Hoppets försvarare ger inte upp

06 augusti 2012

Förstasidan, Miljö, Reportage

Ojnareskogen. Foto Emma Lundström

Ojnareskogen. Fredag kväll. Klockan närmar sig tio. Det doftar solvärmd tallskog. Gotland andas högsommar. Alldeles invid stora vägen mot Fårö står några tält uppställda. En cykel. Ett par bilar. Det är stilla. Stora plakat runtomkring är det enda som vittnar om att här pågår en kamp. En kamp liknande den som förs runt om i världen, i Cajamarca i Peru, liksom i Pondoland, Sydafrika. Kampen för naturen och hållbarheten, mot storföretagens exploatering och kortsiktiga perspektiv. Vi stannar bilen.

Det luktar matlagning. En ung man kommer emot oss över den lilla kalkdammiga grusplanen. Jonas Idewall-Hagren är med i Skydda skogen – en av de organisationer som slutit upp bakom Fältbiologernas aktion mot mark- och miljööverdomstolens beslut att låta Nordkalk bryta kalk i ett område som tidigare av EU klassats som Natura2000 – alltså oerhört känsligt och värt att bevara. Det har gått rykten, åtminstone i lokalpressen, om att lägret skulle ha upphört, det är helt fel:
– Vi stannar! Just nu är vi femton personer här ungefär, det växlar hela tiden, kommer nytt folk. Jag ska hälsa på lite släktingar som bor på ön men annars tänker jag vara här, säger Jonas Idewall-Hagren och berättar att Greenpeace har bestämt sig för att sluta upp, liksom Occupy Stockholm.
Han upplever att stödet är stort även lokalt. Under dagen har aktivisterna stått och samlat namnunderskrifter vid påfarten till Fåröfärjan, nästa dag tänker de försöka påverka Mikael Wiehe att säga några ord under den konsert han ska hålla på Fårö. Trots stödet menar Jonas Idewall-Hagren att många inte vågar skriva på namnlistorna för att de är rädda. Nordkalk har håsat upp jobbfrågan så att bygden splittrats – miljö mot arbeten – trots att siffrorna på uppskattade arbetstillfällen stadigt sjunker. Men det är inte lätt att vara den i avfolkningsbygd som säger att arbeten ska bort. Så många viskar sitt stöd.

Vi går en bit längs vägen och läser på skyltarna. Det hörs röster på avstånd. Fyra personer kommer vandrande på den ännu varma asfalten. Det är Sara Bolin, Matthias Gustafsson, Orvar Lorimer-Olsson och Niclas Persson som varit ute och inspekterat hur långt Mellanskog – det företag som Nordkalk hyrt in för att utföra avverkningen – kommit. Sara och Niclas är fältbiologer men alla fyra är här på eget bevåg, för att de vill skydda skogen.
De plockar upp kartor ur sina väskor och visar: avverkningen har hunnit ganska långt, men ännu inte innanför det område som EU en gång räknade som Natura2000, innan dåvarande miljöminister Mona Sahlin undantog Ojnare myr med hänvisning till kalkindustrin.
Alla fyra har svårt att förstå hur 25 års brytning av kalk kan gå före vattenförsörjning och rödlistade arter:
– När Sverige, som ska vara i framkant när det gäller miljölagstiftning, beter sig på det här sättet, vad ger det för riktlinjer för andra länder? säger Niclas Persson och menar att allt tänkbart skydd för naturen upphör om det här sättet att agera blir praxis.

