Ett år har gått

19 juli 2012

Analys, Förstasidan

Ett år har nu gått sedan terrordådet i Norge den 22 juli 2011, då fascisten Anders Behring Breivik mördade 77 människor med anknytning till Arbetarpartiet. Per Leander har granskat terrorns efterspel, de första reaktionerna och de debatter som följt i media upp till den kontroversiella rättegången som nu lider mot sitt slut.

Det har gått ett år sedan terrordådet i Norge, då det socialdemokratiska Arbeiderpartiet attackerades, först med en bomb mot regeringskvarteret i Oslo varvid 8 människor dödades, följt av en attack mot partiets ungdomsorganisations sommarläger på Utøya, där 69 ungdomar kallblodigt mördades. ”Aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker” skrev samtidshistorikern Håkan Blomqvist efter attacken (Internationalen 29/7 2011).
Den fascistiske terroristen Anders Behring Breivik, ”kommendör i Norges anti-kommunistiska motståndsrörelse” som han själv presenterade sig för polisen vid gripandet, var enligt vad allt tyder på idag en ensam gärningsman. Men hans politiska idéer (anti-marxism, anti-islamism, anti-feminism) är långt ifrån isolerade. Samma idéer har de senaste åren förts fram av borgerliga statsbärande partier runt om i Europa så väl som mindre högerpopulistiska nationalistpartier som samtidigt blivit allt mer rumsrena och kommit in i parlamenten. I Norge heter det Fremskrittspartiet, där också Breivik själv har sin bakgrund som aktiv medlem i ungdomsförbundet under många år. Han lämnade partiet 2007, ungefär samtidigt som han tog beslutet att gå från ord till handling.
Den svenska motsvarigheten är Sverigedemokraterna, och även om partiet tar avstånd från Breiviks väpnade kamp, så har sverigedemokraten Sven-Erik Karlsson, kommunalpolitiker i Högsby, sagt att han tycker att Anders Behring Breivik borde få politisk asyl i Sverige. (Expo 28/6 12).

De första timmarna efter dådet var den allmänna bild som gavs i media dock att en helt annan politisk grupp måste ligga bakom, för ingen verkade kunna föreställa sig att en vit välrakad medelklassman kunde vilja döda så många människor.
Gellert Tamas lyfte nyligen fram några svenska exempel på de första reaktionerna: ”Sveriges Televisions utrikeskommentator, Bo Inge Andersson, spekulerade inte bara om gärningsmännen; en sådan noggrann planering har hittills alltid tytt på grupper som har arbetat med al-Qaida som förebild utan förmedlade också en bild av vilka motiv som han menade kunde ligga bakom angreppet: En lokal orsak är att en irakisk-kurdisk fundamentalist, mullah Krekar, just åtalats för hot mot ledaren för norska Høyre… Men det finns ett större perspektiv. Och det handlar om Afghanistan och Libyen. I båda oroshärdarna deltar norska styrkor på olika sätt – liksom fallet är med Sverige.
Även Dagens Nyheters politiske kommentator, Henrik Brors, verkade helt övertygad om att islamistiska terrorister låg bakom dådet och menade till och med att norrmännen delvis fick skylla sig själva: Norge har också avstått från att införa delar av den skärpta kriminallagstiftningen som införts i EU bland annat för att stärka samarbetet mot terrorism. Attentatet i Oslo blir en dyrköpt väckarklocka för det norska samhället.” (DN kultur 10/7 2012)
Det rörde sig först om tidiga spekulationer, publicerade på tidningarnas nätsidor innan sanningen blev uppenbar. Men den brittiska tidningen The Sun gick i alla fall i tryck dagen därpå med framsidesrubriken: ”Al-Qaeda massaker – Norges 11 september”. Och texten fortsätter: ”Vittnen påstår att terroristen var blond och blåögd och pratade norska, vilket väcker farhågor om att han var infödd norrman men hade konverterat [till islam] och al-qaeda”.

