Från Ceausescus palats till Draculas slott

16 september 2012

Förstasidan, Nyheter, Reportage, Utrikes

Per Leander har varit i Rumänien och rest i spåren efter två av landets blodtörstiga härskare: den stalinistiske diktatorn Nicolae Ceausescu, och 1400-talsfursten Vlad Tepes, verklighetens Dracula.

Parlamentspalatset i Bukarest är världens näst största administrativa byggnad, efter Pentagon i USA. Rumäniens stalinistiske diktator Nicolae Ceausescu rev stora delar av den gamla stadskärnan för att låta uppföra detta ”Folkets Palats” som ett monument över honom själv och hans tid.
Men skrytbygget, som påbörjades 1983, var inte färdigt när Ceausescu störtades 1989. Efter diktatorns fall diskuterades vad man skulle göra med hans palats, och till sist beslutades det att det bästa och billigaste vore att bygga klart enligt planerna, och 1997 kunde byggnaden tas i bruk av Rumäniens demokratiskt valda parlament.

En guidad tur på tre timmar kostar runt 60 kronor, och då får vi bara se en bråkdel av de 1 100 rummen och salarna i palatset som mäter 340 000 m² i golvytor på tolv våningar. Men vi får se det bästa gissar jag, salarna med de största kristallkronorna, de elegantaste marmorpelarna och de dyraste silkesgardinerna. Allt byggmaterial sägs vara inhemskt producerat och hundratusentals skolbarn hade till uppgift att föda upp och sköta om silkesmaskar som producerade trådarna till silkesgardinerna i Folkets Palats.
Guiden tänder och släcker lamporna varje gång vi går in och ut ur salarna. Det är för att spara el, förklarar hon. Det skulle dra alldeles för mycket energi om lamporna lyste i alla palatsets rum samtidigt. Sen kommer vi ut på den stora balkongen där Ceausescu och hans fru Elena skulle ha stått och vinkat till sina undersåtar vid Första majparaderna.

Svalorna flyger högt över den sommarheta staden. Härifrån ser vi rakt österut längs med Bukarests fontänprydda paradgata som Ceausescu lät dra upp med Champs-Élysée i Paris som förebild. Men Ceausescu såg till att hans egen boulevard blev ett par meter bredare och en liten bit längre än originalet. Gatan fick ursprungligen namnet ”Vägen till socialismens seger”. 1989 döptes den om till ”Enighetens boulevard”.

Den ”socialistiska” folkrepubliken Rumänien bröt med Sovjetunionen i början av 1960-talet i protest mot Chrusjtjovs avstalinisering. För Ceausescu förblev Stalin den viktigaste politiska förebilden, men efter att ha brutit med Sovjet och därmed också alla de andra öststaterna i Warszawapakten ingick det stalinistiska Rumänien istället allians med västmakterna, främst USA och Frankrike.
1969 reste Richard Nixon till Bukarest som den förste amerikanske presidenten att besöka ett ”kommunistiskt” land, och året innan hade Frankrikes Charles de Gaulle också gjort ett statsbesök i Rumänien. Just det året, 1968, fick Ceausescu många pluspoäng i Väst när han fördömde Sovjets invasion av Tjeckoslovakien och avsättandet av reformkommunisten Alexander Dubček där. Men nystalinisten Ceausescu sympatiserade på intet sätt med Dubčeks demokratiseringssträvan och idén om en ”socialism med ett mänskligt ansikte”, utan hans kritik riktades mot att Sovjetunionen la sig i andra kommunistiska länders politik, vilket han också såg som ett hot mot sitt eget Rumänien.

Utöver sina mäktiga vänner i det kapitalistiska Väst hade Ceausescu fortfarande ett par viktiga allierade i den ”socialistiska” världen. Det var Maos Kina och senare framför allt Nordkorea, som förde samma ultrastalinistiska politik som han själv. Det är troligt att Ceausescu inspirerades av just Nordkoreas ledardynasti, när han själv lanserade sin egen familj som en sorts kommunistisk monarki i Rumänien, och presenterade sin son Nico som tronarvinge.
Personkulten av Ceausescu, som på många sätt överskred till och med Stalins personkult, bland annat genom att den rumänska kyrkan helgonförklarade honom, kom så småningom också att inkludera hans hustru Elena som lyftes till skyarna som ”Nationens moder” och gjordes till vice premiärminister. Dessutom påstods hon vara ett vetenskapligt geni och tilldelades en falsk doktorsexamen i kemi, trots att hon inte hade någon egentlig utbildning. Uppväxt i en fattig bondefamilj i det gamla borgerliga Rumänien hade hon vid 14 års ålder tvingats hoppa av skolan för att ta ett jobb som sömmerska.

