”Titan ska inte brytas i Pondoland”

20 augusti 2012

Förstasidan, Intervju, Nyheter

Nonhle Mbuthuma. Foto: Emma Lundström

Ibland spelar avstånd igen roll. Åtminstone inte när det gäller samförstånd mellan människor som kämpar för något större än de själva. I vanliga fall är det mycket långt mellan Gotland och Pondoland på Sydafrikas vilda kust, mellan Durban och Östra Kap. Men när Nonhle Mbuthuma nyligen besökte ön var det inget avstånd alls. Emma Lundström har mött aktivisten från pondofolket som kämpar för sitt land och sitt sätt att leva.

Det ligger 20 mil från Durban, på gränsen till Östra Kap. Pondoland. Ett vidsträckt område som inte ägs av den sydafrikanska staten utan av den lokala gemenskapen, Amadiba, som levt på platsen i generationer. Nonhle Mbuthuma berättar att det kallas vilda kusten eftersom det är det enda området som fortfarande är orört, där inte utvecklingens bulldozers farit fram. Pondoland har till och med utnämnts till så kallad hotspot för biologisk mångfald eftersom det finns omkring 250 arter som bara existerar där i hela världen.
– Vi är väldigt stolta över att leva där. Att leva med naturen är att leva i ett paradis. Våra förfäder ligger begravda där, vårt arv finns i jorden. Utveckling får bara ske om inte naturen eller förfäderna störs av den, säger Nonhle Mbuthuma som fortfarande gick i skolan när hon för första gången, 1996, hörde talas om att det var ett företag från Australien som ville bryta titan på Amadibas mark i Pondoland.

Några år senare, 2001, var gruvföretaget i full gång med att försöka övertyga pondofolket om att de skulle gynnas av brytningen. Men folket sade nej. Till och med till de förberedande undersökningarna av marken, växterna och vattnet som företaget ville genomföra:
– Vi visste att om vi skulle låta dem kontrollera hur mycket mineraler vi har så skulle de börja gräva.
Så hände det något som gjorde motståndarna till gruvan väldigt rädda. En av ledarna, Mandoda Ndovela, höjde rösten och sade att han hellre skulle dö än låta gruvbolaget börja bryta titan. En dag kom en bil till byn. Fyra män klev ur och gick direkt till Mandoda Ndovelas hus och sköt honom med tio skott innan de försvann från platsen. Än idag vet ingen vem som låg bakom mordet. Företaget? Regeringen? Polisen gjorde ingen utredning.

Nonhle Mbuthuma är äldst av fem systrar. Hon var sina morföräldrars första barnbarn. Morfadern var veteran från Pondoupproret på 60-talet och hon tror att det är en av orsakerna till att hon har kraft att kämpa nu. Han ville se henne som en bra ledare för folket. Utan morfaderns kamp tror Nonhle att det skulle ha gått för Amadiba som för ett lokalsamhälle i närheten. Där lät folket ett stort hotell med tillhörande golfbana byggas på sin mark och nu är brottsligheten utbredd, våldtäkter, rån och överfall är vanliga.

Gruvbolaget gav sig inte och 2004 började Nonhle Mbuthuma att delta i stammens möten. Enligt traditionen är det männen som talar när stammen samlas, även om kvinnorna deltar. Men Nonhle hade blivit uppmuntrad av en av sina morbröder som aktivt arbetade mot gruvbolaget, så på ett av mötena bestämde hon sig för att sträcka upp handen:
– Jag sade: jag tror att gruvdriften kommer att ta oss tillbaka till den gamla tiden då våra förfäder blev dödade. Vi har redan sett blod flyta. Vi måste vara starka, vi måste fortsätta, oavsett hur många av oss som dödas. Om det så ska vara tills företaget och regeringen har dödat oss alla.
Hon ler när hon säger att männen applåderade.
Tillsammans med en jämnårig morbror, Mzamo Dlamini, fortsatte hon att gå på möten och organisera motståndet. De ville få folket att förstå att det inte räckte att invänta striden om landet, få dem att använda andra kampmetoder än våld. Bland annat försökte de få upp medias ögon. Något som till en början var svårt eftersom de motarbetades av en man som var för gruvdriften och som hade pondus i egenskap av att vara den förste utbildade från den lokala gemenskapen.
Till en början jagades journalisterna iväg, men till slut lyckades Nonhle och Mzamo bryta igenom med sitt budskap att alla hade rätt att tala med media. Utan det genombrottet hade omvärlden förmodligen fortfarande inte vetat någonting om vad som händer i Pondoland.
En annan sak som hände i samma veva var att de fick hjälp av en socialarbetare från Johannesburg. Mannen hade tidigare turistat i området och när han fick reda på vad som var på gång frågade han vad han kunde göra. Bland annat har han hjälpt dem att få gratis rättslig hjälp.

