Folkuppror i Ojnareskogen: ”Det här är en rättsskandal”

22 augusti 2012

Förstasidan, Nyheter, Reportage

Gotland. Telefonen ringer på onsdagskvällen: ”Kom till Ojnare imorgon klockan elva, det är manifestation med fokus på vattnet, nu sluter bönderna upp.” Vi somnar med en glädjeklump i magen och nästa morgon ger vi oss av. 
Framme vid platsen där aktivisterna under två veckor lyckats stoppa det finska företaget Nordkalks röjningsarbete inför den omdiskuterade kalkbrytningen står traktorerna på rad. Bil efter bil svänger av från väg 148 och parkerar intill. Känslan är mäktig. Nu är vi här. Det är inte för sent.

 

 

 

 

 

 

Solen gassar. Marken är sönderkörd av inhyrda Mellanskogs tunga skogsmaskin – den som aktivisterna lyckats mota bort. Den redan röjda gatan går som ett stort, öppet sår genom tallskogen. Mitt i står det H2O med stora bokstäver, skrivet med kalk. Det här är en manifestation för vattnet. Utan vatten – inget liv. Och så detta nya: att bönderna har kommit. Med tolv traktorer och släp. Utan vatten – inget jordbruk.
Det lär ha varit så att en av initiativtagarna till manifestationen, arkitekten Daniel Heilborn – en av dem som skrivit insändare i lokaltidningen om vattenfrågan, ringde en vän som är bonde och sade att han själv skulle fixa hundra deltagare om bonden fixade dit andra bönder.
Nu är vi här. Allihop. Samtalen sorlar i luften och blandar sig med doften av kåda och ljung. En man sitter uppflugen på en traktor och spelar dragspel.

Fältbiologen Tova Melin, 19, kom från Stockholm för en vecka sedan. Hon berättar att Nordkalks representant kör en runda i skogen varje dag för att se om aktivisterna är beredda. Det är de. Tova Melin ska åka hem en sväng men kommer tillbaka:
– Det är så väldigt viktigt det här. Jag förstod inte riktigt HUR viktigt förrän jag kom hit och blev insatt i vilka vändor det tagit rättsligt. Bara det här att domen är prejudicerande.
Först tyckte Tova att det var jobbigt att komma från Stockholm och tycka saker men när hon väl fick uppleva allt det stöd som aktivisterna har bland ortsbefolkningen så ändrades känslan:
– Nu känner jag mig mer som demokratins förlängda arm.
Hon säger att hon aldrig riktigt varit i en så levande skog förut. Kallar den gästvänlig. Menar ändå att det tyngsta argumentet för att skydda Ojnareskogen är vattnet. Att vi är bortskämda med att ha tillgång till vatten:
– I början var det lite av ett äventyr att vara här men när jag var ute på exkursion med Sofia Bothorp (aktivist och journalist, se Internationalen nr 31) och hon berättade om allting så blev det allvar. Gruvbrytning är inget man ska passa på med bara för att man kan.

Tova Melin hinner precis börja prata om att om inte Högsta Domstolen tar upp målet så har i alla fall EU börjat utreda, innan Daniel Heilborns röst hörs uppifrån en vattentankskärra bakom en traktor:
– Det här rör hela norra Gotlands framtid, och Bästeträsk är dessutom reservvattentäkt för hela Gotland. Det är fantastiskt att så många slutit upp. Det är viktigt att ni tar ställning nu.
Bredvid honom står Björn Jonsson som berättar att han har ett småskaligt jordbruk i Bunge. Han är rädd om vattnet. När kommunen provpumpade i närheten för några år sedan ledde det till problem. Han vet av egen erfarenhet att grundvattnet på Gotland är känsligt och är orolig för konsekvenserna om Nordkalk verkligen börjar spränga brottet.
– Det är många som säger att de här protesterna kommer för sent, men det är inte sant. Rättsprocessen är inte färdig än och EU kan kliva in, de är mycket kritiska till hur Sverige har skött det här, säger Daniel Heilborn innan han hjälper upp Charlotta Bothorp på vagnen.

