På permission från fängelset

01 juli 2012

Förstasidan, Kultur

Hanan Abu Nasser. Foto: Emma Lundström

Tänk dig att vara i fången på platsen där du föddes. Att växa upp i ständig rädsla, utan tillgång till det allra mest basala för överlevnaden: vatten, medicin, el, säkerhet. Tänk dig att du har svårt att se en ljusning men att du ändå försöker föreställa dig att du en dag kommer att vara fri att fara till närmaste stora stad för att sitta på ett café och dricka en kopp te och titta på människor. Hanan Abu Nasser från Gaza behöver inte tänka sig, hon vet hur det känns att leva i ett utomhusfängelse.


Samtidigt som
Ship to Gazas fartyg Estelle lämnar hamnen i Umeå och stävjar söderöver, sitter fem kvinnor på Teater Tribunalens scen i Stockholm och pratar om situationen för kvinnorna i Gaza. Det är journalisten Lotta Schyllerqvist, barnmorskan Anna Nordfjell, läkaren och aktivisten Rebecka Gardell Abu Asba, socionomen Maud Edgren Schori, och så, i mitten: studentaktivisten Hanan Abu Nasser, som för första gången i sitt 24-åriga liv har lämnat Gaza:
– Det är första gången jag är utanför det ockuperade området. En vän i Umeå bjöd in mig att tala på ett seminarium och nu förstår jag att avståndet mellan Sverige och Gaza är mycket kortare än det är mellan Gaza och Västbanken, Jerusalem eller Nablus.

Hanan Abu Nasser föddes i ett flyktingläger i Gaza. När hon var ett och ett halvt år dödades hennes pappa av en israelisk soldat. Hon växte upp med sin mamma, en storebror och en lillasyster. När hon får frågan om hur till exempel en sjubarnsmor klarar det dagliga livet i Gaza är det första hon tänker på att alla lever i ett rum och att den enda ljuskällan är stearinljus:
– Jag är säker på att ni inte ens kan föreställa er vad vi använder oss av för att klara av vardagen. Det finns fruktansvärda berättelser om barn som har bränts till döds, gastuber som exploderar, ibland dör människor när de sätter på elgeneratorn. Du kan inte gå någonstans utan att höra det förfärliga ljudet från generatorerna, säger hon och tillägger att kvinnorna i Gaza ofta inte har tid med någonting annat än att sköta hushållet. Hon ber oss föreställa oss den kulturella dimensionen av det innan hon beskriver hur det är att bara ha tillgång till elektricitet åtta timmar per dag. Hur hon anpassat sig. Ibland finns det bara el på natten, då gäller det att utnyttja den.

Det är sommar i Gaza också. Hanan Abu Nasser berättar att en organisation har brukat anordna sommarlekar för barnen, men det är inställt i år på grund av att det saknas pengar:
– Jag ser lekplatserna för barnen här i Sverige. Gazas barn har bara gatorna. Föräldrarna har ingen möjlighet att hålla dem under uppsikt.

Rebecka Gardell Abu Asba besökte Gaza under några veckor i vintras för att se vilka effekter blockaden får för sjukvården. Hon är specialiserad på bröstcancer, den främsta dödsorsaken för kvinnorna i Gaza. Det är svårt att lyssna till hennes berättelse om en kvinna i trettioårsålder som inte hade fått tillgång till rätt behandling. Metastaserna hade spridit sig i hela kroppen och hon led något fruktansvärt, utan att ens kunna få den smärtlindring som cancerpatienter i slutskedet behöver. Hon fick Tramadol när hon behövde morfin.
Hanan Abu Nasser menar att de höga cancersiffrorna kan ha att göra med den vita fosfor som Israel använde sig av under Gazamassakern 2008. Det kan också vara därför så många barn föds med funktionshinder nu.

När Anna Nordfjell från svenska barnmorskeförbundet var på Västbanken i mars i år för att vidareutbilda barnmorskor från Gaza, lyckades de aldrig få dem ut ur det ockuperade området. Hon menar att det finns solida fakta som visar att antalet dödfödda barn ökat i Gaza efter massakern. När hon får frågan om varför, säger hon att vi människor också är djur, att våra kroppar påverkas av de yttre omständigheterna.
– Om en kvinna lever under ständig stress riskeras fostrets överlevnad, säger hon, kommer på att hon liknat Gazaborna vid djur och vänder sig ursäktande till Hanan Abu Nasser som bara nickar. Undernäring, blodbrist och infektioner bidrar också. Stress och ohälsa orsakade av ockupationen.

