Occupyrörelsen lever – också i Detroit

16 juli 2012

Förstasidan, Utrikes

“Bank of America – Bad for America! Pengar till skolor – Inte till banker!” Parollerna megafonskäller mellan de få höghusen i Detroits centrum och förbipasserande bilister tutar instämmande.
De plakatförsedda demonstranter som travar runt i duggregnet framför Bank of Americas lokalkontor är en del av den nationella protestdag Occupyrörelsen utlyst mot banken som denna dag håller bolagsstämma långt borta i Virginia.
Lars Henriksson var med den dagen i bilstaden Detroit.

Även om en grupp dagen innan skapat ett litet tumult genom att iscensätta ett mänskligt Monopolspel inne i den vackra art decoskrapan, så darrar knappast de lokala cheferna inför det hundratal demonstranter som slutit upp utanför finanskatedralen. Men det är ändå en påminnelse om att Occupyrörelsen lever, också här i den slitna bilstaden.
Till synes från ingenstans dök rörelsen upp hösten 2011 när en folkmassa intog Zucottiparken på Manhattan och förstasidorna världen över under parollen ”Occupy Wall Street”. När vinterkylan och myndigheterna gjort tältlägren mindre attraktiva lägrade sig det mediala mörkret, men runt om i USA finns rörelsen kvar, både som tanke och i handling.

För någonting håller definitivt på att hända i det amerikanska folkdjupet. I en undersökning från i fjol säger två tredjedelar av amerikanerna att det råder starka eller mycket starka motsättningar mellan fattiga och rika, en kraftig ökning från 2009. Klassmotsättningarna har därmed gått förbi rasfrågan som den största upplevda motsättningen i samhället och Occupyrörelsen är den del av denna förändring.
Det hela började långt från Wall Street, på en gård utanför Vancouver, där Kalle Lasn, en äldre reklamman som vänt branschen ryggen, grundat den anti-konsumistiska tidskriften Adbusters. I juni mailade han ut tanken på ett amerikanskt Tahrirtorg i protest mot företagens makt, ojämlikheten och finansmarodörernas straffrihet. Idén fick snabbt eget liv och 17 september ägde den första demonstrationen rum på Wall Street. Ockupationen inleddes och fick efterföljare i hundratals städer runt om i USA.

I Detroit har det slutat regna och talarna avlöser varandra i den värmande vårsolen, lokalpolitiker, advokater, fackliga aktivister, alla amerikanskt vältaliga och med sedvanliga bifallsrop från församlingen.
Flera av demonstranterna har jackor eller mössor som visar att de tillhör bilarbetarförbundet UAW. Från Fords gigantiska anläggning River Rouge i Dearborn kommer A J Freer. Han är vice ordförande för fackklubben Local 600 och bär på en skylt som kräver ett stopp för vräkningar.
– Vi i UAW har gått ut tillsammans med Occupyrörelsen när människor i staden hotats av vräkning för att de inte kunnat betala sina banklån. Det är ett motstånd mot ”enprocentarna” som går tvärs över alla partilinjer. Alla, även de som inte stödjer fackföreningar, håller med om att det är fel att banker driver folk från sina hem.

Det är ingen tvekan om att just bankerna uppfattas som de stora skurkarna, inte minst i Detroit. I staden som en gång var liktydigt med bilindustrin är utbrända hus och övergivna fabriker sedan decennier normala inslag i miljön. Läget är nu värre än någonsin, under våren har Detroit ställts inför konkurshot och styret i praktiken tagits över av delstaten Michigan. Och samtidigt som 40 procent av gatlyktorna inte lyser om nätterna betalar staden över en halv miljard dollar årligen i bankräntor.
– UAW har alltid varit en social rörelse, fortsätter A J, vi har kanske gått lite vilse på senare år och lagt all kraft på sådant som bara rört våra medlemmar, men vi har stolta traditioner av att engagera oss i samhällsfrågor. Nu vänder vi tillbaka till våra rötter och försöker skapa allianser med andra rörelser som drar åt samma håll. Och Occupyrörelsen är definitivt en sådan, säger han och går över till vad han anser vara det viktigaste i politiken just nu: de stundande valen.
– Det var viktigt att president Obama valdes men det var katastrofalt att han inte fick majoritet i kongressen. Den här gången måste vi få ut folk också i kongressvalen, förklarar han.

Rakt motsatt uppfattning om vad som är viktigt har en annan demonstrant, en ung occupyaktivist som, eftersom hon söker jobb, inte vill säga sitt namn ens i en svensk intervju. (Sökmotorer är maktredskap mot oliktänkande, inte bara i Kina…)
– Jag är helt för att arbeta med fackföreningarna så länge som vi inte följer dem i stödet för Demokraterna. De är lika mycket en del av problemet som Republikanerna.

Rädslan för att
inlemmas i det system man kritiserar är förståelig, i en rad städer, Los Angeles, Cleveland, Pittsburg… har stadsfullmäktige uttalat sitt stöd för ”sin” lokala Occupygren. Ett stöd åtskilliga aktivister betackar sig för eftersom de menar att dessa politiker är en del av samma system som givit den rikaste procenten dess makt och rikedom.

Text och foto: Lars Henriksson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.