Patti Smith: ”Omfamna din tid”

27 augusti 2012

Förstasidan, Kultur

Tänk dig den amerikanska sångerskan och författaren Patti Smith på samma scen som konstnären och chefen för Kungliga Dramatiska Teatern, Marie-Louise Ekman, två egensinniga kvinnor ur samma generation och med kreativiteten som livsnerv. Under Stockholm Music & Arts skedde det, i Moderna museets källare.

Det är en het augustidag. Människorna svärmar på Skeppsholmen. Utanför Moderna museets entré hänger det små papperslappar i träd och buskage. Det är konstnären Yoko Ono som uppmanar besökarna att skriva sina önskningar. Vi skriver våra, blundar en stund för att få dem att gå i uppfyllelse, och går sedan ner i källaren. Sällar oss till den långa kö som hela tiden fylls på. Patti Smith i samtal med Marie-Louise Ekman under ledning av journalisten och författaren Ika Johannesson, vem vill missa det? Vi blir de sista som får plats. Vi tackar vår lyckliga stjärna.

Patti Smith har anlänt samma morgon och hon ser en aning omtumlad och halvvaken ut när hon lufsar in på scenen tillsammans med Marie-Louise Ekman medan publiken hurrar och applåderar allt vad den kan. På förmiddagen har hon hunnit med att besöka favoritstatyn, Sankt Göran och draken. Nu slår hon sig ner i fåtöljen och ler mot oss. Tycker att presentationen av alla hennes färdigheter är alldeles för omfattande. Hon har dessutom svårt att tro på att Marie-Louise Ekman skulle vara 67, alltså två år äldre än hon själv.
På frågan om vad som är en kulturell upplevelse för henne svarar sångerskan ”allt”:
– För mig är varje dag en kulturell upplevelse. Konserterna, att möta människor. Att vara amerikan är en kulturell upplevelse, vi är ett så ungt land. Att läsa en bok är en kulturell upplevelse. Jag har precis läst Murakamis (Haruki) Fågeln som skruvar upp världen.
Hon är som sina sånger, en dikt hela hon.

Ett hest skratt slipper ur Patti Smith när Ika Johanesson undrar hur idéer kommer till de båda konstnärerna:
– Jag har inga problem med idéer. Jag skriver hela tiden, på servetter, på kvitton, i anteckningsböcker. Jag försöker skriva ner så många idéer som möjligt.
Nyss var hon på en restaurang i Oslo som höll på att förvandlas från grekisk till vietnamesisk och av det kulturellt förvirrade mellanstadiet fick hon idéer till ett helt kapitel i en påbörjad detektivroman. Marie-Louise Ekman inflikar att hon tror att idéerna kommer från människorna och omgivningen. Patti Smith nickar:
– Du har så rätt, när jag står på scenen kanaliserar jag energierna från publiken. Jag improviserar mycket och det har med det att göra.

Ika Johannesson frågar vad de minns som sin första kreativa impuls, det första steget på en yrkesbana som konstnär. Patti Smith säger att det började väldigt tidigt, i två-treårsåldern. Hon såg något så storslaget, överväldigande och vackert, en svan som reflekterades i vattenytan. När hon frågade sin mor om ett ord för det sade modern rakt upp och ned: ”swan”, svan. Det räckte inte för flickan:
– Det var min första impuls att säga något mer om saker än det som blivit sagt. Så fort jag lärde mig att folk gjorde det, skrev böcker, så ville jag skriva en själv. Jag kommer från lägre medelklassen och vi hade inte mycket, men vi hade alltid böcker. Vi bodde på landet, det fanns inga bokhandlar, inga museer. Böckerna blev mina fönster till allt. Jag hade föräldrar som stöttade att jag ville skriva, men de insisterade på att jag skulle omfamna verkligheten också.

Marie-Louise Ekman har en annan upplevelse:
– Jag var så dålig i skolan att det inte fanns något kvar för mig att göra än att hitta på något själv.
– Var du en outsider?, undrar Patti Smith.
– Det var hela min familj, säger Marie-Louise Ekman och berättar att fadern var alkoholist vilket ledde till att familjen inte gjorde någonting på det normala sättet:
– Det har gjort att jag kan känna igen andra människor som inte följer den normala formeln.
Marie-Louise Ekmans pappa hade haft en dröm om att bli konstnär och uppmuntrade dottern att vara det han aldrig blev.

