”Vi är inte immuna mot korruption”

06 augusti 2012

Förstasidan, Kultur, Miljö

I flera år har den pågått. Striden om Ojnareskogen. Striden mellan ett storföretags intressen och miljöaktivister och lokalbefolkningens vilja att rädda ett känsligt naturområde som egentligen redan borde vara skyddat. Internationalens Emma Lundström har pratat med en av de drivande i föreningen Ojnareskogens vänner; journalisten och aktivisten Sofia Bothorp som ägnat en stor del av de senaste åren åt att försöka rädda skogen.

 

 

Sofia Bothorp är sommargotlänning. När Internationalen når henne på telefon har hon precis återvänt till fastlandet från ön. Bokade om hemresan för att kunna vara med på en stödfest som de protesttältande fältbiologerna ordnade för allmänheten. Nu sitter hon och jobbar med namninsamlingen på avaaz.org, den som aktivisterna hoppa ska få EU att agera.

För Sofia Bothorp är skogen värdefull inte bara för de naturvärden den besitter, det rör sig också om en skog som fortfarande har levande berättelser, och ett helt eget skogsrå: Ojnaremommen. Men vad hjälper ett skogsrå mot stora företag med stora maskiner?
– Läget för skogen är mörkt om inte EU reagerar eller Högsta domstolen tar upp målet, säger Sofia Bothorp och berättar att domstolen har undvikit att ta upp det förut. Istället hänvisades ärendet till mark- och miljööverdomstolen där en nybliven hovrättspresident beslutade om den dom som nu har fastställts:
– Det var hans första miljömål. Han hade ingen kunskap i miljöfrågor och miljöbrottsmål. Ändå slog han fast att 25 års råvaruförsörjning är att betrakta som långsiktig hushållning med mark och vatten.

Alla som har något begrepp om vad råvaruutvinning innebär och som värnar om naturen hör att hovrättspresidentens beslut inte kan vara något annat än helt uppåt väggarna, en ren och skär motsägelse.
Sofia Bothorp menar att om detta nu blir praxis – alltså en lag som sätter standarden – så är det dags att bli mörkrädd. Råvaran kan vara uran lika gärna som kalk, och utvinningen tar aldrig slut, företagen kommer alltid att leta nya områden.
Naturvårdverkets Christer Mild har sagt att om vi inte kan skydda Ojnareskogen så kan vi inte skydda något område i hela Sverige.

Den lagändring i miljöbalken som trädde i kraft en vecka före beslutet och som SVT:s Kalla Fakta lyft fram i dagsljuset och avslöjat som skräddarsydd för industrin, innebär, enligt Sofia Bothorp, att stoppregeln för täkter har tagits bort:
– Förut räckte det med en rödlistad art för att en täkt skulle stoppas, nu räcker det inte med 264. Och de kallade lagändringen för en mindre justering.
Hon tycker att det är absurt att lagändringen beskrivits som en mindre justering.
En orsak till att målet rörande Ojnareskogen väckt Sofia Bothorps engagemang är att hon ser det i ett större perspektiv:
– Det är ett globalt problem att resurserna håller på att ta slut. Den här typen av konflikter kommer bara att öka i takt med att företagen söker sig till områden som hittills varit skyddade, som naturskyddsområden och land som tillhör ursprungsfolksgrupper. Konflikterna kommer att öka ju mer vi inte vill ställa om till ett annat, resurssparande samhälle. Det är uppenbart att det handlar om rovdrift på ändliga resurser.
Hon tycker att det är intressant att Sverige säger sig gå i bräschen när det gäller att skydda naturen, och har så hög svansföring i Europa när miljölagstiftning kommer på tal. Samtidigt plockas lagstiftningen sönder, följs sällan, och kan alltså till och med skräddarsys för att passa industrins önskemål; oavsett hur många rödlistade arter som berörs, hur mycket grundvatten som kan komma att förstöras eller hur unikt ett områdes natur är:
– Vi är inte alls immuna mot korruption i Sverige. Det förekommer oegentligheter, jäv och svågerpolitik i stor omfattning också inom rättsväsendet. Jag är säker på att detta att lagstiftningen ändrades är en specialbeställning från gruvindustrin till regeringen. Det gör mig mörkrädd att det här bara rör sig om ett företag av många som beter sig på liknande sätt.
Sofia Bothorp menar att det är företagen som sätter villkoren eftersom vi i Sverige har ett egenkontrollsystem. Det innebär att företagen själva ska ansvara för de undersökningar som behöver göras och sedan komma in med uppgifter till myndigheterna. I fallet med Ojnareskogen har undersökningar som Nordkalk gjort visat att grundvattnet inte ”påtagligt” kommer att förändras.
– Vad är påtagligt?  Det är som att sätta hastighetsbegränsningar på en väg och säga att du får köra lagom fort.