Charlotta Bothorp tar upp några av de oegentligheter som verkar vara en stor del av rättsprocessen kring fallet Ojnare, bland annat detta med hydrologen Anders Carlstedt som satt på två stolar, både domstolens och Nordkalks, liksom den skräddarsydda lagändringen.
– Det här är inte bara en miljöskandal, utan i lika hög grad en rättsskandal, ropar hon ut över folksamlingen som instämmer högljutt.
– Här finns så många lik begravda. Jag vet vad som hänt med karsthällar, med våtmarker. Men opinionen hårdnar, var medvetna om det Nordkalk, fortsätter Charlotta Bothorp som är besviken på landshövdingen Cecilia Schelin Seiedegård eftersom denna sagt till henne att protesterna kom tre år för sent:
– Nordkalk hade ju fått nej i alla instanser, hur kunde vi veta att det var så akut, vi trodde inte att det var möjligt att det skulle gå igenom. Många säger att vi är ute fem över tolv, men klockor går att vrida tillbaka. Nu är vi här. Och vi arbetar på att få till ett offentligt möte på traditionsenlig mark i Almedalen.
Hon blir nedlyft och istället kommer Maria Karlsson som berättar att hon bor på en av de berörda gårdarna, Bräntings. Hon har följt de rättsliga turerna och kan berätta en absurd historia som skildrar vad som bara kan kallas för rättsröta, en enda härva av svågerpolitik och jäv. Bland annat att domaren var du och kompis med Nordkalks juridiska ombud och frågade företaget hur han skulle gå till väga eftersom han aldrig dömt i ett liknande mål.
Maria Karlsson berättar också att landshövdingen innan hon gick på semester bestämde att Länsstyrelsen inte skulle överklaga Högsta Domstolens beslut. Samtidigt som hon talar sveper ett litet flygplan in över området. Daniel Heilborn förklarar:
– Det är Gunnar Britse som fotar och filmar för det här ska ut i riksmedia.
Alla hurrar och applåderar, halkar runt lite extra i lervällingen.
– Jag har skrivit brev till varenda riksdagsledamot, till regeringen. Det är bara ni som kan hjälpa till nu, säger Maria Karlsson, och Daniel Heilborn viftar med ett kollegieblock där alla gärna får skriva in sina namn, dels för att visa att vi varit här, dels för att Nordkalk hotar med skadestånd och det är skönt för aktivisterna att inte stå ensamma om det skulle inträffa.

En ung tjej tar sig upp på vagnen, hon ser märkbart tagen ut och det visar sig att hon är en av de fältbiologer som befann sig på Almedalsveckan på Gotland dagen efter mark- och miljööverdomstolens dom som gick emot alla tidigare beslut och slog fast att Nordkalk fick bryta i Ojnareskogen:
– Vi var åtta personer som bestämde oss för att åka dit. Jag kom tillbaka nu idag och jag blir så lycklig över det jag ser. Det här har ju utvecklats till ett folkuppror, det är så fantastiskt. Från början var vi bara åtta ungdomar som kände att det här var fel. Ge aldrig upp!
Någon utbringar ett hurra för Fältbiologerna och alla stämmer upp innan det allmänna sorlet tar överhanden igen. Mikael Söderberg, 37, står vid sin traktor medan systersonen klättrar på ett av de stora hjulen. Han berättar att familjens lantbruk i Bunge, Fårösund, har funnits i släkten i många generationer. Nu är han rädd för utvecklingen och tycker att ovissheten när det gäller vattnet känns hemsk:
– Jag är här för att jag är emot det som håller på att hända i Ojnareskogen. Jag är orolig för vattnet och tror inte att det här har gått riktigt rätt till. Men framförallt är jag här för att stödja de tappra ungdomarna som dragit igång det hela, säger han.

 Håkan Svensson, 66, är sommargotlänning. Han är imponerad av ungdomarna och tycker att det är härligt att få möjlighet att delta i manifestationen:
– Det är fantastiskt, helt underbart! Och det är Fältbiologernas förtjänst alltihopa, som har väckt oss gamlingar.
En bit bort står Orvar Lorimer Olsson. Han har varit här i många veckor. Idag storler han:
– Det har känts bra sen vi började blocka. Vi får se om de försöker vänta ut oss. Men vi stannar tills det blir nationalpark, säger han och berättar att det alltmer växande lokala stödet gör att de får hjälp med boende framåt vintern om det behövs. Han är glad över uppslutningen eftersom det finns många som försöker svartmåla aktivisterna:
– De försöker klandra oss hela tiden med att vi bara är fastlänningar som vill stoppa Gotlands utveckling, men att bryta kalk på den här platsen är inte utveckling. Det är vettigare att behålla vattnet.
Orvar Lorimer Olsson har planerat att studera på universitetet till hösten men han säger med ett snett leende att det ju finns distanskurser också. Just idag verkar han mest njuta av stämningen:
– Folk i trakten har inte vågat säga så mycket men i och med att vi började stoppa aktivt förra måndagen så har det blivit en kraftig förskjutning och nu är det många som uttrycker att det är nog, att man inte vill ha brottet. Det är så skönt, det visar att vi inte bara är fem knäppgökar här som vissa kanske tror.

