Förändringens dagslända?

23 juli 2012

Förstasidan, Kultur, Utrikes

När den översta, rika procenten av befolkningen vägrar förhandla om löner och arbetsvillkor med dem som utför arbetet kan de få problem. I alla fall i USA där flera fack nu samarbetar med Occupyrörelsen.
Lars Henrikssons har lämnat demonstrationerna i Detroit bakom sig för att istället lyssna på deltagarna i en facklig konferens och prata med en aktivist om den kamp för allas välfärd som Occupyrörelsen fört i Chicago.

”Occupy Transit” står det i blockbokstäver framtill på Bruce Hamiltons knallorange T-shirt och på ryggen ”We are the 99%”. Bruce är från New York och ordförande för Amalgamated Transit Union Local 1700, facket för anställda på bussföretaget Greyhound. ATU har under sin nye ordförande Larry Hanley systematiskt försökt bygga upp kontakter med andra rörelser och medborgargrupper. Alltifrån att ta ställning mot det gigantiska Keystone XL Pipeline-projektet till lokal organisering för bättre kollektivtrafik.
– I New York stöttade några fack direkt Occupyrörelsen, berättar Bruce. Men det blev snart en del problem. De stormöten som skulle besluta allt kunde dra ut i timmar bara på frågan om dagordningen. Vi som arbetar hade inte tid med sådant. Även folk inom Occupy började organisera om sig. Bland annat skapades kommittéer med olika uppgifter, bland annat en som skulle ha kontakter med fackföreningar. Då kunde de utarbeta förslag tillsammans med fackligt aktiva som de sedan tog upp på stormöten och begärde stöd för.

Genom den processen uppstod också paradexemplet på samarbete mellan fack och Occupy kring en arbetsplats som i sig själv är ett övertydligt exempel på den samhällsklyfta rörelsen lyft fram i ljuset: auktionshuset Sotheby’s, där lågavlönade vaktmästare hanterar konstverk åt samhällets allra rikaste. På den oberoende fackliga tidningen Labor Notes konferens i Chicago hör jag några av de 42 medlemmarna i fackförbundet Teamsters som i augusti 2011 lockoutades av den exklusiva auktionsfirman berätta om sin kamp och samarbetet med Occupyrörelsen:
– Vi arbetar för den översta procenten av den omtalade ”en procenten”. Vi hanterar konstverk för hundratals miljoner men företaget vägrar att förhandla med oss om anständiga arbetsvillkor.

Som så ofta i USA har tvingades arbetarna se hur företaget drev verksamheten vidare med hjälp av tillfälligt anställda och de försökte därför lyfta ut konflikten i samhället.
– Occupy har gjort saker som vi inte klarat av, som att klä ut sig till aktionsbesökare och hålla tal mot företaget under pågående auktioner. Eller agerat mot konstmuseet MoMa för att det köpte konst via Sotheby’s.
Säkert hade detta stöd stor betydelse när konflikten efter tio månaders lockout slutade i en kompromiss i juni år.

I Chicago, Obamas politiska hemstad, möter jag också Andy Manos, en av de aktivister som inspirerad av vad som hände på Wall Street drog igång Occupyrörelsen i staden. Ung, välutbildad, men utan fast anställning är han en ganska typisk representant för flera av de proteströrelser som brutit fram runt om i världen de senaste åren.
– I de flesta städer fick Occupyrörelsen bekymmer när dess metod, att inta offentliga platser, stoppades av myndigheterna och vädret, berättar Andy. Rörelsen var platsen, man blev en del av den helt enkelt genom att gå dit. I Chicago uppstod inte riktigt samma problem, eller rättare sagt, vi har haft det hela tiden. Vi hade aldrig någon sådan ockupation så vi fick arbeta på ett annat sätt från början, förklarar han. Ett exempel är striden om Piccoloskolan i West Humboldt Park, ett Chicagos tuffaste låginkomstområden.

