Frank Sinatra – Den röda stjärnan

03 juli 2012

Förstasidan, Musik


Han har gått till historien som den första popikonen och en av 1900-talets största artister. Mindre känd är Frank Sinatra idag för sitt politiska engagemang. Om något är han kanske ihågkommen för sin koppling till det Republikanska partiet. Men som ung var han stämplad som kommunist. Per Leander skildrar Sinatras politiska utveckling från en kompromisslös vänsterradikal, förföljd under McCarthyismen då han sökte skydd hos maffian, till att slutligen bli den amerikanska högerns maskot. Men vad som hände gav han aldrig upp sin livslånga kamp mot rasismen.

Frank Sinatra spelade in My Way, vilken kom att bli en av hans mest berömda nummer. Tio år senare, 1979, gjorde Sex Pistols basisten Sid Vicious sin egen punkversion av samma låt. Den skönsjungande Sinatras röst hade ersatts med Sids kraxande och skrikande engelsk arbetarklassdialekt.
Det finns en musikvideo till Sid Vicious version, inspelad i en elegant teatersalong inför en uppklädd högborgerlig publik. Ridån går upp och in kliver punkaren Sid, klädd i en vit kavaj med kragen uppfälld och det svarta spikiga håret spretande åt alla håll. Överklasspubliken hurrar och applåderar och Sid sjunger och kråmar sig så att damerna skriker i extas. Men mot slutet av låten plockar Sid plötsligt fram en revolver ur kavajfickan och börjar skjuta rakt in i publiken. Blodet stänker och applåderna upphör.
Jag kommer att tänka på den här videon samtidig som det rasar en debatt mellan högerns DN kultur och vänsterns Aftonbladet kultur angående klasshat som konstform. Är det kulturradikalism? Är det en konstnärlig framställning av klasshatet. Eller är det en uppmaning att mörda borgarbrackor?

Publiken i salongen 1979 skulle nog hur som helst ha passat bättre in på en Frank Sinatra konsert än hos Sid Vicious. Frank Sinatra var vid den här tiden en äldre välbärgad man starkt förknippad med det Republikanska partiet och nära vän till Ronald Reagan. Men det hade inte alltid varit så. Det fanns en tid då Frank Sinatra, ”Ol’Blue Eyes”, istället hade öknamnet ”Red Frankie” och övervakades av FBI som stämplade honom kommunist.
Frank Sinatra föddes 1915 i staden Hoboken i New Jersey. På andra sidan Hudsonfloden reste sig New Yorks skyskrapor. Fransks föräldrar var invandare från Italien. Mellan 1880 fram till första världskriget hade det kommit 24 miljoner immigranter till USA. Den största invandrargruppen, nära fem miljoner, var italienare som flydde undan den hopplösa fattigdomen i deras hemland.
Rasismen var stor mot italienarna i USA. De kallades nedsättande för WOPs, ett uttrycka som immigrationsverket själva hade hittat på som förkortning för ”without papers”, papperslösa. När Frank Sinatra på äldre dagar en gång fick frågan varför han donerade stora pengar till den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen svarade han: ”Jag har också upplevt rasismen. Det var inte bara de svarta som hängde i de där jävla repen!”

Rasismen mot svarta var självklart större och brutalare med de fruktansvärda lynchningarna av svarta som fortsatte långt in i modern tid. Men en av de värsta enskilda lynchningarna i USA:s historia var ett fall då elva italienska invandrare mördades av en rasistisk mobb i New Orleans 1891. Ett annat mera känt fall av dödlig rasism mot italienare är avrättningen av de två italienska anarkisterna Sacco och Vanzetti 1927, som på falska grunder dömdes för ett bankrån men i själva verket sattes dit av myndigheterna för sitt politiska engagemang.
Frank Sinatras tonårstid präglades av den stora depressionen på 1930-talet. Men det var också den tid då jazz och swingmusik växte fram, och Sinatra, som sedan barnsben hade sjungit i kyrkans gosskör började spela och sjunga i olika band.
Sinatra fick rådet att ta ett artistnamn som lät mindre italienskt så att han lättare skulle få gigg. Hans egen pappa Antonino Martino Sinatra som under en tid arbetade som boxare hade antagit det irländskt klingande namnet Marty O’Brien för att få jobb. Men Frank vägrade: ”I said no way baby. The name is Sinatra. Frank fucking Sinatra.”
1940 blev Sinatra medsångare i The Tommy Dorsey Band som rönte stor popularitet. En av bandets medlemmar var afroamerikanen Sy Oliver, och under en av bandets turnéer blev Oliver vid ett tillfälle nekad att på bo samma hotell som de andra bandmedlemmarna eftersom han var svart. Frank Sinatra ska då ha blivit ursinnig och slagit ner hotellportiern.
I slutet av 1942 blev Sinatra soloartist med hjälp av managern George Evans som såg hans potential som flickidol. Frank Sinatra blev den första riktiga popikonen i västerländsk musikkultur och började också medverka i filmer, medan konservativa grupper fördömde honom som en symbol för osedlighet.
Men samtidig som hans karriär på allvar tog fart vägrade han att spelade in några skivor, trots att han skrivit på kontrakt med Columbia Records. Det pågick nämligen en två år lång strejk på skivbolaget och Sinatra ville inte vara en strejkbrytare. Först tre dagar efter att strejken tog slut gick han in i studion och spelade in sin första soloskiva som släpptes i mars 1946.

