Arbetarna i Marikana ger inte upp kampen

06 september 2012

Förstasidan, Utrikes

Efter massakern vid platinagruvan i Marikana, då ett fyrtiotal strejkande arbetare sköts ihjäl av polisen, strejkar fortfarande den absoluta majoriteten av Lonmingruvans 28 000 arbetare. Bara runt 2 000 har återgått till arbetet efter företagets hot om att de annars kommer att förlora sina jobb, enligt TT.
Strejker för bättre arbetsförhållanden har också spridit sig till flera gruvor i Sydafrika. I måndags utbröt också ny skottlossning vid guldgruvan Gold One i Modder East utanför Johannesburg då fyra arbetare skadades av gummikulor som polisen sköt mot dem. De 200 protesterande arbetarna hade tidigare avskedats efter att ha deltagit i en olovlig strejk men försökte stoppa strejkbrytare från att komma dit. Utöver gummikulor använde polisen tårgas som och drev bort de strejkande arbetarna från gruvan.
Vid en annan guldgruva Gold Fields’ Kloof Driefontein Complex utanför Johannesburg strejkar också sedan över en vecka 12 500 arbetare, skriver the Guardian.

Ännu har inga av de poliser som avfyrande de dödande skotten ställts till svars, trots att utredningar har visat på att majoriteten av de döda arbetarna sköts i ryggen när de flydde från polisen, medan polisen har hävdat att de sköt i självförsvar.
Men nu har i alla fall många av de runt 270 gruvarbetare som fängslades i samband med massakern nu börjat släppas fria ur häktet, efter det bisarra försöket att åtala dem för mord på sina arbetskamrater. Den lag som åklagarna försökte åberopa var en avskyvärd gammal apartheidlag kallad ”common purpose” och skulle ha inneburit att de strejkande arbetarna hade gjorts skyldiga för de andra strejkande arbetarnas död, trots att det var polisen som sköt ihjäl dem. Men protesterna mot försöket att återanvända denna gamla lag som inte använts sedan apartheidtiden blev för stora.
De första 42 männen som släpptes i måndags sjöng klassiska kampsånger mot apartheid när de kom ut ur fängelset.

Sydafrikas gruvminister Susan Shabangu har nu lovat att regeringen ska se över situationen i landets gruvor, men många arbetare har slutat tro på myndigheterna och tycker att ANC, som en gång i tiden var ett radikalt arbetarparti som kämpade för de svartas rättigheter, numera blivit en del av den borgerliga staten och företräder storbolagen hellre än arbetarna. Dessa arbetare söker sig till det nya radikala fackförbundet AMCU (Association of Mineworkers and Construction Union).
– Alla har sett under vilka vidriga omständigheter gruvarbetarna lever, med ett tungt hårt arbete för att sen gå hem till ett plåtskjul efter en lång arbetsdag. Ändå händer inget, säger Joseph Mathunjwa som är ordförande för AMCU till Sveriges Radio.

AMCU tar just nu fler och fler medlemmar från det stora byråkratiserade gruvfacket NUM som är en del av den ANC-ledda fackföreningsrörelsen Cosatu.
– De flesta arbetarna gillar inte NUM, säger Thami Dlamini, en av de strejkande som överlevde massakern, till Amandla Media.
– Jag gillar AMCU eftersom AMCU hjälper oss och ber till gruvledningen att de inte ska kalla in polisen, medan NUM och företagsledningen låter polisen komma och döda oss.
Thami Dlamini, som själv är medlem av ANC, berättar att han är besviken på president Zuma som bara har träffat gruvledningen och polisledningen, men inte kommit och talat med arbetarna. Men han tänker inte lämna ANC.
– Nej, jag är fortfarande med i ANC. Men jag är besviken på att ANC gav polisen tillåtelse att döda arbetarna. ANC är vid makten tack vare arbetarna. Det är president Zuma och ledarskapet för ANC som har svikit oss.

Det stora metallfacket Numsa (National Union of Metalworkers of South Africa), som också är anslutet till ANC:s Cosatu, sticker ut från de andra Cosatu-facken när man i ett aktuellt uttalande skriver att ”det som hände vid Marikana kommer gå till historien som den första massakern på organiserade arbetare i Sydafrika sedan apartheids fall, en massaker till försvar för de lokala och internationella gruvkapitalisterna och deras vinster.
Ingen kan förneka att trots alla reformer är den svarta arbetarklassen som arbetar i gruvorna de mest exploaterade och utsatta, tjänar väldigt lite och lever i fattigdom, medan gruvföretagen gör miljarder dollar i vinst på vårt lands mineraler.
I Sydafrika är den dominerande delen av kapitalistklassen involverade i mineral, energi och finansbranschen. Vi är därför inte förvånade att staten och myndigheterna gör vad som helst för att försvara denna klass intressen, och beredda att gå så långt som att slakta arbetare.
Numsa är övertygade om att om inte jordens rikedomar övergår i folkets gemensamma ägo, kommer gruvbrytningen att fortsätta karaktäriseras av våld mot arbetarklassen, både i form av polisens kulor och fruktansvärt farliga arbetsförhållanden.”

Per Leander

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.