Det finns tre hopp för Ojnareskogen, enligt Sofia Bothorp: att Högsta domstolen prövar hela eller delar av domen, att EU går in och agerar aktivt, eller att regeringen utnyttjar möjligheten att gå in och ta över målet:
– Det finns möjligheter i EU att gå in och vidta kraftfulla åtgärder. De kan stoppa men de gör det väldigt sällan. Oftast tar det lång tid och slutar med bötfällning för något som redan är utfört.
Samtidigt har målet tagit så många turer att Sofia Bothorp håller det för troligt att vad som helst kan hända än så länge:
– Det är en horribel dom som kommer att få absurda konsekvenser för långsiktig hållbarhet. Men det finns domare som faktiskt fortfarande tillämpar miljölagstiftningen och inte, som mark- och miljööverdomstolen, gör allt för att kringgå den. Som ser att naturen har ett skyddsvärde för sin egen skull.

Om inte den folkliga opinionen lyckas stoppa kalkbrottet i Ojnareskogen och det 300 fotbollsplaner stora hålet som Nordkalk planerar rubbar, kanske till och med förstör Gotlands största vattentäkt, så är Sofia Bothorp säker på att det finns politiker som i framtiden kommer att två sina händer. Bland andra Centerpartiets Eva Nypelius som gått från mot till för med argumentet: ”vi litar på företaget”:
– Man kan inte lita på ett storföretag som göra allt för att tjäna pengar. För politiker som litar mer på storföretagen än på naturvårdsfolk känner jag bara förakt. För dem som väljer att riskera Gotlands vattenförsörjning för några få jobb under sin mandatperiod.

Vattnet alltså. Sofia Bothorp menar att kalkbrottet innebär att majoriteten av tillrinningsområdet för färskvattentäkten Bästeträsk grävs bort. För att råda bot på detta måste vatten i framtiden pumpas genom slangsystem och reningsverk. Från naturligt, gratis dricksvatten, till en komplicerad process som kanske inte ens kommer att fungera. Redan idag råder det brist på dricksvatten på Fårö.

Sofia Bothorp säger att hon som journalist inte har kunnat stå och se på och låta detta hända. Hon vill kunna se sig i spegeln och känna att hon gjort allt hon kan. Hon kallar det som sker för en miljökatastrof och menar att domen är principiellt viktig för både Sverige och världen.
– Hade man haft den minsta ambition till hållbar utveckling så hade man utifrån underlaget i målet kunnat rädda Ojnareskogen. Det handlar om i fall vi vill ha rovdrift på ändliga resurser eller en värld där vi vill bevara de välfungerande kretsloppen vi har.
Nordkalk har köpt en ny fastighet på Gotland. Tidigare har de sagt att Ojnareskogen var enda möjligheten till brytning, att de annars måste flytta någon annanstans och ta jobben från ön. Sofia Bothorp menar att de känner systemet. Hon kallar deras tillvägagångssätt för de små stegens tyranni. De vet hur de ska manipulera för att få sin vilja igenom.

För att inte bli besviken har Sofia Bothorp satt femtio år som tidsspann för den omställning som behövs. Hon tänker inte sluta kämpa. Samma dag som domen gick igenom var hon med om att tillsammans med andra gruvmotståndare starta Urbergsgruppen. Hon tror på engagemanget, vikten av att engagera sig mer än att bara trycka Gilla på Facebook. För utan engagerade människor skulle allting vara så mycket värre.
– Det är jättemycket lönt att vara lika besvärlig nästa gång.
Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:
Hoppets försvarare ger inte upp
Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.