Röda rosor, inte norska flaggor

31 juli 2012

Krönika

Jag befinner mig på Rådhusplassen i Oslo, söndag 22 juli och drabbas av en mängd intryck: Den enorma mängden människor, det stora allvaret och sammanhållningen. Människor bearbetar tillsammans, eller åtminstone på samma plats, ett trauma som det är svårt att föreställa sig som svensk (eller som, i mitt fall, halvnorsk).
Trots regnet och blåsten är över 50 000 personer på plats. Tal hålls av statsminister Stoltenberg, överlevande berättar om livet efter massakern, tre författare läser texter och kända artister spelar till stor del specialskrivet material; att Bruce Springsteen står på scen med ”We shall overcome” verkar skapa de största rubrikerna i svensk media.
För mig är Karl Ove Knausgårds ord om det mentala avståndet som krävs för att kunna släcka ett liv, ett avstånd som visat sig finnas mitt ibland oss, betydligt viktigare. Stämningen och budskapen präglas av sammanhållning och öppenhet som svar på våldet och hatet.

Samtidigt är det inte allas sammanhållning. Om två dagar, på tisdag, skall romerna i Årvoll utrymma sitt läger. Längre får de inte stanna. Lika stark som känslan av solidaritet och landssorg är på Rådhusplassen, lika stort är hatet och fördomarna som drabbar romerna. Kring Oslos buskage är det inte ovanligt att se skyltar med en överstruken man som hukar. Budskapet är tydligt; ”här får inga romer bajsa”. Att det är en följd av bristen på offentliga toaletter verkar inte alla kunna eller vilja koppla.
Denna grasserande rasism, så tydlig i sin vidrighet när den står i kontrast mot tal om demokrati och öppenhet, har gudskelov Stoltenberg satt ljuset på med den retoriska frågan om norrmännen ingenting lärt av dåden 22 juli för precis ett år sedan. Samtidigt är uttalandet paradoxalt, för hur kan man förvänta sig av ett lands invånare att de skall tänka som jämlikar och medmänniskor, när själva det ekonomiska systemet varken är jämlikt eller medmänskligt?

Troligtvis är emellertid de mest uttalade rasisterna och antiziganisterna inte här vid Rådhuset, utan hemma i sina lägenheter vid den digitala fronten, beväpnade med tangentbord, i outtröttlig strid mot allt vad mångkultur, feminism och politisk korrekthet heter. Idag utkämpar de ett viktigt slag; varje artikel där Utøya eller Breivik nämns skall bombarderas, varje försök till debatt skall undermineras och styckas upp med hatiska fraser som är omöjliga att bemöta eftersom pseudonymen loggar ut, byter forum och ersätts med en ny. Internetkrigarna är upptagna i afton.
De som kan tänkas befinna sig här på torget är nog i så fall de som inte är helt medvetna om sin rasism. De som agerar och dömer på förhand för att de är rädda om sin klocka, sin bilstereo eller jordmånen bakom sitt buskage. Det är de som har kraft att bygga murarna som de uttalade rasisterna bara kan drömma om i dagsläget. Kanske nådde Stoltenbergs ord ut till en del av dem och kanske står de här idag med en brännande insikt om sina tankar, ord eller handlingar. Ännu fler skulle ha nåtts om Stoltenbergs viktiga ord hade haft verklig motsvarighet i det norska samhället.

Ändå är det stort det som sker här idag. Att det är röda rosor och inte norska flaggor som präglar Rådhusplassen. Att människor lämnar sina nyrenoverade bubblor och kommer hit, eller åtminstone ser manifestationen i sina TV-apparater. Norrmän har skäl att känna stolthet över mycket av det som följt i terrordådens fotspår: Att en öppen och mycket djupgående rättsprocess har kunnat ta plats och diskuterats (tills förbannelse kan man ibland tycka) är stort.
Särskilt med tanke på hur man i Danmark hanterar sina terrordomstolar utanför all offentlighet och rättssäkerhet. Om det överväger det faktum att konservativa och högerpopulistiska partier går framåt i den norska opinionen är svårt att säga, men det gör faktiskt att alla ord om öppenhet och demokrati inte klingar falskt. För det är ju trots allt så att ingen terrorist kan inskränka demokratin utan politikers och massmedias hjälp och i Norge har inte Breivik och hans likar fått någon sådan hjälp.

Johannes Jensen,
som var på plats i Oslo på årsdagen av Utøya.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.