpassning. Dottern vägrade. Hon ville vara lycklig. Gav sig av. Började plugga på Oxforduniversitetet och bodde i en Mini, en mycket liten engelsk bil. Blev författare.

Varför vara lycklig när du kan vara normal är resultatet av en djup kris. En kris som ledde till att Jeanette Winterson började leta efter sin biologiska mamma. Nu sitter hon här och ska samtala med Roger Wilson om alltihop. Men det är mest Jeanette Winterson som talar. Hon har så mycket att säga. Om hur hon hela sitt liv har varit en som fått slåss med knytnävarna. Hon blev misshandlad som barn. Fick inga busspengar. Blev utelåst av mamman och fick sitta på trappen i kylan tills pappan kom hem. Och till kyrkan måste hon följa med varje kväll, utom på torsdagar. Trots allt detta hade hon ambitioner och vägrade låta sig kuvas. När hon var 25 år kom det litterära genombrottet med Oranges are not the only fruit (Det finns annan frukt än apelsiner). Roger Wilson undrar när hon bestämde sig för att den nya boken skulle bli i memoarform.
– Jag är säker på att vi måste berätta vår egen historia. Vara hjälten i vårt eget liv, skapa vår egen narrativ, säger hon och berättar att minnena satt i kroppen, att hon behövde bearbeta dem, att skrivandet höll henne vid sina sinnen.

Jeanette Winterson tycker inte om att skriva böcker i kronologisk ordning:
– Vi kommer inte ihåg kronologiskt. Vi minns saker i förhållande till hur de känslomässigt genljuder inom oss. Det är industrisamhället som gjort att vi förväntas leva linjärt. Normalt sett lever vi i tre tidszoner samtidigt.
Hon tycker att en av litteraturens främsta egenskaper är att den för oss närmare oss själva. Hon säger det i ena andetaget. I det andra säger hon:
– Jag skulle ha varit en perfekt psykopat! Du slipper inte ut från ett hushåll som det jag växte upp i på något annat sätt.
Roger Wilson påminner henne om den mörka synen på kärlek i kombination med en omättlig kärlekstörst som genomsyrar många av hennes böcker. Hon säger att det har att göra med att hon som liten upplevde att kärleken var opålitlig:
– Jag har ägnat livet åt att leta efter kärlek, längta efter kärlek, försöka få kärlek.
En av hennes meningar som tryckts på t-shirtar och spridits världen över är: ”Why is the measure of love loss?”, Varför är måttet på kärlek förlust?:
– Det har tagit mig femtio år att inse att den meningen inte är sann. Att kärlek verkligen kan vara lika pålitlig som solen. Att du kan ha en daglig uppgång av kärlek.

Jeanette Winterson skrattar åt att det är så lite tid kvar av livet till att njuta av den nyvunna kunskapen. Hon lever i en bra relation nu, där grälen självklart finns men där båda tar ansvar för sina känslor. Och Jeanette Winterson har starka känslor. Hon beskriver den litterära världen som en myrstack där alla klättrar över varandra. Själv kom hon inte från rätt klass, dessutom var hon kvinna:
– Jag var en väldigt arg arbetarklasstjej som var smart och som hade litterära ambitioner. Det var inte okej i England. Jag ville aldrig delta i spelet.
Istället sade hon vad hon tyckte. Det uppskattades inte.
– Jag var en kvinna, jag var en kvinna från arbetarklassen, jag var en kvinna som gillade kvinnor. Det socialistiska partiet drevs till största delen av medelklassmän, jag kände väldigt lite förståelse från deras håll. Jag vill leva mitt liv värdigt. Men vi är fortfarande inte där, i ett jämställt samhälle. Hemma i England är feminismen verkligen i ett kritiskt tillstånd. Unga kvinnor vill inte kalla sig feminister. De säger att striden redan är vunnen. För mig är det den viktigaste striden, jag menar, vi kan ju inte alla vara vita män.

Roger Wilson vill påminna henne om en annan sak: att hon röstade på Margaret Thatcher en gång i tiden. Jeanette Winterson har inga problem med att svara:
– Det skulle vara smart av mig att säga att det var dumt. Men hon var en kvinna och hon sade att utbildning var lösningen på allt. Det smartaste de gjorde var att privatisera problemet. Om du inte lyckades så var det ditt eget fel. Jag lyckades. Det tog mig lång tid att förstå hur ond den dogmen var, den hade sönder världen så som vi kände den. Det enda som spelade någon roll var din egen personliga framgång, vilket betydde makt och pengar. Jag var 18 år, bodde i en Mini och Margaret Thatcher visste vad bröd kostade.
Nu vet hon bättre. Hon har ägnat tid åt att förstå det politiska händelseförloppet, privatiseringarnas konsekvenser, säger att beviset på att du till fullo förstår någonting är när du kan förklara det för andra på ett enkelt sätt.

