Morfars och Pyrets mörka värld

07 september 2012

Böcker, Förstasidan, Kultur

Nu kommer nyutgåvan av den kultförklarade ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”, författad av pseudonymen Nikanor Teratologen. Boken slog ner som en bomb i litteratursverige 1992 och väckte både äckel och fascination med sin laddning av samhällskritik och perversioner. Jakob Sandberg har läst boken många gånger.

”En obeskrivlig fröjd strömmar alltid från de stora böckerna, också när de talar om avskyvärda, depressiva och fruktansvärda ting.” Med detta Deleuzecitat inleds ett av de märkligaste och mäktigaste verken inom det svenska moderna litteraturen, som nu påpassligt nog inför tjugoårsjubileet av första publicering återges i en påkostad utgåva som också inkluderar bokens uppföljare samt ett antal belysande essäer av bland andra både forne och nuvarande förläggare.
När Äldreomsorgen i övre Kågedalen kom ut på Norstedts förlag för första gången 1992 uppstod en litteraturdebatt, både gällande vem som gömde sig bakom pseudonymen med välkända västerbottningar à la Sara Lidman som tänkbara kandidater, och bokens eventuella litterära kvalitéer, en debatt som med åren har glidit till att vara mer och mer uppskattande inför verkets förtjänster. Enligt Ramberättelsen är författaren Nikanor Teratologen endast förmedlare av dessa texter, vilka har sammanställts och skänkts åt honom av ”en kär vän” som i sin tur har erhållit dem vid lustmordet på en elvaårig pojke. Pojken har på ”illa medfarna tapetremsor, späckade med ett barns yvigt ofullgångna skrivtecken” tecknat ner den sorgesamma och samtidigt pikanta berättelsen om sig själv, sin Morfar, och deras gemensamma liv, till brädden överfullt av våldsamheter och excesser.

”Sagan” utspelar sig i och kring Kågedalen i norra Västerbotten och en stor del av både nu levande och i historien figurerande mer eller mindre berömda gestalter deltar ofrivilligt i berättelsen som en del i det kostliga menageri vilket utgör Morfar och Pyrets bekantskapskrets. Texten är därtill skriven på en dignande och inte så lite vital skellefteåbondska, med inskott av felfria citat på bland annat tyska och latin. Uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten som tacksamt nog ingår i volymen har fryntliga partier och öppnar upp för intressanta allegoriska läsningar, men saknar förstlingsverkets driv och bärs inte upp av samma skaldelust, bland annat för att dialekten som med en så enorm stilistisk skärpa lyfte Äldreomsorgen är så när som på ett kapitel här reducerad till skrivet talspråk.

Men vad är då så tilltalande med dessa obscena alster? ”Min svaghet är att jag gärna lyssnar till en god historia” säger Céline i Död på krita, och denna svaghet är en absolut förutsättning för att ”under sång och dans” dragas med ner i Kågedalens avgrunder. Om vi återvänder till Deleuzes inledande ord rymmer de på ett kongenialt sätt en av huvudlinjerna i verken, och i synnerhet i debuten; det är denna skaldelust som förmår lyfta och bära upp detta kalejdoskopiska kollage av citat, referenser och skeenden, och på fyra punkter nämner ”en kär vän” själv i sitt förord kärnfullt fyra karaktärsdrag: ”Skrattande åt fräckheterna, gråtande inför den kvästa ömsintheten, skälvande inför vemodet och lamslagen av hatet”.
Texten har en poesins förtätning men slapstickens driv – varje rad slits upp av den efterföljande. Denna oregerlighet har rötter i burdus fornisländsk skaldekonst och kontinental satir à la Rabelais, och de naturlagar satta ur spel som håller uppe Morfar och Pyrets universum har kvalitén hos Hesiodos’ grekiska skapelseberättelse. Män föder barn ur röven, en gigantisk kvinna med snappande fittor över hela kroppen träder fram ur mörkret – men också de malplacerade föremålen – listkrokodilerna i Skellefteå dammar, muränabadkaret hemma hos Petunia, telefonsamtal med Påven om knarkhandel – allt detta hålls ihop av ett osvikligt gehör för den milda banaliteten i de små vardagsfraserna, ”men så tokit!… säjdudé…”, ”låtdäsånu!”, vilka öppnar upp en fond av ömhet som våldet hela tiden sker emot, en ömhet som naturligtvis också är dess förutsättning.

Stig Sæterbakken säger i sin magnifika efterföljande essä att böckerna är melankoliska just därför att de är helt och hållet oironiska, och på precis denna punkt öppnar sig det civilisationskritiska perspektivet gentemot en hedonistisk senkapitalistisk kultur vars yttersta konsekvens är Morfar, som själv formulerar den moderna människans dilemma i sitt svar på vad som är så ohyggligt hos honom: ”det är att ja måst förneka all min sorg å förtvivlan… vara roli å farli å full å kåt i ställe…”
Kågedalen är världen så som vi inte vill se den, när ackumuleringen av lidandet och de namnlösa gränstrakternas orättvisor har växt sig enorma och oignorerbara, liksom i Walter Benjamins berömda nionde historiefilosofiska tes där historiens ruiner slungas upp mot skyn av paradisets storm, den storm som av oss bär namnet framåtskridande. Ingenting är heligt, vilket här egentligen betyder att ingenting är obefläckat – vi glömmer bara oavlåtligt det våld vår lycka har som fundament. ”Tänk å känn så lite som möjlit, va glad å snäll! förmana Morfar å snärta en dartpil genom en talgoxe.”

Jakob Sandberg

Bokrecension:
Äldreomsorgen i övre Kågedalen & Förensligandet i det egentliga Västerbotten
Författare: Nikanor Teratologen
Vertigo förlag 2012

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.