Kampen fortsatte. 2007 grundade det australiensiska gruvbolaget en organisation för gruvdriften som de kallade BEE, Black Economical Empowerment. Nonhle Mbuthuma berättar hur hon själv och en man vid namn Scorpion Dimang, tillsammans med en journalist, tog sig till ett stödmöte för gruvan som BEE anordnade långt från området som skulle drabbas av driften. Kaos uppstod när Nonhle blev utslängd handgripligen efter att ha frågat varför mötet hölls så långt bort från dem det berörde.
Någon vecka senare förde gruvbolaget en grupp människor till en plats där brytning redan pågick. Scorpion Dimang var en av deltagarna och när han kom hem visade han vad de australiensiska företaget hade försökt köpa dem med: en kostym och 400 rand. Han sade: jag behöver inget av detta, vad jag behöver är mitt land.
Efter en vecka blev Scorpion Dimang sjuk, dagen därpå var han död:
– Han blev förgiftad. Det är väldigt vanligt i vårt samhälle. Han var 40 år och lämnade efter sig fru och barn.

Efter att Scorpion Dimang blivit mördad beslutade Nonhle och Mzamo att det var bäst att flytta från byn eftersom de kunde stå näst på tur och ville skydda sina familjer.
Något år senare, 2008, fick Nonhle ett telefonsamtal från en xhosaradiokanal som undrade om hon var medveten om att en minister skulle komma till hennes by följande dag för att tillkännage att gruvbolaget fått licens för att påbörja brytning:
– Jag kände mig helt tom i magen. Jag tänkte bara på hur jag skulle föra meddelandet vidare. Vi hade kämpat i nästan tio år.
Stammen hade inte fått veta någonting så Nonhle bad folk rida ut och samla människor:
– Jag kunde inte sova, inte äta, jag skrev banderoller och förberedde mig för morgondagen.

Området där ministerns besök skulle äga rum var inhägnat och säkerhetspådraget var stort. Flera busslaster människor hade körts dit till stöd för gruvbolaget. Från Amadiba var de omkring 300 personer som gått till fots. Nonhle förklarar att de har en kommitté som kallas Amadiba Tribe Committee. Nu ville de att ledaren för kommittén skulle få tala under mötet. Det blev blankt nej. De som skulle drabbas av titanbrytningen var helt enkelt inte inbjudna.
– När ministern började prata började vi sjunga och göra oljud. Folk tittade undrande på oss, de hade inte hört om människor som inte ville ha gruvan. Ministern sade att hon skulle äta lunch och komma tillbaka, men hon for iväg, berättar Nonhle och tillägger att media hela tiden var på Amadibas sida.

När de skulle bege sig hemåt igen ville organisatörerna skicka med mat. Men ingen från Nonhles by, Sigidi, rörde maten. Istället åt andra människor av den, två kvinnor dog och flera hamnade på sjukhus:
– De ville förgifta min by eftersom den är väldigt stark. Men vi fortsatte kämpa och efter två veckor kom ministern och bad om ursäkt. Hon sade att hon inte hade en aning om att vi inte ville ha gruvan. Hon hade bara skrivit under licensen utan att ta reda på någonting.
Samma minister hade sagt att folket var de fattigaste av de fattiga. Nonhle rynkar på näsan när hon upprepar det. Hon anser sitt folk vara rikt.