På frågan om ifall de tror att deras respektive ekonomiska bakgrunder har påverkat deras kreativa bana svarar Patti Smith att de självklart har påverkat henne som människa, men hon tillägger:
– Det finns inga regler för vem som har kunskapen, välsignelsen, viljan eller uthålligheten för att skapa konst. Fast det är klart, att vara äldsta barnet i en fattig familj gjorde att jag lärde mig att stå upp för mig själv. Jag brukade föreställa mig att vi hade ett bibliotek fullt av böcker och att vi drack te ur fina tekoppar. Men att vara fattig tror jag inte i sig leder till kreativitet.

Båda konstnärerna använder sig av olika konstformer beroende på vad det är de vill få fram. Patti Smith säger att om det är politiskt, handlar om mänskliga rättigheter, så skriver hon en sång som People Have the Power eftersom hon då kan nå ut till tusentals människor. Plötsligt frågar hon Marie-Louise Ekman om hon syr och teaterchefen reser sig och visar upp byxorna hon har på sig. Patti Smith blir mäkta imponerad. Sedan pratar de om vad det innebär att ha upplevt 60- och 70-talet.
– Jag älskade att vara ett barn, jag har aldrig velat växa upp egentligen, säger Patti Smith. Hon tycker att det tjugoförsta århundradet är överväldigande. Att det nästan går för fort för henne. Hon tycker inte om när ett eller annat årtionde framställs som det bästa:
– Omfamna din tid och hitta det som behöver förändras och det som ger dig glädje.
Hon reder ut de toviga flätorna i håret medan hon lyssnar på Marie-Louise Ekman som menar att på 60-talet fanns känslan av att det gick att förändra.
– Ungdomar blev plötsligt kraftfulla. Jag är inte säker på att de nya generationerna känner på det sättet, säger hon och Patti Smith är med i tankebanorna:
– Jag tror att vad de behöver just nu är ett gemensamt fokus. För oss handlade det om medborgerliga rättigheter, om att vara emot Vietnamkriget. Vi var systrar och bröder. Vi lyssnade på samma musik. Vi var inte materialistiska. I den nuvarande kulturen har det blivit så att ungdomar måste vara materialistiska på grund av alla saker de behöver för att ha kontakt med varandra. Vi var förbundna mer själsligt. Vi måste hitta ett sätt att nå tillbaka till det. Den nya teknologin härskar över oss snarare än vi över den. Men jag tror att det kommer att förändras. Jag tror att det är en övergångsperiod. Vi får helt enkelt ta ett kliv tillbaka och se vad de unga människorna kommer att göra.

När det gäller tid säger Patti Smith att hon inte förrän hon fyllde 65 insåg att hon har en tidslinje, plötsligt lyste siffran i neon. Hon blev rädd och tänkte mycket på åldern och livet. I en månad, sedan bestämde hon sig: Var lycklig och använd din tid väl.
– Jag har lärt mig att vara lycklig så mycket som möjligt. Det betyder inte att jag inte är ledsen, eller arg, eller att jag tappat politisk medvetenhet. Men bortsett från allt det försöker jag vara lycklig så ofta jag kan. Det är det viktigaste jag lärt mig i år. Vi är som mest produktiva när vi är naturligt lyckliga.

Marie-Louise Ekman vill inte tala om vad hon arbetar med just nu, Patti Smith är inte lika hemlig:
– Jag arbetar med så många olika saker så jag kan tala om några av dem. Bland annat skriver jag på tre böcker. En av dem är detektivhistorien jag nämnde tidigare, en annan hör ihop med Just Kids (den självbiografiska bok som kom på svenska för två år sedan). Den handlar om samma tidsperiod men kommer att ge mer insyn i de val jag gjorde som konstnär, den handlar också om min make, som var en storartad man. Men det sista projektet är hemligt.
– Kan du inte snälla skriva något för Dramaten!, utbrister Marie-Louise Ekman och får snabbt svar:
– Jag gör det om du syr ett par byxor till mig.
Saken är avgjord.

Har de några råd till unga konstnärer? Jo då. Marie-Louise Ekman tycker att varje människas historia är viktig, förutom det: arbeta, arbeta, arbeta, och ha lite tur.
– Mina har alltid varit desamma, att arbeta hårt varje dag, att, vad ditt kall än är, låta det bli en del av varje andetag du tar. William Burroughs lärde mig att ha ett bra namn. Att försöka göra val som inte skadar ditt namn. Om du lyckas med det, även om det leder till mindre pengar för en tid, så ger det fler möjligheter senare i livet. Så, arbeta hårt och håll näsan ren!, säger Patti Smith och skrattar sitt hesa skratt igen. Sedan sitter hon i minst en timme och signerar böcker.
Vi passar på att säga att vi tycker så mycket om hennes mörka röst. Det svarta bläcket gör sina linjer på pappret och hon ler och ser oss i ögonen innan det är dags att lämna plats för nästa på tur i kön.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.