Liksom allt fler skolor i fattiga områden hade den redan varit utsatt för en turnaround som innebär att all personal, från rektor till vaktmästare, sparkas ut och ersätts. Skolan skulle nu åter stängas för att öppnas som en ”charter school ” under privat styre.
– Föräldrarna började protestera och tog kontakt med oss genom lärarfacket de. Vi samarbetade på deras villkor och ställde upp för deras mycket anspråkslösa krav att få tala med skolstyrelsen. Hade det varit vi som bestämt hade vi väl krävt att skolan skulle hållas öppen. Men vi är inte några ”radikaler” som sätter oss själva i stället för genuin gräsrotsaktivism, förklarar Andy. Vi har intagit en stödjande, inspirerande roll gentemot folk som tar strid lokalt. När de ockuperade skolan var vi där på utsidan. Skolstyrelsen gick med på att prata med dem men skolan stängdes naturligtvis ändå.

Bullermattan från den närbelägna O’Hareflygplatsen är nästan konstant men Andy Manos berättar vidare om en annan strid som avbrutits bara några dagar innan där patienter på en psykiatrisk klinik i det segregerade Chicagos fattiga södra delar hade bett om hjälp.
– Vår ”enprocentsborgmästare” hade beslutat att privatisera hälften av stadens tolv psykiatriska mottagningar och lägga ner resten. Vård som hade varit gratis skulle kosta 165 dollar.
– Också här var det patienterna som ockuperade sin klinik och vi stöttade utifrån, både genom att hjälpa till att bygga upp ett stödnätverk med andra organisationer och genom att själva ockupera området framför kliniken för att hindra att polisen tog sig in. Borgmästaren backade något, tre kliniker ska finnas kvar. Men den som ockuperats var inte bland dem.

Att det liksom i skolstriden var det de anställdas fackförening om satte brukarna i kontakt med Occupyrörelsen var ingen slump. Facken har suttit trångt i USA ända sedan Reagans åttiotal, så för många har Occupy inneburit ett välkommet eldunderstöd och de har inlett ett organiserat samarbete. En del av rörelsens inspiration var dessutom facklig: det var fackföreningar som genomförde den första och största ockupationen av alla, den sjutton dagar långa massockupationen av delstatsparlamentet i Madison, Wisconsin.

Nu har Occupyrörelsens förhållande till andra rörelser alls inte varit friktionsfritt. Organisationskulturer har krockat liksom politiska grundinställningar. Som i oviljan att formulera krav, där anarkistiskt influerade delar av rörelsen menar att det är begränsande att kräva något eftersom de vill ha ”allt”. Eller i det faktum att Occupyaktivister, som själva inte har några problem med att tala för 99 procent av befolkningen, är allergiska mot majoritetsbeslut och att valda företrädare talar i deras namn.

Oavsett om Occupyrörelsen visar sig vara en dagslända eller om den kommer att leda till något större har den redan bidragit till att förändra samhället. I ett USA där den rikaste procenten lagt beslag på i princip all tillväxt de senaste 30 åren – ett faktum som lägligt bekräftades av en rapport från kongressen i oktober 2011 – är ”Vi är de 99 procenten” mer än en paroll, det är en knivskarp samhällsanalys som fått stor genklang. Den river skoningslöst undan det officiella USA:s klasslösa ”One nation under God”-bild, och för folkrörelser är det betydligt mer effektivt än det luddiga medelklassbegrepp som är så vanligt, inte minst i de fackliga kretsar som sätter sitt hopp till Demokraterna.
Om resultatet av den spretiga och himlastormande Occupyrörelsen blir en långsiktig allians med mer jordnära vardagsrörelser är det inte omöjligt att det vi ser är början på en ny våg av folkrörelsedriven samhällsförändring, som den fackliga organisationsvågen på 30-talet eller 60-talets medborgarrättsrörelse. För, som en facklig aktivist jag mötte sa i debatten om att ställa krav eller ej: ”Något” kan faktiskt vara en del av ”allt”.

Lars Henriksson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.