En annan av dem som varit med ända från börja är Britta Calamnius, 76, hon står och kisar med solen i ögonen medan hon beskriver hur hon såg Fältbiologerna protestera i Almedalen och blev inbjuden till lägret av ordföranden, Salomon Abresparr:
– Sedan dess har jag kommit hit nästan varje dag. Det har varit underbart att verkligen bli bekant med skogen, jag har tänkt åka hit innan det här började men det har inte blivit av. Nu har jag traskat här, plumsat i vattnet här, kramat ett träd, verkligen lärt känna Ojnareskogen.
Britta Calamnius började redan för flera år sedan att läsa på om turerna kring skogen. Våren 2008 skrev hon en insändare till lokaltidningen, men ingen reagerade. Nu är hon lycklig över att stödet till aktivisterna bara ökar och ökar:
– Det är fantastiskt, jag fattar ännu inte att jag fått uppleva denna dag!

Folk börjar bryta upp. Flera traktorer har redan försvunnit och lämnat efter sig spår i leran. Daniel Heilborn är på väg till bilen men stannar för en pratstund.
– Jag tog initiativ till det här för att det är ett så pass vansinnigt projekt att Nordkalk får bryta kalk här så jag känner att jag måste informera allmänheten. Det här är större än några rödlistade arter, säger han och menar att det är vattenfrågan som är viktigast. Det planerade kalkbrottet är på170 hektarvilket är mer än dubbelt så stort som det hittills största kalkbrottet på Gotland. Brottet skulle bland mycket annat komma att skära av det viktigaste tillrinningsområdet till Bästeträsk. Konsekvenserna av detta, och av att grundvattnet påverkas, kan inte ens Nordkalk sia om, hur mycket de än vill framställa det som att de vet:
– Under Gotland finns gammalt saltvatten och vi har ingen aning om vad som kan hända om det rubbas. Hur mycket pengar man än lägger ned på geologiska undersökningar kan man aldrig veta.
Daniel Heilborn är inte emot kalkbrytning i sig utan skalan och valet av plats. Efter att ha granskat härvan av vad han kallar för tvivelaktiga regelsystem och lagar som ändrats, tycker han inte heller att det hela har gått rätt till:
– Hela det här området är vattenskyddsområde och det är förbud mot att släppa ut avloppsvatten här. Nordkalk har lyckats bra med att övertala alla att det inte är miljöfarlig industrimark de kommer att skapa, bara genom det kväve som sprängämnena kommer att lösgöra, säger han och menar att redan den skogsavverkning som skett kommer att påverka vattnet eftersom marken går miste om trädens absorptionsförmåga. Han vill dessutom zooma ut ännu längre och pekar på att Bästeträsk har utlopp i Östersjön som redan är på bristningsgränsen vad gäller kvävehalter:
– Skogen är så starkt kopplad till vattenkvalitén, därför borde det inte vara tillåtet att börja med det förberedande arbetet innan rättsprocessen är färdig.

Solen står högt på himlen och det vilar ett lugn över platsen. Planet har flugit sin kos, aktivisterna har återgått till det vardagliga lägerlivet, kvar av manifestation finns bara många, många fotspår i leran, små och stora.
Riksmedia verkar ha annat för sig än att uppmärksamma en rättslig skandal, Miljöpartiet glömmer vattnet när de kräver återinförande av stoppregeln för täkter, till skydd för de rödlistade arterna och den biologiska mångfalden. Kugghjulen i EU:s långsamma maskineri har börjat arbeta. Än så länge går det att dricka det rena, klara vattnet direkt ur Bästeträsk och ur böndernas brunnar. Än så länge är vi bortskämda med att inte veta vad det är att inte ha tillgång till rent dricksvatten. Men såret i skogen, den breda gatan, vittnar om att detta kan vara ett minne i framtiden. Om aktivisterna tvingas bort och Nordkalk får fortsätta sitt påbörjade arbete.

Text och foto: Emma Lundström

 

Tidigare i Internationalen:

“Titan ska inte brytas i Pondoland”

Ojnareskogen: Situationen är akut

“Vi är inte immuna mot korruption”

Hoppets försvarare ger inte upp

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Gotland: Tältprotest mot kalkbrytning

 

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.