Lokalpatriotism i Kaliningrad

30 juli 2012

Förstasidan, Reportage

Per Leander har besökt Kaliningrad, den ryska exklaven i gamla Ostpreussen. På sovjettiden var det en stängd militär stad. Efter Sovjets fall drabbades Kaliningrad hårt av det ekonomiska kaoset, med stora problem med droger och prostitution och aids. På senare tid har Kaliningrad återhämtat sig med invånare som är mycket stolta över sin unika stad.

Mitt i Kaliningrad står ett spökslott: Sovjeternas hus, en stor fyrkantig kloss. Det är ett 21 våningar högt fulsnyggt torn av betong från sextiotalet. Fönstrena gapar svarta. Huset där kommunistpartiets lokala ledning skulle sitta står tomt och det stora gräsbevuxna torget runtom är avstängt med ett plåtstaket täckt med graffiti. På exakt samma plats låg tidigare Königsbergs slott, som totalförstördes under kriget.
Kaliningrad stad är ungefär lika stort som Göteborg, både till yta och befolkning. Staden delas av floden Pregolja med kanaler, som rinner ut i Östersjön här. I själva länet Kaliningradskaja Oblast, som ligger som en rysk kil mellan Polen och Baltikum, bor nästan en miljon människor, utsprida i ett tjugotal mindre städer och fiskebyar med namn som Sovjetsk, Pionjärskij och Tjernjachovsk.
På sovjettiden var Kaliningrad en stängd militär stad som utlänningar inte fick besöka. Här låg och ligger en av Rysslands viktigaste flottbaser. Efter Sovjets fall var Kaliningrad ett av de områden som drabbades allra hårdast av den ekonomiska krisen som följde. Genom avståndet från övriga Ryssland blev Kaliningrad lämnat åt sitt öde och arbetslösheten var i princip total. Droger och prostitution bredde ut sig och hiv spreds okontrollerbart så att antalet aidssjuka var jämförbart med afrikanska länder snarare än europeiska. Det var Jeltsins nya Ryssland.

Men på 2000-talet, när ekonomin stabiliserades under Putins presidentskap, inleddes en mycket påkostad upprustning av Kaliningrad. Nya industrier flyttades hit samtidigt som den förfallna staden började renoveras och moderniseras för flera miljarder. Så småningom var arbetslösheten nästan nere på noll och regionen började ta emot arbetskraftsinvandring från andra forna sovjetrepubliker i Kaukasus och Asien.
Därför har Kaliningrad nu blivit en allt mer mångkulturell stad. I en källare hittar jag en uzbekisk restaurang och äter först en Sallad Samarkand på färsk gurka och strimlat kalvkött. Därefter ploff till huvudrätt, en risgryta med lammkött och frukt. Därtill öl, fast rött vin, eller kanske te, hade kanske passat ännu bättre. Restaurangen är vackert inredd med uzbekiska färggranna tyger på väggarna och man sitter på låga soffor med stora broderade kuddar istället för på stolar. Några muskulösa killar sitter och röker vattenpipa i ett mörkt hörn (de skruvade ur glödlampan i taket när de satte sig där). I ett annat hörn sitter två gubbar och spelar brädspel och delar en flaska vodka med tilltugg.
Men det finns inga turister i Kaliningrad. ”Jo, de kommer från Moskva och Petersburg” berättar en taxichaufför. ”Men inga utländska turister”, säger han och är mycket imponerad av att träffa svenskar som pratar ryska. Men vid frukosten på hotellet på morgonen sitter i alla fall en turistgrupp med tyskar.