När ministern frågade varför de bojkottade gruvbolaget sade de att det dels berodde på att de inte tillfrågats fast landet tillhör dem, dels att bolaget och regeringen underminerade både folket och deras ledare.
Trots ministerns ursäkt kom snart beskedet om att gruvbolaget ändå fått tillstånd att börja prospekteringen. Det berodde på att de kunde visa upp 3 400 namnunderskrifter till stöd för gruvan. Beslutet överklagades och det visade sig att namnlistan var kopierad från en lista där folk skrivit under för att få ut matpaket. Somliga hade skrivit namnen på döda släktingar i försök att få ut mer mat. Avslöjandet ledde till att gruvföretaget blev av med licensen 2010. Efter det lämnades en tidsfrist på 90 dagar för eventuella andra hugade prospekterare men aktivisterna fick aldrig veta om någon ansökan lämnats in.
Förrän i år. Den 25 maj satt det plötsligt anslag överallt. Där meddelade samma företag som tidigare att det skulle hållas ett möte i området eftersom de på nytt hade ansökt om tillstånd att bryta titan i Pondoland.
– Vi trodde att vi hade bekämpat bolaget och nu kom de tillbaka. Vi var många som gick till mötet. Företaget sade att de hade lärt sig av sitt misstag, att de ville göra rätt den här gången. Vi upprepade: vi vill inte ha gruvdrift. Det är inte den enda möjligheten. Det finns alternativ för utveckling här. Ta era väskor och lämna oss för gott.

Nonhle menar att det är väldigt skrämmande just nu. Hon är helt säker på att om gruvan blir verklighet så kommer det att leda till blodbad. Hon minns hur det var i början av 80-talet då ett sydafrikanskt pappersbolag ville att de skulle plantera eukalyptusträd i samma område som nu berörs av gruvan. Folket sade nej eftersom de visste att träden krävde mycket vatten, att det skulle skada vattenförsörjningen för andra grödor och leda till svält. Först efter att folk hade börjat döda varandra på grund av träden drog regeringen in pappersbolagets tillstånd.
– Varför måste deras utveckling innebära blodbad? Varför lyssnar de inte på vilken slags utveckling folket vill ha? Vi vill inte ha utveckling som kommer uppifrån, utvecklingen ska komma från rötterna, från folket. Utvecklingen är inte som regn. Låt folket själva bestämma.

Det värsta med gruvdriften, menar Nonhle Mbuthuma, är att förfädernas gravar skändas. Gruvbolaget skriver i sitt underlag att det bara finns två gravar i området.
– Finns det någon plats där människor inte dör? De flesta av våra gravar har ingen sten, men de har samma värde. Ingen har frågat oss var våra gravar är. Våra förfäder lever fortfarande. Det är många saker vi måste göra om vi vill flytta dem. Vi måste tala med dem. Det måste göras på ett visst sätt. Med många ritualer. Det tänker de inte på. Vi vet våra seder men de blundar för det.

Gruvbolagets enträgenhet är inte det enda problemet för Pondoland, nu finns även planer på en motorväg som skulle gå rakt genom Nonhles by Sigidi. Hon menar att det skulle vara mycket bättre om de lagade de små vägar som redan finns eftersom en motorväg bara kommer att leda till förstöring – både av den vilda kusten och av Amadibas enighet.
– Vägen skulle dela oss. Den är inte för oss. Den går mellan Durban och East London. Staden där vi gör våra ärenden ligger inåt landet. Vi kommer att ha samma dåliga väg dit som innan.
Nonhle berättar att Pondolands folkvalda kung och drottning blev avsatta av regeringen efter att de hade uttalat sig negativt om motorvägen:
– De vill skapa förvirring bland oss. Vi står inför gruvdriften, motorvägen och att de avsatt vår kung. Vi vet inte vilken utmaning vi ska bemöta först. Det skulle bli kaos om gruvan kom. När jag ser Pondoland nu, ser jag ett paradis. Vi hjälps åt med allt, odlar all mat. Vi lever hållbart. De säger att vi är de fattigaste av de fattiga, enligt vilken måttstock? Om att vara rik är att ha pengar så stämmer det, men för oss är att vara fattiga att inte ha skydd, inte vara lycklig. Vi är lyckliga, vi har skydd och vi har mat, därför är vi rika.
När Sydafrika fick sin första demokratiska regering, 1994, utlovades elektricitet, bra vägar, skolor och hus till dem som röstade på ANC, påpekar Nonhle och frågar sedan retoriskt:
– Varför måste Amadiba ge upp sitt land för att få det som andra redan fått? Regeringen går emot sitt löfte. De är bara intresserade av pengar, de bryr sig inte om vad folket säger.

