Musikern bortom materialismen

01 september 2012

Förstasidan, Kultur

En sällsam historia. En sådan som gör att du lämnar biomörkret omtumlad och förundrad. Det är den prisbelönta och hyllade dokumentärfilmen Searching for Sugar Man som hade Sverigepremiär den 23 augusti. Emma Lundström har mött regissören Malik Bendjelloul för ett samtal om ödmjukhet, en okuvlig integritet och konsten att inte göra sig beroende av pengar.

Det är dagen efter Sverigepremiären. En fullsatt salong på Bio Rio vid Bergsundsstrand i Stockholm har precis fått filmen presenterad för sig. Utanför står regnet som spön i backen.
– Det är perfekt väder för en filmskapare, folk vill gå på bio när det regnar, säger Malik Bendjelloul när vi fäller upp paraplyerna och slår följe till en thairestaurang i närheten.
Vi ska tala om Sixto ”Sugar Man” Rodriguez, den amerikanske musikern som filmen handlar om, vars historia är mer än sällsam – den är som en saga. En saga om en musiker från Detroits arbetarklass som inte slog i hemlandet, trots att han hade större begåvning än många, men vars musik blev ledmotivet till en frihetskamp i ett helt annat land – Sydafrika – utan att han själv hade en aning om det. Det är en film med många bottnar och mycket kärlek, om en person så osannolik i sin ödmjukhet att det inte går att lämnas opåverkad. En person som är större än Beatles i Sydafrika men som alla trodde var död. Så är inte fallet. Istället lever han i allra högsta grad, på sitt alldeles egna vis.

Det första Malik Bendjelloul kommer in på är att Sixto Rodriguez, eller Rodriguez som han säger, är en otroligt anspråkslös människa:
– Han har inte någonsin skapat sig ett behov av pengar. Han sa alltid: you should live below your means, du ska leva under dina tillgångar. Han har en otroligt ödmjuk och generös inställning. Jag har träffat andra, kända artister som fått jättemycket bekräftelse och ändå måste skryta om den ena turnén efter den andra skivan. Han är bättre än de egentligen, som artist, men han är så lågmäld.
Kan det vara orsaken till att han inte slog i 1970-talets USA, att han inte hade armbågarna och snacket, att han bara ville göra musik?
– Ja, men det handlade inte bara om musiken, han ville leva sitt eget liv så som han själv ville leva sitt eget liv. De sa åt honom att byta namn, tyckte att Rodriguez var för spanskt, att han måste heta något mer amerikanskt. Då sa han att: nej, jag heter Rodriguez, berättar Malik Bendjelloul och beskriver hur producenterna sade åt musikern att han skulle sälja mer skivor om han bytte namn. Men Rodriguez ändrade sig inte. Detta i en tid då den som hade ett mexikanskt namn skulle spela mexikansk musik, inget annat.

Rodriguez föräldrar kom från Mexiko till Detroit som arbetskraftsinvandrare. Pappan dog tidigt och Rodriguez, som var yngst av sex syskon, uppfostrades främst av sin syster Alice. Kanske var det från henne han fick denna omutliga känsla för att aldrig göra avkall på sig själv. Malik Bendjelloul menar att Rodriguez har en otrolig integritet och att han vägrade gå med på alla konstiga idéer som skulle göra honom populär. De försökte till och med få honom att ändra ord i låtar:
– I en låt svär han om en kompis som kallades för påven. Då sa de att: du kan ju inte svära om påven, och han svarade att: han heter påven, jag kan inte hjälpa det. Han ville ha kvar sina ord, det var så det ordet skulle vara.Malik Bendjelloul. Foto: Emma Lundström

