Medelvägarna förbi i syriska inbördeskriget

21 juli 2012

Förstasidan, Kommentar, Utrikes

Det syriska inbördeskriget trappas upp. Regimens dagar är räknade, trots orkanen av repressivt våld med nya massakrer som följd. Anhängare av Assadregimen skyller våldet på internationella terrorgrupper, religiösa sekterister och väpnade gäng. Och sådana förekommer. Som i alla inbördeskrig begås grymheter på båda sidor. Eller snarare på flera sidor. För till inbördeskrigens realiteter hör också att bortom huvudlinjerna exploderar andra motsättningar; mellan olika grupper, intressen och individer. Men det är regimens massrepression mot den fredliga och demokratiska proteströrelse som tog till gatorna i fjol som bär ansvaret för blodsspiralen. Och som nu bara kan få ett slut med regimens fall.

Att medelvägarna är förbi demonstreras inte minst av den syriska och internationella vänsterns hållning. Det syriska kommunistparti som går under tillnamnet ”Förenade”, och som bildades av dem som en gång tog ställning för Gorbatjovs reformlinje i det forna Sovjetunionen, talade inledningsvis om det berättigade i den folkliga proteströrelsen. Partiet, som ingått i regimens så kallade nationella progressiva front, har förespråkat demokratiska reformer och manar till ”nationell dialog” där även syriska oppositionella krafter kan delta. Förutsatt att de är ”fredliga”. Men fredlig dialog med diktaturens mordmaskineri är sedan länge ett överspelat kapitel.

Det tycks stå klarare för det gamla stalinistiska kommunistpartiet under Ammar Bagdash som kritiserar varje uppluckring av regimens nationella front genom dialog med oppositionella krafter. Vid sitt möte den 26 maj sökte partiets centralkommitté förklaringen till det ökande våldet i en växande internationell konspiration mot Syrien för att förgöra dess antizionistiska och antiimperialistisk hållning. De imperialistiska krafterna och deras lojala reaktionära arabregimer, förklarade partiet, söker förverkliga sitt strategiska mål om ”Det nya Mellanöstern”, vilket betyder att upprätta ett ”Stor Zion” för att förslava regionens folk, ”från östra Medelhavet till Kaspiska havet”. Det är Saudiarabien och Quatar med stöd av Natolandet Turkiets baser, fortsatte uttalandet, som står bakom de väpnade gruppernas sabotage, terrorhandlingar och massmord på civilbefolkningen. ”Syrien kommer inte att knäböja!” är partiets paroll mot vad man ser som det proimperialistiska upproret.

En helt annan väg har sedan länge följts av den gren av det syriska kommunistpartiet som på 1970-talet bröt med moderpartiets uppslutning bakom den dåvarande Assadregimens nationella front och invasion av Libanon med syfte att stävja den palestinska rörelsen. Under ledning av den legendariske vänsterledaren Riad al-Turk, kallad Syriens Mandela, byggde de oppositionella upp ett ickestalinistiskt parti under benämningen ”Syriens kommunistiska parti (politiska byrån)”. Partiet gick i spetsen för den demokratiska kampen mot diktaturen och betalade ett högt pris med många fängslade aktivister, al-Turk själv tillbringade nära tjugo år i fängelse, de flesta i ensamcell. Senast dömd till tre års fängelse efter att i en TV-sändning vid Hafed al-Assads död år 2000 kallat den avlidne statschefen ”diktator”.
Partiet bytte 2005 namn till Syriens Demokratiska Folkparti och definierar sig inte längre som kommunistiskt utan som allmänt vänster och socialdemokratiskt. Partiets nye ledare George Sabra gick som ung med i kommunistpartiet och deltog tidigt i ledningen för falangen ”Politiska byrån”, men övergav kommunismen efter Sovjetunionens upplösning. Han har tidigare i år välkomnats av Olof Palmes Internationella Center och är talesman för den samlande oppositionsstrukturen SNC, Syrian National Council.
I den demokratiska kampen för att störta diktaturen förenas flera vänsterriktningar och aktivister som länge undertryckts av Assaddiktaturen.

På liknande sätt
har internationella vänsterkrafter gått skilda vägar, där mer revolutionärt frihetliga strömningar stödjer det folkliga upproret för att störta diktaturen medan det bland forna Moskvakommunister återfinns de som likt de syriska ”gorbatjov-kommunisterna” vanmäktigt förespråkar fredlig ”nationell dialog” mellan regim och opposition. Men både bland traditionella kommunistpartier och så kallade m-l-grupper återfinns nu dem som tar ställning för den syriska Bagdashlinjen. ”Imperialister och förrädare – frukta oss!”, var parollen när det turkiska kommunistpartiet i april demonstrerade mot det syriska upproret.

Så glider världarna isär och tidigare skiljevägar i vänstern driver grupperingarna allt längre ifrån varandra. Syriska kommunister och deras internationella anhängare som gjorde regimens nationella front till sin blir till ett med diktaturen och följer den i graven. De som valde att bekämpa förtrycket står på de upproriska folkmassornas sida, men befinner sig under konstant tryck att koopteras för internationellt mäktigare krafter. Bara förankringen i folkdjupet, självorganiseringen på marken och stödet från internationella vänsterallierade kan hålla emot det trycket och förstärka dem som söker framtidslösningar i socialistisk riktning.

Håkan Blomqvist

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.