Trots allt detta, trots varje motgång, ger Nonhle Mbuthuma inte upp kampen för sitt land:
– Jag har fortfarande ett stort hopp om att vi en dag kommer att vinna. Jag kan inte se att jag kommer att ge upp den här frågan.
När hon några dagar innan samtalet besökte aktivisterna i Ojnareskogen på norra Gotland blev hon glad:
– Det öppnade min själ att se dem kämpa, sitta där i regnet och kylan och skydda naturen.
– Jag är så glad över att se att folk överallt bryr sig om naturen. Vanligt folk, inte de som har makten, de bryr sig inte om naturen. Problemet är att vi tror att mänskligheten kan överleva utan naturen, vi ljuger för oss själva. Vi är beroende av naturen men den är inte beroende av oss.
Nonhle menar att de som har makten inte vill tänka bortom ramarna, att det enda de har i hjärnan är jobb:
– De tänker inte på framtiden, bara på nuet. Det finns ingen morgondag för dem. Deras hjärnor är koloniserade av pengar. Det enda de önskar är att vara rika. De tror att om de har pengar så har de allt. Men det är inte sant. Du kan ha resväskor fulla med pengar men om du inte har någonstans att bo, om du inte är lycklig, hur ska du använda pengarna? De rika får bittra hjärtan. Rikedom grundar sig alltid på blodspillan någonstans.

Till vardags arbetar Nonhle Mbuthumi som turistguide. Hon säger att hon visar turisterna hur vacker den orörda vilda kusten är. Samtidigt är hon involverad i projekt som ska göra att människorna i Pondoland kan tjäna lite pengar på saker som är hållbara och miljövänliga så att de slipper ta jobb i gruvorna i Johannesburg. Bland annat pågår ett syprojekt för kvinnorna, hönsuppfödning och försök att få varuhus att köpa in de ekologiska grödorna som odlas. Hon arbetar också med att få ungdomar att ta aktiv del i samhället. När hon säger att hon försöker se till att det finns många Nonhles hos Amadiba, så att kampen inte tar slut om hon själv skulle dö, är det oundvikligt att inte undra: är hon rädd?
– Jag är inte rädd. Jag har redan gett mitt liv. Vad som än händer så kommer det att hända. Men jag är orolig för min familj. Det är min enda oro när jag tänker på den här kampen. Mina systrar har små barn. Jag ber förfäderna och gud att de ska skydda dem. Att om någon vill hämnas så ska de hämnas bara på mig, säger Nonhle och gör en liten paus innan hon fortsätter:
– Jag har sett människor dö i den här kampen och om jag dör så kommer jag att vila i frid. Om jag dör för mitt land så är jag inte rädd, då kommer jag att vara lycklig. För jag vet att även om de dödar mig så kommer de andra Nonhle att fortsätta kampen. Jag försöker hela tiden att involvera fler människor så att informationen inte bara finns hos en person. Om all kunskap bara finns hos en person så är det lättare att förlora kampen.

Mot slutet av samtalet funderar Nonhle Mbuthuma en stund med huvudet på sned innan hon säger att hon vill tillägga att hon önskar att alla människor ska ta vara på naturen:
– Om vi inte gör det så kommer naturen att slå tillbaka för att skydda sig, som klimatförändringarna som redan har börjat. Människorna gör mer och mer skada på naturen. Om vi fortsätter med det så kommer den att reagera och då kommer ingen att skratta, ingen kommer att vara lycklig. Vi ser torkan, vi ser översvämningarna. De påverkar dem som inte gjort något för att skada naturen. Pengar är problemet. Allt handlar om att vi vill ha pengar. Jag tror att vi skulle vara väldigt harmoniska utan pengasystemet. Pengar skapar konflikter. Om vi vill överleva så måste vi ändra vårt sätt att leva. Fast jag har svårt att tro att folk kommer att ändra sig, de är koloniserade av pengar.
När den här texten går i tryck sitter Nonhle Mbuthuma på planet tillbaka till Sydafrika, tillbaka till Pondoland och till det sätt att leva i samklang med naturen som hon aldrig kommer att sluta kämpa för.

Text och foto: Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.