Rodriguez ville alltså inte sälja sig, inte anpassa sig till marknaden, inte byta namn, inte göra sig beroende av pengar, bara spela sin musik. Vanligtvis så kommer med största sannolikhet inte en människa med den sortens obändiga integritet ens till att få göra en skiva på ett stort bolag. Ödmjukhet säljer inte. Men i Rodriguez fall verkar det som att producenterna inte kunde låta bli att tycka om honom, kompromissoviljan till trots. Han var helt enkelt en ovanlig människa.
– Jag minns att Clarence (Avant, en av producenterna som intervjuas i filmen) sade: I don’t know what spaceship he got off of or what planet he came from, jag vet inte vilket rymdskepp han klev av eller vilken planet han kom från, berättar Malik Bendjelloul och fortsätter:
– Han hade verkligen helt fel personlighet för self promoting, han var motsatsen till det. Han är fortfarande sådan. Han var väldigt svår att filma. Han sa: I’m a singer, I’m not a film star, Malik. Det var någonting i hans kropp, han klarade inte av att stå och visa upp sig. Han brukade till och med vända sig från publiken när han sjöng och det gjorde han ibland när han filmades också.
Men, det finns en sak som den nu 70-årige Sixto Rodriguez kan prata om hur länge som helst: politik. Malik Bendjelloul berättar att Rodriguez ofta pratar om polisvåld, om Rupert Murdoch, som han avskyr, och att han slutar varje intervju med orden: I vote for Obama, jag röstar på Obama.
– Jag tror att han är totalt ointresserad av att sälja sig själv, men om han kan göra någonting för världen, så tänker han ta den chansen. Om nån lyssnar på honom bara lite så tänker han säga något vettigt. Och det gör han varje gång, pratar bara politik, ingenting om sig själv. Det är inte det att han försöker vara hemlighetsfull, han säger alltid: I’m not a mystery, jag är inget mysterium, förklarar Malik Bendjelloul och påpekar att det är genom de tre döttrarna man lär känna Rodriguez. Under alla de år han hankade sig fram som byggarbetare i Detroit var döttrarnas skolor det enda han egentligen lade pengar på:
– Han hade en så otroligt hög tilltro till utbildning. Deras dagis var museum och det finns ett science center i Detroit som de åkte ut till.
Förutom att arbeta och ta hand om döttrarna tog Rodriguez en examen i filosofi. Han har också deltagit i flera lokalval i Detroit:
– Han lyckades förvånansvärt bra. Jag gick in på valmyndigheten i Detroit och hittade resultatet av ett val där han hade fått 7 280 röster. Det är faktiskt jättemycket. Det var ju liksom en omöjlig idé: borgmästare i Detroit.
Malik Bendjelloul menar att Rodriguez är socialist i hjärtat, även om han aldrig skulle bekänna sig till någon grupp. Också som byggarbetare har han alltid varit sin egen.

En betydelsefull sak att påpeka är att den som ser filmen kan få känslan att det bara var de vita sydafrikanska motståndarna till apartheid som dyrkade Rodriguez, men Malik Bendjelloul kan berätta att en av de medverkande i filmen nyligen rapporterade från en visning på en festival i Durban. Där hade en man räckte upp handen under en frågestund och sagt: vi lyssnade på honom allihop. Mannen visade sig vara en viktig medlem av ANC.
Malik Bendjelloul har också hört att Steve Biko (sydafrikansk icke-våldsaktivist och apartheidmotståndare vars död 1977 bidrog till att slutgiltigt vända opinionen mot den sydafrikanska regeringen) lyssnade på Rodriguez.

Tillbaka till Detroit. Staden där Rodriguez levt hela sitt liv. Staden där den moderna industrin uppfanns, där de löpande banden rullade på fram till 1960-talet då den lysande stjärnan började dala.
– Detroit är byggt för två miljoner människor men det bor bara 700 000 där idag. Det är en spökstad, säger Malik Bendjelloul och citerar en av döttrarna som i filmen säger att Detroit behöver en historia som den om Rodriguez, det är en stad som behöver något gott:
– Den äldsta dottern blev faktiskt helikopterpilot i amerikanska försvaret. Jag tror att hon ville från Detroit, det var tufft där. Nu bror hon i Sydafrika och håller på med healing.
I filmen framkommer att Rodriguez inte har fått de pengar hans musik spelat in, trots att han fortfarande säljer guld i Sydafrika. Men det håller på att ändras. I USA ligger just nu två av hans skivor på Amazons topp tjugo. Det får han pengar för. Pengarna ger han till sina barn.

Vi bryter upp från restaurangen under småprat och Malik Bendjelloul berättar att Rodriguez är kolossalt artig:
– Jag är djupt imponerad av hur han behandlar människor. Han sitter och intervjuar alla taxichaufförer och ger dem 50 dollar i dricks. Han frågar alla om förnamnet, han tar alltid i hand med alla han träffar och frågar hur de mår. Han är genuint intresserad av alla människor. Han är aldrig på dåligt humör.
Det har slutat regna. Vi går tillbaka till biografen där Malik Bendjelloul ska svara på frågor efter filmen.

Sixto ”Sugar Man” Rodriguez har aldrig slutat göra musik. Han sitter fortfarande hemma vid köksbordet och skriver låtar i huset han köpte för 50 dollar 1970. Han är ganska ensam men han har en fru, även om de inte lever tillsammans.
För två veckor sedan spelade han låten Crucify Your Mind på Letterman show, ett program som sågs av fem miljoner amerikaner. Snart ska han ge sig ut på en jätteturné, kanske spela på Madison Square Garden i New York, och förmodligen i Royal Albert Hall i London. För ett år sedan spelade han för 40 personer i Detroit.
Men Rodriguez kommer aldrig att hänga av sig arbetskläderna helt. Han vet att framgång inte är något att ta för givet. Och han spelade en annan låt än den Letterman bad om, ska det vara, så ska det vara utan anpassning, på Rodriguez eget vis.
Malik Bendjelloul själv skriver på lite olika projekt. Han har tackat nej till att göra en film med Alicia Keys.
– Man måste göra det man tror på, eller hur, man ska ändå lägga ned så mycket tid och hjärta, säger han innan vi går in i biomörkret och ser de sista minuterna av Searching for Sugar Man.
Musiken fyller öronen och applåderna vill aldrig ta slut.

Text, illustration och foto: Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.