Moralisk brottningsmatch i pengapusslande

01 juli 2012

Förstasidan, Krönika

”Nej tack, det är bra för mig.” Vi sitter på restaurang och servitören ser förvirrad och besviken ut. Kompisen skruvar lite på sig. Kanske tycker hon att jag är pinsam, kanske överväger hon att säga att hon kan bjuda mig på något. Själv försöker jag intala mig att det inte är något konstigt alls med den här situationen, jag försöker stå för min fattigdom helt enkelt. Men i samma stund som jag tänker den tanken, att jag ska stå för min fattigdom, blir jag nästan lite skamsen. För jag är ju inte fattig, inte egentligen. Jag tillhör det lite mer privilegierade samhällsskiktet, egentligen. Jag har läst på universitetet och har medelklassföräldrar och om det kniper vet jag att jag alltid kan få ekonomisk hjälp hemifrån. Dessutom betalade jag ju faktiskt ett klubbinträde på hela 100 kr förra fredagen, och till gårdagens middag lyxade jag till det med både avokado och fårost. Så vad har jag för rätt att sitta här utan att beställa? Och inte nog med det; jag funderar också på om jag vågar smussla fram den där frallan jag har i väskan och tugga i mig den med så osynliga tuggrörelser som möjligt. Eller blir det för genant om servitören kommer på mig – får jag vara så pinsam?

Jag vet inte hur många liknande sådana här situationer jag har varit med om. Dessa ständiga prioriteringar – att äta nyttigt eller äta mig mätt, att köpa Ipren eller allergimedicin, att gå på konsert eller köpa en ny HM-tröja… Detta ständiga moraliska brottande med mig själv: ”Har jag verkligen råd med det detta?” eller ”Är det okej att jag lägger pengar på det här men inte på det där?” Eller , som nu: ”Borde jag inte ta mig råd till det här?” Ibland upplever jag dessutom att andra ifrågasätter mina ekonomiska prioriteringar och att jag måste stå till svars för dem: ”Varför har du råd med det där men inte med det här?” eller ”Du har visst råd, bara du prioriterar annorlunda”.

Och så då den här typen av situationer, när jag umgås med vänner som antingen har mer pengar än jag eller som väljer att lägga sina pengar på andra saker. Att till exempel bli hembjuden på middag hos en kompis som bjuder på allt, medan jag själv måste be mina middagsgäster om ett bidrag för maten. Att inte kunna vara med och dela på den gemensamma födelsedagspresent som två vänner köper till en tredje därför att presenten blir för dyr för mig trots att vi delar på den. Att lyckas skrapa ihop pengar till en utlandsresa med kompisarna men väl där inte ha råd att gå på några museer eller kaféer. För att inte tala om alla de saker jag får stå över: alla biobesök, konstutställningar, resor, danskurser.

Med tanke på allt detta pusslande och knåpande skulle man kunna tro att jag ändå känner mig ganska nöjd och duktig som får ihop något slags budget överhuvudtaget. Men nej då. För det är ju detta med valmöjligheten: vad jag än väljer skulle jag alltid kunna välja annorlunda och oavsett hur mycket jag sparar in finns det alltid andra utgifter att dra ned på. Därav de malande samvetskvalen.

”Jag kan betala för dig om du vill”, väcker kompisen mig ur mina funderingar och detta generösa erbjudande skapar ytterligare ett dilemma för mig. Tacka ja och slippa vara pinsam, men samtidigt hamna i ett slags beroenderelation till min vän? Eller tacka nej och undvika beroendet men istället få henne att känna sig obekväm? Jag funderar någon sekund men kommer sedan på att det faktiskt finns en annan lösning, för vännen betalade aldrig tillbaka de 38 kr jag lånade henne sist vi var och fikade. 38 kr kan jag alltså ta emot utan problem! Vilken lättnad, det räcker till en liten olivtallrik som jag genast beställer.
Skammen besegrad, situationen räddad för denna gång.

Kajsa Rudberg
Frilansande socialantropolog med begynnande 30-årskris

……………………

Bok: Liv Strömquist ”Ja till Liv!”
Sylvass och otroligt rolig samhällssatir tecknad av en av landets bästa serieskapare.

Film: ”I taket lyser stjärnorna”
En av de mest trovärdiga, finstämda och starka skildringar jag sett av ungdomsliv och de riktigt stora frågorna.

Depplåt: Janis Joplin ”A woman left lonely”
Bräcklig desperation och bedjande förtvivlan att låta tårarna trilla till.

Kamplåt: X-Ray Spex ”Oh bondage up yours”
Ett avgrundsvrål ackompanjerat av småfalskt saxofonspel, som en knytnäve i magen på allt som luktar etablissemang.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.