Med feberrosor och festivalyra

15 augusti 2012

Kultur, Musik

Så här är det: om Patti Smith, Emmylou Harris och Buffy Sainte-Marie kommer till stan och ska spela på en och samma festival, då går du dit, om du kan. Oavsett om lungorna kliar och hostattackerna avlöser varandra och måste stoppas med Bafucin och Strepsils tills tungan blöder. Du går dit i alla fall, på vingliga ben. Till Skeppsholmen. Till Stockholm Music & Arts. Och det är värt det.

Du går dit den första dagen och dras med. Står bland tusentals kroppar och lyssnar. Molnen kommer tassande och plötsligt forsar regnkaskaderna och gör allting dyblött på ett par sekunder. En blixt klyver himlen, det dundrar, regnet ökar i styrka och sveper in över scenen, in över Frida Hyvönen och hennes band. De springer undan, tekniker räddar vad som räddas kan.
Du tänker att du känner dig lite som Fred Astaire måste ha känt sig när han sjöng Singing in the Rain med fyrtio graders feber, fäller upp det röda paraplyet och får genast sällskap av andra blöta själar.
Solen kommer tillbaka med Marianne Faithfull som storler mest hela tiden och tappar bort sig i texterna ibland, men det verkar inte bekomma publiken, hon är ju en legend. Festivalens första.

Sen kommer Patti Smith. Västen, kavajen, jeansen och mössan. Hon lufsar in på scen och bara är. 10 000 människor samsas om utrymmet framför scenen för att få vara där med henne. Hon kastar mössan under tredje låten och det utlöser jubel, liksom de inledande tonerna på varje låt. Som Because the Night och People Have the Power. Det behöver inte sägas så mycket mer. Så bra är det.
Du får en hostattack och kryper ihop ett tag bland ölflaskor och blöta tidningar medan benen runtomkring dig svajar i takt. Sedan är du med igen.

Det är turnéavslutning. Patti Smith berättar att hennes pappas favoritpoet var Dag Hammarskiöld. När bandet spelade på Peace & Lovefestivalen i Borlänge besökte hon Hammarskiölds grav och hälsade så gott från pappan.
Skymningen lägger sig. Du virar sjalen om halsen. Patti Smith säger att hon tror att de unga generationerna har kraften att få slut på krigandet. Avslutar låten Peaceable Kingdom med att skrika ”Free Pussy Riot!:
– De i den ryska regeringen som säger att de inte kan förlåta de här tjejerna. De borde fråga Jesus Kristus, han skulle fanimej förlåta dem och frige dem.
De blir inapplåderade och efter allra sista låten skriker Patti Smith rakt in i dina hörselgångar:
– Glöm inte: använd din röst!

Du håller dig upprätt och inväntar nästa akt. Antony Hegarty från Antony & the Johnsons med delar av Sveriges Radios Symfoniker. Du får allt du vill ha, The Rapture, Cripple and the Starfish och For Today I Am a Boy. Du får till och med Antonys vackert känslokrampande version av Beyoncés Crazy in Love.
Du får också Antony Hegartys uttrycksfulla ansikte som en lysande ledstjärna över den svarta klädseln. Du får rösten som sänder kårar ut i alla nervknutor. Du får sista kvällen på deras miniturné. Och du får en vision:
– Min idé är ett paradigmskifte till feminism. Vi närmar oss slutet på naturen som vi känner den, vi kanske överlever som art eftersom vi är så anpassningsbara, men… Ni behöver  inte  applådera, jag vill bara dela med mig av min idé.

Antony Hegarty Foto Emma Lundström

Antony Hegarty Foto Emma Lundström

Idén är att de äldre kvinnorna borde styra världen i mycket högre utsträckning:
– Vi kan fortfarande använda oss av råd från männen men de borde viska dem i de äldre kvinnornas öron.
Antony säger att det är en bra tid att delta och försöka förändra. Tackar Skandinavien för att vara i framkant när det gäller feminism.
Du tänker i ditt stilla sinne att om detta är framkant så är den bakre kanten ett rent helvete och världen så mycket värre ute än vad du orkar tänka på just nu med febern pulserande i tinningarna. Antony fortsätter att prata. Om jorden som en moder som människorna hela tiden slår i magen:
– Om Arktis smälter så slår vi det i magen för att få fram olja, det är företagens sätt att använda sig av naturen. Hur går vi tillbaka? Vi var bara däggdjur men förvandlades till ett virus. Jag menar, det finns 2 000 tigrar och sju miljarder människor. Vi är paralyserade av vår kulturs lagar, av kapitalismen. Jag är bara lite rädd, om ni förstår vad jag menar, men det kan bli spännande. Det är en intressant tid att leva i.

Sedan får du den finaste låten av dem alla: You Are My Sister, och efteråt säger Antony att också den har samma tema som hans vision: att be det kvinnliga om förlåtelse, i det här fallet genom att säga förlåt till sin syster för att ha varit ett så dålig syskon under uppväxten. Du går hem med den låten.

Emmylou Harris Foto: Emma Lundström

Emmylou Harris Foto: Emma Lundström

Nästa dag går du dit med snytpapper i alla fickor och ställer dig allra längst fram och översköljs av sol och av countrylegenden Emmylou Harris makalöshet. Hon kommer från hettan i USA och fryser i vår värme. Du bara står och njuter, speciellt när det blir stämsång a cappella. Och sen är det Lalehs show fylld med dansare, kärlek och värme. Du ramlar hemåt. Sover några timmar. Dricker många koppar och masserar dina ömma fötter innan du återigen trampar kullerstenarna till festivalområdet. Det är söndag. Det är Buffy Sainte-Marie. Kanadensiskan från creefolket. Ingen du frågar känner till henne men för dig är hon en storhet, du har haft hennes Universal Soldier som ledmotiv till tonåren. Nu får du se henne på riktigt. Och hon är strålande. För att hon inte har tappat någon gnista.
En man bredvid dig kan inte låta bli att skråla med i I’m Gonna Be a Country Girl Again och du kan inte låta bli att le.
– Det är inte pengar som får jorden att snurra, de är bara en tillfällig förvirring, säger hon och du nickar instämmande.

Little Wheel Spin and Spin,Cripple Creek och Until It’s Time For You To Go singlar alla in i öronen som minnen väckta till liv. Buffy Sainte-Marie har inte slutat vara politisk. Hon talar

Buffy Sainte-Marie Foto: Emma Lundström

Buffy Sainte-Marie Foto: Emma Lundström

om girigheten, talar om att vi kan förändra det rådande systemet. När hon så sjunger Universal Soldier överväldigas du och måste snyta dig igen.
Du är glad över att ha fått se henne en gång i livet. Du struntar i hostan, du struntar till och med i de galna, buffliga italienska männen som plötsligt omger dig från alla håll och kanter och som du snart inser är Björkfans. Du får det inte riktigt att gå ihop men lägger av med projektet att tänka vidare och faller in i den isländska sångerskans ljudmattor och lavafloder. Sista låten tillägnar hon Eyjafjallajökull.

När du sedan matas ut genom festivalportarna en sista gång, som ett litet kugghjul i ett stort människomaskineri, tänker du att festivalarrangörerna undermedvetet eller medvetet måste ha gjort Stockholm Music & Arts 2012 till en hyllning till de starka sångerskorna. Du tänker också på att du missat det mesta av festivalens konstprogram, hinner tänka att det kanske var lite synd, innan du är framme, borstar tänderna, drar täcket över dig och somnar till kvardröjande toner i bakhuvudet medan den avtagande fullmånen stillsamt vandrar vidare.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.