Det moderna borgerliga Rumänien är också ett mycket fattigt land, EU:s fattigaste. I Bukarest finns många hemlösa och tiggande gatubarn. En del familjer har flyttat in i de övergivna och trasiga hus som det finns gott om här, även mitt i centrum, ofta vackra hus som får stå och förfalla. Det kanske funkar att bo så på sommaren, när det är uppemot 40 grader varmt, men vad gör de på vintern när det blir kallt?
Rumänska är ett latinskt språk som den som pratar italienska eller spanska borde kunna lära sig lätt. Annars pratar de flesta ganska bra engelska, och rumänerna är bland de trevligaste och hjälpsammaste människor jag har träffat, även de som försöker lura oss. Som bartendern som vill ha extra betalt för colan i Cuba Libre-drinken.

När natten har börjat bli morgon tar vi en taxi till Norra järnvägsstationen genom tomma tysta gator. Två kärlekskranka duvor vägrar flytta sig ur vägen och vår chaufför kör på dem så att fjädrarna flyger över bilrutan. ”Chuck” låter det. Precis så som man uttalar vårt rumänska favoritöl Cjuc.

Vi ska ta morgontåget klockan sex till Transsylvanien och staden Brasov, grundad på 1200-talet och som ligger vid bergskedjan Karpaternas fot. Tyskarna kallade staden för Kronstadt, och efter andra världskriget fick den heta Orasul Stalin – ”Stalins stad”, men 1960 fick den tillbaka sitt rumänska namn som står att läsa med stora vita bokstäver, likt Hollywoodskylten, på en bergstopp: B R A S O V.
Stadens mest berömda byggnad är den Svarta kyrkan från 1400-talet som är den största gotiska kyrkan mellan Wien och Istanbul. I Brasov utbröt också ett av de första folkliga upproren mot Ceausescu, redan 1987, då tjugotusen arbetare demonstrerade mot minskade matransoner. Ceausescu hade tvingats börja betala av sina stora utlandsskulder till vännerna i Väst genom att exportera allt mer av den mat som producerades i Rumänien.

Från Brasov tar vi en busstur på en timme upp i bergen till slottet Bran, ”Draculas slott”.
Vlad Tepes Dracula, som inspirerade Bram Stoker att skriva sin vampyrroman, var en minst sagt blodtörstig 1400-talsfurste från Valakiet, som idag ligger i Rumänien.
Tepes är ett öknamn som betyder ”Pålspetsaren” som han kallades eftersom han brukade spetsa sina fiender på pålar och långsamt låta dem dö en fruktansvärt plågsam död: ”En gång lät han steka små barn och tvingade deras mödrar att äta dem. Han skar brösten av kvinnorna och tvingade deras äkta män att äta dem och därpå pålspetsade han männen”, förtäljer en tysk samtida krönika om Dracula.
”En gång lät han inbjuda alla de fattiga i sitt land till sitt hus och sade: ’Vill ni att jag ska befria er från era bekymmer så att ni inte kommer att sakna något i denna värld?’ Och de väntade sig alla någon storslagen gåva och de svarade: ’Det vill vi, Ers Höghet.’ Då befallde han att huset skulle låsas och satte det i brand och alla de fattiga försmäktade därinne.”
Vlad Tepes krigade också mot turkarna från Ottomanska riket, vars expansion hotade Valakiet, och Dracula stupade till sist i ett slag utanför Bukarest 1476 varefter hans huvud sändes som trofé till Konstantinopel.
Slottet Bran från 1200-talet med sina tinnar och torn ser ut precis som ett riktigt spökslott ska där det ligger på en bergstopp med tjock grön skog runtomkring och en liten by nedanför.
Men det är inte Draculas slott, trots att det påstås det för att locka hit turister. På Draculas tid bodde en annan furste här och Dracula var säkert gäst på slottet Bran många gånger, men Draculas eget slott Citadell Poenari ligger längre upp i bergen och av det finns bara en ruin kvar. Det välbevarade slottet Bran passar därför bättre som turistattraktion och det myllrar av turister i slottet, i restaurangerna nere i byn, och i souvenirbutikerna.