Hanan Abu Nasser menar att kvinnors rättigheter i Gaza har begränsats i och med Hamas styre. För kvinnornas frigörelse tror hon på två saker främst: det engelska språket och tillgång till Internet. Själv har hon tränat upp sin engelska på egen hand. För dyrt att gå kurs.
– Kvinnorna måste bli en del av den globaliserade världen. Situationen som den är nu är fruktansvärd. Det är ett fängelse och vi kan inte komma ut. Jag citerar dig, säger hon och vänder sig till Anna Nordfjell:
– Människorna i Gaza håller på att bli djur. Det blir bara fler och fler människor men fängelset blir inte större.

I pausen berättar Hanan Abu Nasser att hon har en dröm, en dröm på tre ord: frihet, rättvisa och jämlikhet. Från att aldrig ha varit utanför Gaza har hon nu på åtta dagar varit i fyra städer:
– Jag vill inte flytta från Gaza, men jag vill ha rätten till fri rörlighet. Det tar en timme att åka till Västbanken från där jag bor, men jag kan inte göra det. Jag vill kunna fara till Haifa och sitta på ett café.

Att tala om posttraumatisk stress när det gäller människorna i Gaza är en underdrift, menar Rebecka Gardell Abu Asba och talar om Gazasyndromet: ett utdraget trauma. Många har psykologiska problem men det är stigmatiserande att söka hjälp, speciellt för kvinnorna. Det onormala har blivit normalt för dem, menar Anna Nordfjell som berättar att kvinnorna i Gaza alltid lägger extra underkläder och byxor i barnens skolväskor eftersom de ofta kissar på sig av rädsla. Hanan Abu Nasser säger att hon inte har barn och inte tänker skaffa det så länge Gaza är belägrat. Hon är kritisk till det islamiska styret, till att kvinnor och män lever så åtskilda, att många kvinnor inte vet någon annan värld än hemmet. Hon är helt emot månggifte. Bilden är mörk. Samtidigt understryker hon leende att det finns kvinnor som kämpar för att vara fria.

Hanan Abu Nasser anser att initiativ som Ship to Gaza är det bästa sättet att visa för det internationella samfundet att det finns solidaritet med Gazaborna över hela världen. Hon berättar också om festivalen Palfest som hölls i Gaza i maj:
– Det var bland det vackraste som hänt i Gaza. Det var första gången i mitt liv som jag var på en livekonsert. Vi har stor brist på sådant.

En man i publiken frågar om inte biståndet från EU och det internationella samfundet bara lyfter ockupationsbördan från Israels axlar; ockupationsmakten har ju enligt internationell rätt skyldighet att bistå de ockuperade med el, vatten etcetera. Hanan Abu Nasser lyfter på hatten för frågan:
– Helt rätt. Stödet borde gå till manifestationer som frihetsflottan, vi behöver inte bistånd, låt hellre människorna i Gaza dö. Vad ni gör nu är att hjälpa Israel. Jag vill inte ha bistånd, jag vill vara fri, jag vill kunna besöka Haifa när jag vill.

När Victoria Strand från Ship to Gaza ska avsluta kvällen frågar hon Hanan Abu Nasser om hon har någon förebild i Gaza, någon inspirationskälla. Det har hon, sin pappa:
– Jag hade en vändpunkt när jag läste första året på universitetet. Då hittade jag en samling böcker från honom. Han var en vänstermänniska som kämpade mot förtrycket.
Förutom sin pappa vill hon lyfta fram professorn i engelsk litteratur på universitetet. Han hade studenterna att läsa postkoloniala tänkare, som Edward Said. Hanan Abu Nasser fick utifrånperspektiv på Palestina. Hon tänker fortsätta studera, kanske bli politiker:
– Jag tycker att min dröm om en stat där alla är jämlika inte är för mycket begärt!

Text och foto: Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

Ship to Gaza ger inte upp

Den israeliske människorättsaktivisten Ezra Nawi på Sverigebesök

“Blockaden av Gaza är outsourcad”

Ship to Gaza låter sig inte besegras

Freedom Flotilla II: Provokation ELLER nödvändighet?

“Vår ledstjärna är folkrätt och de mänskliga rättigheterna”

En värdig manifestation för Ship to Gaza

 

 

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.