Debatt: Vänstern och Syrien

31 augusti 2012

Debatt, Förstasidan

Vi fick ett brev från Stig Broqvist. Efter brevet följer en kommentar från Håkan Blomqvist

 

Här följer en kommentar till Håkan Blomqvists debattinlägg ”Syrien, revolution & handfallenheten” i Internationalen nr 26-27, den 29 juni 2012.
Jag är varken med i Socialistiska partiet eller något annat vänsterparti, men är aktiv i olika freds-, miljö- och solidaritetsrörelser sedan 49 år.
HB beskriver till skillnad från borgerliga medier hur olika utländska och imperialistiska intressen – Saudiarabien, Qatar, Turkiet, USA, al-Qaida – opererar i Syrien. HB menar att det finns aktiva vänsterkrafter, som manifesterar för fredliga vägar och tar avstånd från utländsk intervention. Så bra, men sedan hävdar HB liksom borgerliga medier, att det är regimen som är huvudansvarig för våldet. Det finns ju andra som hävdar, att det är vissa väpnade grupper med utländskt stöd, som i första hand är ansvariga för massakrerna. HB tycker man ska visa massiv solidaritet med den demokratiska upprorsrörelsens bästa krafter.

I en situation där det råder inbördeskrig med omfattande dödande, är det trångt om utrymme för ett fredligt uppror. Nu har det till och med i borgerliga media avslöjats, att beväpnade oppositionella kallblodigt avrättade civila, som stöder regimen. Om ”upproret” nu lyckas och regimen faller, så kommer det knappast att bli demokratiska, socialistiska krafter, som tar över. Det förefaller mycket troligare att det blir en västvänlig ännu mer nyliberal marknadsdiktatur vare sig med liberal eller islamistisk fasad.

Jag vet naturligtvis inte vad som verkligen händer, utan försöker sortera olika uppgifter. Ett bra sätt för att försöka analysera en konflikt är att se vilka intressen olika parter har. Det är tydligt att USA, Israel och EU är intresserade av att få bort regimen, som ger ett visst stöd till Hizbollah, den enda militära kraft, som lyckats stoppa Israels militär. Dessutom har al-Assad liksom Gadaffi skrivit olika samarbetsavtal med västländer men inte varit tillräckligt lydig mot väst.

Regimen har sagt ja till Kofi Annans fredplan, medan den väpnade oppositionen hela tiden har sagt nej till förhandlingar. Kraven borde i första hand ställas på USA, Qatar, Saudiarabien och den opposition, som stöds av dem, att gå med på förhandlingar för att få stopp på dödandet. För något år sedan hånades Hugo Chávez även i Internationalen för att han skulle ha stött Moammar Gadaffi, fast han bara krävde förhandlingar. I Libyen kan vi se att ordet ”flygförbud” innebar massivt utländskt flygbombardemang. Där har rebellerna visat sig vara rasistiska och de som tyckte det var bättre under Gadaffi har ingen demokrati. 2003 var det massdemonstrationer mot USA:s krigsplaner mot Irak, utan att vi i antikrigsrörelsen tog ställning för Saddam Hussein. Något liknande skulle behövas idag.

Stig Broqvist

Håkan Blomqvist svarar

I Syriens kaotiska drama gäller ännu
folkligt uppror mot regimens diktatur

Jo, vi tvingas sortera olika uppgifter och göra bedömningar. Vår är att den syriska revolutionen och inbördeskriget har utvecklats till ett kaotiskt drama där olika motsättningar och stridslinjer korsar varandra.
Medan Assadregimen söker uppbackning från Ryssland med allierade hävdar västimperialismen med regionala stormakter som Turkiet och Saudiarabien plus kumpanen Qatar sina egna intressen och söker vinna inflytande och bulvaner för sin sak. Samtidigt opererar religiöst och etniskt sekteristiska grupper av skilda bakgrunder på olika sidor. Striderna spiller över till Libanon med våld mellan alawitiska (shiitiska) och sunnitiska grupper.
Men mitt i kaoset består den ursprungliga motsättningen mellan det folkliga upproret som inleddes i fjol för demokratiska och sociala rättigheter mot Assadregimens diktatur och blodiga förtryck. Det upproret var inte skapat av imperialismen eller andra krafter för Saudiarabiens eller Israels skull utan utgick från åratals av folkliga försök att stå emot diktaturens förtryck och repression.

Det är sant att de fredliga massprotesternas övergång till väpnad kamp och inbördeskrig skadar folkrörelsen och revolutionen. Det är bara i ultravänsterromantik den väpnade revolutionen bärs fram av skrattande vietnamesiska bönder med geväret på axeln på väg mot soluppgången. I verkligheten medför kriget inte bara stort mänskligt lidande, folkhat och materiell förstörelse. Det tenderar också, som du fruktar, till att gynna auktoritära ledarskap och odemokratiska lösningar till skada för framtida återuppbyggnad. Exemplen från striderna i Syrien är bara nog så många på hur fredliga massrörelser och oppositionella krafter tystats under bombardemang och kulspruteeld. Och på hur våldets logik kan alstra brutalitet även bland kämpar mot förtrycket.