Tillbaka i Bukarest letar vi upp huset där familjen Ceausescu bodde på Bulevardul Primaverii. Området är blandat med lyxvillor och ambassader och Ceausescus hus finns inte angivet ens med gatunummer. Men vi vet vilket det är och när vi stannar för att titta på det kommer det genast fram en polis och jagar bort oss.
Byggnaden är satt i karantän och har stått orört i mer än tjugo år nu. Man vet ännu inte vad man ska göra med huset, men myndigheterna vill inte att folk ska komma hit, varken gamla kommunister som skulle kunna göra det till en kultplats för Ceausescu, eller de som fortfarande vill se huset brinna. Det är fortfarande för nära i tiden och en känslig fråga som splittrar nationen. Men om hundra år har man kanske Ceausescu-turism här tänker jag, på samma sätt som Dracula-turismen blomstrar i Transsylvanien.
Vi letar också rätt på paret Ceausescus grav på Ghencea-kyrkogården. Efter att ursprungligen ha dumpats i varsin enklare grav, fick Nicolae och Elena år 2010 en gemensam gravvård. Gravstenen är i röd granit och någon har ställt dit en bukett röda blommor.
Det finns fortfarande de som saknar kommunisttiden – med arbete åt alla, bostäder, fri sjukvård – trots att Ceausescus regim var den kanske hårdaste stalinistiska diktaturen i Europa efter Stalin själv. Hans säkerhetspolis Securiate var i proportion till Rumäniens befolkning en av de största polisapparaterna i något kommunistland och kanske också den brutalaste, speciellt under åttiotalet då förtrycket i Östeuropa började luckras upp på andra håll.  Gorbatjovs reformpolitik märktes inte av i Rumänien, och ultrastalinisten Ceausescu blev allt mer övertygad om att den stalinistiska doktrinen om ”socialismen i ett enda land” nu framför allt gällde hans eget Rumänien.

 

Upproret mot Ceausescu började med demonstrationer i staden Timisoara den 15 december 1989, och urartade i blodiga kravaller efter att polisen öppnat eld mot demonstranterna.
Den 21 december, när situationen såg ut att ha stabiliserats för regimen, steg Ceausescu ut på balkongen från kommunistpartiets högkvarter i Bukarest för att hålla ett tal till hundratusentals människor som tvingats ut på torget nedanför med banderoller till stöd för kommunismen och med stora porträtt av Ceausescu själv. Han fördömde upproret i Timisoara som fascistiskt och förväntade sig applåder, men folket på torget sänkte plötsligt banderollerna och porträtten av ledaren och började istället bua åt honom. Ceausescu såg förvirrat ut över folkmassan, vinkade med handen osäkert och försökte få dem att lugna sig. Men människorna där nere ville inte längre lyda, och via teveapparaterna kunde folk över hela Rumänien i direktsändning se hur diktatorn förlorade kontrollen. Ceausescu flydde från den ursinniga folkmassan i en helikopter, men han skulle inte komma långt.

Herta Müller skriver i en av sina böcker hur folk under årtionden gick och hoppades på att diktatorn snart skulle dö i någon sjukdom och hur det viskades och spreds rykten att han hade ”lungcancer, strupcancer, tarmcancer, hjärnblödning, förlamning, leukemi… Var och en blev het av skadeglädje, utan att skadan någonsin kom.”
Men Nicolae Ceausescu dog inte av någon sjukdom. Han och Elena arkebuserades tillsammans efter en hastig rättegång juldagen 1989. Ingen annan av ledarna i Östeuropa mötte ett så brutalt slut. Men det var inte folket som störtade honom som dömde och sköt honom, utan Ceausescus egna män som i sista sekund vände sig emot honom för att rädda sina egna skinn.
I gymnasiet hade jag en konservativ samhällslärare som visade filmen med paret Ceausescus avrättning för oss en gång på lektionen. Kanske var syftet att avskräcka oss så att vi inte blev kommunister.

Text och foto Per Leander

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.