Arkitektoniskt är Kaliningrad unikt. Stora tunga sovjetiska bostadshus i betong varvas med gamla kvarblivna tyska hus och kyrkor, inklusive resterna av den gamla medeltida ringmuren i rött tegel och med germanska tinnar och torn. Därtill kommer de nya moderna ryska byggnaderna: bostadshus, gallerier, kontorsbyggnader, och något som aldrig tidigare har funnits här: De nybyggda ryskortodoxa kyrkorna.
Störst är Kristus frälsarkatedralen med sina gyllene kupoler på Segertorget. Kyrkan började byggas 2006 och står nu i princip färdig, men när vi går in ser man att det fortfarande fattas en del inredning, inklusive ikoner. Väggarna och taket är fortfarande kala och vita.
Annars är Kaliningrads mest berömda kyrka den gamla Königsbergskatedralen från 1300-talet, som ligger på en gräsbevuxen ö mitt i Pregoljafloden. Tidigare låg Königsbergs gamla stadskärna här, och på gamla kartor ser jag trånga gränder och små handelstorg. Men denna medeltida stad utplånades under kriget och några nya hus byggdes aldrig upp på ön. Katedralen står ensam i vad som fick bli en stor grön park, gemytlig på dagen med bröllopspar och barnfamiljer, och ödsligt mörk på natten.
Ett monument över den förste kosmonauten Jurij Gagarin står en bit från kyrkan, nästan utmanande. ”Jag såg ingen Gud däruppe” ska Gagarin ha sagt efter sin himlafärd.
Här ligger också den tyske filosofen Immanuel Kant begraven i ett mausoleum på baksidan av katedralen omgiven av röda marmorpelare. Han levde hela sitt liv i Königsberg, 1724-1804, och det verkar som om ryssarna menar att de vann rätten till Kant och hans filosofiska arv när de erövrade staden. Kaliningrads universitet är också uppkallat efter Kant.

Nästa dag går vi på Zoo. Det är slitet, som om det fått stå och förfalla sedan Sovjets fall, med trötta djur i svettiga burar: Björnar, lejon, kängurur, tvättbjörnar och en noshörning.
Vid utgången lägger jag märkte till en skylt: ”Den 8 april 1945 ledde Sovjetunionens hjälte löjtnant Vasilij Lapsjin sin pluton vid stormningen av Zoo, varvid 30 av Hitlers soldater dödades och 185 tillfångatogs.”
Dagen därpå, den 9 april, kapitulerade nazisterna i Königsberg och de sovjetiska trupperna hade erövrat hela staden, exakt en månad innan den kommande segern i Berlin 9 maj. Själva slaget om Königsberg var betydligt större än stormningen av Zoo, och omfattade 250 000 sovjetiska soldater och runt 100 000 tyska. 60 000 ryssar stupade och 50 000 tyskar.
När Röda armén rullade in med sina stridsvagnar sköt de sönder Hitlerstatyerna och andra tyska symboler. Men en beläst rödarmist lyckades hejda sina kamrater från att spränga statyn över Schiller genom att påstå att det var en proletärförfattare, och statyn står kvar än idag.

Königsberg döptes 1946 om till Kaliningrad efter Sovjetunionens president Michail Kalinin som dog det året. Han står staty på ett stort torg vid järnvägsstationen.
Den tyska civilbefolkningen, i den mån de fanns kvar, drevs iväg västerut bort från staden och nya ryssar och andra sovjetfolk flyttades hit av Stalin för att bosättas i Kaliningrad.
Det är fascinerande när man tänker på det, att det än så länge inte har levt en hel generation kaliningradbor. Ingen som är över 65 år född här.
Men nya kaliningradbor har fötts och det finns en stark lokalpatriotism här vilket jag kommer att bli varse. Jag har råkat tajma min resa så att jag är här när det blir dags att fira ”Stadens dag”. Överallt dyker det upp affischer och banderoller med texter som: ”Grattis på födelsedagen Kaliningrad!” och ”Vår älskade hemstad”. Plötsligt känns Kaliningrad som en av Rysslands äldsta städer, för datumet som firas är grundandet av Köningsberg den 7 juli 1255.

Vid foten av det stora betongberg som är Sovjeternas hus slås det upp en scen för konserter och i partytälten runt om samlas tiotusentals kaliningradbor och äter sjasjlik – saftiga grillspett – och dricker öl.
Medan musiken flödar, grillarna osar och ölflaskorna halsas, tornar det upp sig mörka moln på himlen. Blixtar klyver molnen och en fruktansvärd regnskur bryter ut. Folk springer i panik åt alla håll längsmed Leningatan för att söka skydd.
Men så tar regnet slut, lika plötsligt som det började, lagom till midnatt då fyrverkerier exploderar över hela staden.
”Hurra Kaliningrad!” ropar man: ”Vår älskade stad!”

Text och foto: Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.