Memoarboken är indelad i två delar, i den andra halvan behandlar Jeanette Winterson ett totalt sammanbrott. När Roger Wilson ber henne berätta om det börjar hon med att förklara hur du bäst lever i en mini: genom att använda ratten som stöd för att läsa eller skriva, sedan gå ut och in genom den andra dörren när du vill äta, skapar du en känsla av rymlighet.
Roger Wilson påpekar att många undrar varför sammanbrottet inte kom redan i Oxford, då hon befann sig helt ensam i den hårda miljö som universitetet utgör. Hon håller med om att det är konstigt att det inte hände med tanke på att hennes lärare kallade henne för ”arbetarklassexperimentet”. Oxford är universitetet med högst antal självmord:
– Det var bättre än hos Wintersons, men det var ensamt och jag bodde i en bil. Jag har skrivit en bok, Stengudarna, där varje kapitel slutar med en död. Kreativt arbete handlar alltid om sanningen och jag tycker att det är intressant nu att läsa den boken.

För Jeanette Winterson tappade greppet om tillvaron till slut, efter att en flickvän hastigt lämnat henne. Det satte igång den aldrig bearbetade bristen på kärlek, förlusten i att aldrig ha haft en mor som verkligen ville ha henne och var stolt över henne.
– Jag höll verkligen på att bli galen. Kunde inte skriva. Men en av de saker jag kunde göra var att recitera dikter, jag kunde se hur mitt ångestfyllda ansikte sakta klarnade av dikternas sunda förnuft. De satte stopp för sammanbrottets upphakade tankegångar. Som ni ser så dog jag inte, säger hon och berättar sedan om det avgörande ögonblicket. Då hon låg ute på den kalla marken, såg stjärnorna och förstod att hon var glad över att vara vid liv:
– Det hade ändå varit okej om jag dog den natten, eftersom det hade betytt att jag var färdig. Men jag älskar livet, jag älskar det omåttligt, fantastiskt mycket. Det har jag aldrig slutat med. Så jag bestämde mig för att skriva och vara lycklig. Och jag började leta efter min biologiska mor.
Jeanette Winterson säger att det goda i henne är att hon är författare, att hon lärt sig att lita på det. I Storbritannien har ännu en bok kommit ut, en historia om Lancashirehäxorna:
– Den har till och med en handling. Det är det hemskaste jag har skrivit. Jag var tvungen att fråga min vän, Ruth Rendell, om råd. Hon sade att jag måste lämna något i slutet av varje kapitel så att läsaren vill fortsätta. Det kommer att bli film av boken också.
Dessutom har hon fått nytt arbete, om hon än tackat ja motvilligt. Efter nyår börjar hon som gästprofessor i kreativt skrivande vid universitetet i Manchester, trots att hon inte tror på själva termen. Men hon har lovat bort två timmar i veckan och ser fram emot utbytet med studenterna, att få dem intresserade av språket, vilken skillnad det gör att finna de rätta orden.
– Litteraturen räddade mig och jag tror att den kan förändra liv, säger hon och förklarar att hon inte tål uppfattningen om litteraturen som en väska från Gucci eller en klänning från Prada. Säger sedan att världen mörknar, att det inte är tal om annat. Hon reser sig upp och håller ett tal:
– Vi är mer än det arbete vi gör, pengarna vi tjänar eller det värde regeringen befäster oss med. Konsten kan väcka oss som människor i den här tiden som äts upp av konsumismen och massmarknaden. Den påminner oss om att vara mänskliga fullt ut.

Publiken applåderar instämmande. Det är dags för frågestund. Alla verkar ha sin egen favoritmening hämtad ur en eller annan av Jeanette Wintersons böcker. Som: ”Lycka är den väldigt smala vägen mellan frihet och tillhörighet”.
Flera av frågorna leder till existentiella svar och författaren utbrister att det är som ett väckelsemöte. En ung kvinna stärker den känslan genom att säga att hon inte kan lämna lokalen utan att få tacka. Böckerna har hjälpt henne genom en svår tid.
Någon frågar om Jeanette Winterson tog medicin när hon mådde dålig. Det gjorde hon inte:
– Vi är den mest medicinerade generationen världen någonsin skådat. Mestadels för ångest och panik och mestadels med bistånd av de stora amerikanska läkemedelsföretagen som älskar att tjäna pengar på att folk mår dåligt. Jag bestämde mig för att ta mig igenom det eller dö. Det tar lång tid att bli galen och det tar lång tid att bli frisk igen. Vårt samhälle hanterar inte att viktiga saker får ta tid. Det finns orsaker till att folk bryter ihop. Pillren hanterar symptomen men de gör dig inte frisk.
Tiden är ute. Applåder och signering. En strid ström av människor som stimmar ut och nedför rulltrappa efter rulltrappa.
Två kvinnor som står vid sidan om tittar förvånat på det plötsliga lämmeltåget. Den ena säger:
– Oj, vad mycket folk, nu har vi säkert missat något intressant.
Och hon har ju helt rätt.

Text och foto: Emma Lundström

Jeanette Winterson föddes 1959 i Manchester, England, där hon adopterades av ett djupt religiöst par där mannen arbetade på fabrik och kvinnan var hemmafru. Det fanns bara sex böcker i hemmet, inklusive Bibeln, samt gamla och nya testamentet. 

Om föräldrarna hade fått sin vilja igenom hade hon blivit missionär istället för författare.

Källa: Jeanette Wintersons hemsida

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.