Vid den här tiden hade Sinatra kommit ut politiskt som Demokrat och stödde aktivt Franklin D. Roosevelt i presidentvalet 1944 mot den konservativa Republikanen Thomas E. Dewey. Därefter tog Sinatra ett stort kliv åt vänster, bland annat genom att engagera sig i flera progressiv antirasistisk, fackliga och kulturella rörelser som till stor del leddes av kommunister. 1945 spelade han huvudrollen i antirasistiska kortfilmen The House I Live In, som handlar om ett gäng skolpojkar som trakasserar en judisk pojke, tills Sinatra ingriper med en sång om alla människors lika värde oavsett ras eller religion.
Sången The House I Live In var skriven av Abel Meeropol, som tidigare hade skrivit sången Strange Fruit åt Billie Holiday. Både Sinatra och regissören Mervyn LeRoy tilldelades varsin Oscar året därpå, och Sinatra donerade alla inkomster han fick från filmen till en fackföreningsskola i Kalifornien.

1947 gick Sintra ut
med att stödja Henry Wallace från Progressiva partiet som presidentkandidat inför det kommande valet nästa år, som ett alternativ till vänster om Demokraterna. Henry Wallace stöddes också av det amerikanska kommunistpartiet som inte ställde upp med någon egen kandidat i valet.
År 1947 inleddes den reaktionära period i USA historia som fått namnet McCarthyismen, efter den republikanska senatorn Joseph McCarthy, som blev ledare för den anti-kommunistiska hetsjakt som pågick långt in på femtiotalet. Över 20 000 arbetare svartlistades som fackligt aktiva och förlorade sina jobb, flera hundra kommunister fängslades, och det kulminerade 1953 med avrättningen av paret Julius och Ethel Rosenberg som påstods vara sovjetiska atomspioner.
Också kulturlivet utsattes för McCartyismen när Hollywood och musikindustrin skulle rensas från kommunister. Frank Sinatra bildade tillsammans med flera andra radikala kulturpersonligheter gruppen Hollywood Fights Back och reste till Washington 1947 för att visa sitt stöd för de åtalade. ”När ni är färdiga med utrensningarna i filmbranschen blir det väl dags för en attack mot journalisterna och de fria medierna. Ni försöker skrämma oss alla till tystnad!” sa Sinatra i ett av de mest vågade uttalen mot McCarthy.