En hel rad med bilar kör förbi, lyktorna sveper genom skymningsdunklet. Tutorna används flitigt; det är ett sätt att signalera sympati. Men en och annan bil är tyst, någon kör farligt nära vägrenen där vi står. Lägret rör upp känslor, som ju Jonas Idewall Hagren påpekat.
Orvar Lorimer-Olsson visar på kartan var de har försökt att följa Nordkalks markerade linje, det som utmärker det tänkta, 300 fotbollsplaner stora, hålet. De har upptäckt ett borrhål fullt med vatten. En av dem tyckte att vattnet smakade en aning salt. Om det skulle vara fallet är vattenförsörjningen på norra Gotland mer än hotad.
Niclas Persson berättar att Nordkalk är polisanmälda för att ha grävt ner miljöfarligt avfall i kalkbrottet vid Storungs, i närheten av det område där den nya täkten planeras. Det sägs vara bilar, oljefat och bilbatterier, täckta av tusentals ton slam.
På Skydda skogens hemsida står det att ”om anklagelserna är sanna finns det ytterligare anledning att ifrågasätta Nordkalks trovärdighet, och deras miljöskadliga verksamhet.
De fyra som står bland blåklinten i vägrenen har spanat ut en plats där de kan upprätta en filial till det nuvarande lägret:
– Vi kommer att slå läger där också om det behövs för att stoppa Nordkalk från att komma in i själva Ojnareskogen. Just nu är det transportleden dit som Mellanskog håller på att avverka, säger Niclas Persson och kommer in på den miljöpolicy som avverkningsföretaget Mellanskog säger sig ha. Han förstår inte hur de får policyn att gå ihop med att de nu röjer skog åt Nordkalk i en mycket känslig miljö.

I miljöpolicyn står det bland annat: ”Mellanskog avverkar ej skogar som Skogsstyrelsen klassat som nyckelbiotoper. Undantaget är avverkning, som i samråd med Skogsstyrelsen, bedömts förstärka eller gynna de naturvärden som finns i nyckelbiotopen, s.k. naturvårdande skötsel.”
I det här fallet verkar det inte finnas något samråd med Skogsstyrelsen, åtminstone inget som kommit till allmänhetens kännedom, istället menar Niclas Persson att Mellanskog, när de tillfrågas, säger att de kan frångå policyn, så länge de håller sig till lagen.
– Behöver man då en policy? Om man ändå inte gör mer än vad lagen kräver? Då behövs ju bara lagen, säger han och de andra skrattar åt det bakvända i Mellanskogs resonemang.

Aktivisterna har bokat in ett möte med Länsstyrelsen och försöker få till stånd ett möte med landshövdingen på Gotland. De hoppas kunna påverka dem att överklaga domen.
När den här tidningen publiceras är sista dagen för alla eventuella överklaganden redan gårdag, den 2 augusti. Fram till dess hoppas alla de som vill rädda Ojnareskogen, de rödlistade arterna och Gotlands vattenförsörjning, att namnlistan på Avaaz.org kommer upp i 5 000 namn, då går brevet iväg till EU-kommissionären som kanske kan påverka mark- och miljööverdomstolens dom.
Förutom träden, växterna, djuren och människorna som drabbas om grundvattnet rubbas, har stenåldersbosättningar hittats i området. I vanliga fall krävs det arkeologer för den som ska gräva ner avlopp i sin egen trädgård. Nordkalk verkar slippa den processen. Niclas Persson berättar att ledningen för Nordkalk sagt att det väl blir bra med ett nytt brott även när de 25 åren har gått, då kan det användas som turistmål och badplats. Ledningen syftade förmodligen på det vattenfyllda kalkbrottet Blå lagunen dit stadsjeeparna bränner raka vägen från Visby så fort de kommer av färjan. För naturen är det inte någon semester.

De fyra aktivisterna verkar inte det minsta modstulna, trots att Mellanskogs maskiner i stadig takt närmar sig skogen. De ger inte upp. Istället inväntar de Greenpeaces ankomst. Organisationen behövde någon vecka på sig att göra snygga banderoller innan de kunde ansluta sig. Men de är på väg. Motkrafterna sluter upp. För den som har vuxit upp med den här skogen nära hjärtat är det svårt att inte få en tårklump i bröstet av att det aldrig är försent, att det alltid finns människor som vägrar ge upp hoppet om att det faktiskt går att påverka det stora maskineriet och inte låta företag och vinstintresse styra och krossa förutsättningarna för framtida generationer.
Sara Bolin, Matthias Gustafsson, Orvar Lorimer-Olsson och Niclas Persson viker ihop kartorna och stoppar ned dem i väskorna igen. Det är nästan mörkt och en lågt stående, varmt gyllengul måne skvallrar om att augusti väntar alldeles om hörnet.
Namninsamlingen tickar på, 5 000 känns alltmer nåbart. Skogens försvarare vandrar vidare mot tältlägret och doften av mat.
Text och foto: Emma Lundström

Läs också:

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet
”Vi är inte immuna mot korruption”

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.