Men det var inte den demokratiska och revolutionära oppositionen som valde kriget, utan, med en sliten klyscha, kriget som valde dem. Det var diktaturens massakrer, terror och tortyr som drev fram det väpnade självförsvaret. Det var när vanliga soldater inte längre stod ut med att döda på regimens order utan anslöt sig till folkupproret som det ensidiga kriget från regimens sida besvarades. Detta är inget historiskt unikt utan följer dessvärre logiken i revolution och kontrarevolution sedan hedenhös om ingen av sidorna på kort sikt segrar eller besegras.
När eller om revolutionen på så sätt möter kontrarevolution måste de insiktsfulla revolutionärerna, de som bär fram ideal om jämlika demokratiska och sociala lösningar, ta även den väpnade striden. I annat fall kommer initiativen att övertas av andra krafter med helt andra program eller som bara blint följer våldets logik, just sådana krafter du varnar för. Det är, såvitt jag förstår, just det skede inbördeskriget nu gått in i där demokratiskt och socialt revolutionära krafter försöker hålla en progressiv kurs mitt igenom kaoset av diktaturens massakrer, lokala uppror, hämndaktioner, utländska säkerhetstjänster, religiösa sekterister och andra motsättningar.

När nätverket av lokala koordinationskommittéer avvisar försök att utropa övergångsregeringar i exil över huvudet på syrierna, när SNC, det syriska nationalrådet, kritiseras för sitt beroende av saudierna och Qatar, när fria syriska armén fördömer sekteristiskt våld och terrorgrupper handlar det om den pågående dragkampen om revolutionens utveckling. Ska den drunkna i inbördeskrigets myriader av motsättningar och stormakternas ränker? Eller ska syriska vänsterkrafter, från mer reformistiska som Syriska demokratiska folkpartiet (f d Ryad al-Turks kommunistparti) till revolutionära marxistiska som Syriska revolutionära vänsterströmningen, kunna hävda en demokratisk, sekulär och egalitär riktning genom våldet och konfrontationerna?
Gentemot diktaturens terror, imperialismens övermakt och inbördeskrigets söndertrasning kan en sådan utveckling förefalla orealistisk. Men utgången är inte på långa vägar avgjord – även om regimens propaganda ända sedan inledningen utmålat varje oppositionell kamp som uttryck för sunnitisk terrorism, sekterism och imperialism. Tvärtom borde det i vårt sorterande bland krigets propagandalögner framgå att det är regimen som representerar det massiva militära statliga övervåldet gentemot de upproriskas helt underlägsna väpnade kraft, så karaktäristisk för folkliga upprorsrörelser. Likaså att det folkliga motståndet för upprorets ursprungliga målsättningar fortfarande lever mitt i förödelsen.

Och visst hoppades även många oppositionella på eldupphör under Kofi Annans fredsplan men tvingades åse hur regimen använde respiten till att återhämta kraft och kontroll – så som historiskt brukligt är, vare sig det exempelvis gällt Osloavtalet och israelisk ockupation eller Genèveavtalet om Indokina när det begav sig.

Folkrevolutioners masskraft underifrån har fått gamla världar att häpna – och falla – gång på gång i vår tid. Det syriska upproret har inte uppvisat mindre skaparkraft och självaktivitet. Lokala folkkommittéer som tar över samhällens skötsel, försörjning, sjukvård och självförsvar. Det civila samhällets starka solidaritet och ömsesidiga självhjälp. För att inte tala om de tusentals självuppoffrande kämpar, män och kvinnor, som tagit strid mot diktaturens övermakt.
Att det bland internationella vänsterkrafter finns många som tvivlar – och förtvivlar – inför utvecklingen och möjligheterna är ofrånkomligt, och förståeligt. Alla med ett minimum av omvärldskunskap kan iaktta västimperialismens ansträngningar att intervenera i sammanhanget och omvandla revolutionen till verktyg för egna planer att pacificera regionen. Men att låta sådan strävan från stormakternas sida motivera ett avståndstagande från den folkliga kampen mot diktaturen vore en förödande återvändsgränd.

Alla försök till folkliga revolutionsrörelser mot förtryck och ofrihet i vår tid kommer att utsättas för samma tryck från imperialistiska och andra intressen. Att då avstå striden och kompromissa med förtrycket (eller rent av urskulda det som något mindre ont) av fruktan för imperialismens ”intresse” vore att överge kampen för de undertrycktas ”intresse”. Visst kan vi demonstrera mot imperialism och reaktionär sekterism om vi samtidigt förenar oss till stöd för det folkliga upproret mot den syriska diktaturen. I annat fall riskerar vi att bli till så kallade ”nyttiga idioter” för Assadregimens blodsvälde.

Håkan Blomqvist

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.