Frank Sinatra fick betala dyrt.
Från och med detta skulle han under flera år hindras från att göra film och spela in skivor. Han fördömdes öppet av etablissemanget som kommunist och förföljdes och övervakades av FBI. ”Red Frankie” blev ett öknamn.
Det var vid den här perioden som Frank Sinatra blev allt mer beblandad med maffian. Portad från alla skiv- och filmbolag, och utan möjlighet att försörja sig på annat sätt började han uppträda i den undre världen. Gangsterbossarna bokade in honom för att spela på deras klubbar, och i takt med att han blev allt mer beroende av dem blev han också allt mer polare med dem. Hos maffian sågs hans italienska ursprung också för första gången som något positivt.
Den italienska maffian i USA hade uppstått vid sekelskiftet som ett resultat av den tidigare nämnda rasism som de italienska invandrarna utsattes för. Eftersom italienarna till stor del var politiskt, ekonomiskt och kulturellt utfrysta ur samhället, fick de ta hand om sig själva på bästa möjliga sätt. Maffian ägnade sig åt beskyddarverksamhet och affärer, både laglig och olaglig, men på många sätt fungerade maffian som vilket kapitalistiskt företag som helst.
1953 gjorde Frank Sinatra comeback i filmen Härifrån till evigheten. Samma år skrev han på ett nytt kontrakt med skivbolaget Capitol Records, men det var ett dåligt kontrakt i jämförelse med vad han tidigare tjänat som bara gav honom fem procent av intäkterna.
Men Frank Sinatra var fast besluten om att inte sabba sin andra chans och redan 1957 var han den bäst betalda artisten inom show business. Vad hade hänt?
Till att börja med hade Frank Sinatra upphört med sitt vänsterengagemang av ren överlevnadsinstinkt. Men för att rentvå sig från alla fortsatta anklagelser om att vara ”kommunist” började han politiskt röra sig åt höger och hamnade till en början hos Demokraterna. Han blev snart nära vän med senatorn John F. Kennedy. Båda delade samma intresse för alkohol och kvinnor och båda hade goda kontakter med maffian. När Kennedy annonserade att han tänkte ställa upp i presidentvalet 1961 fick han med sig Frank Sinatra och dennes nya band The Rat Pack i valkampanjen.

Under 1960-talet var Frank Sinatra också aktiv i den svarta medborgarrättsrörelsen och vän med Martin Luther King. Samtidig som Kennedys valkampanj var i full gång, började Sinatra arbeta på en ny antirasistisk film tillsammans med Albert Maltz som tidigare skrivit manuset till The House I Live In. Maltz hade också drabbats hårt under McCarthyismen och till och med suttit i fängelse som ”kommunist”. När Sinatra och Maltz började arbeta igen blev Demokraternas partiledningen upprörda och gav Sinatra ett ultimatum: Han fick välja antigen Kennedy eller Maltz, han kunde inte arbeta med båda. Rädd för att återigen nekas arbete och utsättas för förföljelser valde Sinatra att göra ett offentligt avståndstagande från Maltz och den blev ingen film den här gången. Dagarna efter dränkte Frank Sinatra sin samvetsångest i whiskey, slog sönder sitt kontor och hamnade i slagsmål med skådespelaren John Wayne.

Kennedy vann med en knapp majoritet över republikanen Richard Nixon. Vid hans installationsceremoni deltog flera artister inklusive Frank Sinatra och hans Rat Pack med undantag av en medlem: Sammy Davis Jr som var svart hade blivit tillsagd av Kennedys personliga assistent att han inte fick komma.
Efter valsegern tog Kennedy en weekend för att vila upp sig i Palm Springs, Kalifornien, där Sinatra bodde. Stjärnan bjöd då sin vän Kennedy att tillbringa helgen i hans hus, men Kennedy ignorerade Sinatras inbjudan. Istället roade han sig hela helgen med en annan artist, musikern Bing Crosby, trots att Crosby var uttalad Republikan och aktivt hade stött Nixons valkampanj. Kennedys agerande både förnedrade och sårade Sinatra.
Efter att ha övergets av Kennedy och Demokraterna sökte Sinatra återigen stöd hos gangsters, men inte den italienska maffian den här gängen, utan ett nästan värre gäng: Republikanerna.

Sinatra blev mycket god vän med skådespelaren Ronald Reagan, trots dennas bakgrund som McCarthyist, och när Reagan 1970 ställde upp som Republikanernas kandidat i guvernörsvalet i Kalifornien fick han Frank Sinatra med sig i valkampanjen, vilket chockade många av Sinatras gamla liberala vänner.
Även Nixon blev vän med Sinatra och bjöd honom 1973 att komma och sjunga i Vita huset, och när Reagan 1980 ställde upp i till presidentvalet hade han åter Frank Sinatras officiella medverkan i kampanjrörelsen och fick dessutom hela 4 miljoner dollar donerade av stjärnan till kampanjfonden.

Reagan vann och det republikanska 1980-talet blev en ny reaktionär period i USA:s historia med hög arbetslöshet och attacker mot fackföreningar och kvinnorättsrörelsen. Även rasismen mot de svarta i samhället blossade upp igen, men det var något som Frank Sinatra fortfarande inte kunde tolerera. 1991 skrev han en uppmärksammad debattartikel i Los Angeles Times mot rasismen, och som han avslutade med orden: ”Jag har gjort en del saker i mitt liv som jag inte är stolt över. Men jag har aldrig behandlat en människa illa på grund av dennes ras, religion eller hudfärg.”
Frank Sinatra dog 1998.

Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.