Sen kom debatten om Breiviks mentala tillstånd: om han var sjuk eller inte. För rättspsykiatrikerna Synne Sørheim och Torgeir Husby, de experter som den norska staten tillsatt för att psykundersöka Breivik, drog omedelbart slutsatsen att han led av ”paranoid schizofreni” och menade att han inte kunde hållas till svars för vad han gjort.
Det var det enkla och fega svaret. En vit välrakad medelklassman kunde ju inte bli en mördare av politiska skäl, han måste ha lidit av svåra vanföreställningar, det var den enda förklaringen. (Ingen har däremot någonsin försökt förklara islamistisk terrorism med att de personerna skulle vara sinnessjuka i behov av vård.)

Diagnosen av Breiviks påstådda sjukdom fick hård kritik och ifrågasattes av bland andra den kände svenska psykiatrikern Johan Cullberg i en debattartikel (DN 7/12 2011) där han skrev: ”Psykotiska vanföreställningar av schizofren art handlar om uppenbart orimliga idéer som att man är utsatt för strålning från ufo:n, hypnos från grannhuset, eller styrs via tv-hallåornas blinkningar och handrörelser.
[Det finns] inget som tyder på att Breivik lider eller har lidit av sådan psykos. Inte heller visar Breivik tecken på hallucinationer eller på mental desorganisation. Tvärtom har han under flera år varit skärpt och målmedveten i sin systematiska inriktning att genom terrorhandlingar skapa förtvivlan, rädsla och kaos. Den förmågan är i sig tillräcklig för att underkänna schizofrenidiagnosen.
Många vill kanske säga att sådana onda föreställningar och handlingar som Breiviks, eller Hitlers eller Stalins, definitionsmässigt måste vara ’sjuka’. Men då använder man sjukdomsbegreppet i ett värderande syfte.
Att frikänna Breivik från tillräknelighet och straff på grund av ’sjukdom’ är – av vad som framkommit i utredningen – stötande oprofessionellt och fantasilöst. Man har inte förstått att detta handlar om en genomtänkt filosofi med en fullt konsekvent brottslig handling.”

Johan Cullbergs artikel ledde till en ny sinnesundersökning av psykiatrikerna Agnar Aspaa och Terje Tørrissen som slog fast att Breivik inte var sjuk utan att han mycket väl visste vad han gjorde och sålunda kunde ställas till svars för sina handlingar.
Under rättegången har de två olika rättspsykiatriska undersökningarna ställts emot varandra, och vi vet ännu inte om Breivik kommer bedömas som sjuk och tilldelas vård, eller om han döms som ansvarig för sina handlingar och får fängelse.
Det problematiska med att sjukförklara Breivik är att han då skulle bli frisläppt så fort han bedöms som ”frisk” igen, vilket som sagt många läkare redan menar att han är, så i teorin kunde han släppas ut väldigt snart.
Breivik själv skulle se en eventuell sjukdomsförklaring som ett förnedrande bakslag, eftersom det skulle ta udden av hans politiska manifest.

För Breivik handlade det om hela tiden om väpnad politisk kamp, en kamp mot ”kulturmarxisterna” och det mångkulturella moderna samhället som han menar håller på att leda till en ”islamisering av Europa” och innebär ett hot mot det ”etniska norska folket”.
Han menar att den demokratiska välfärdsstaten under ledning av socialdemokraterna i själva verket är ett totalitärt samhälle som inte tolererar hans extremnationalistiska och rasistiska politiska åsikter. Därför erkänner Breivik inte heller den domstol som han ställts inför, eftersom han ser den som ett redskap för ”kulturmarxisterna”. Han ser sig själv som en politisk fånge.
Men detta samhälle som Breivik fördömer så skarpt har i alla fall försett honom med ett gäng högavlönade advokater under ledning av Geir Lippestad. En mindre skandal uppstod runt dessa advokater när de inför rättegången släppte en bunt påkostade pressbilder av sig själva, där de poserar för kameran som om de vore filmstjärnor.

Historien upprepar sig – från tragedi till fars, för advokaternas pressbilder framstod som ännu mer osmakliga än de patetiska bilder som Breivik spred på sig själv före attentatet, där han poserade i sin töntiga hemmagjorda uniform.
Länge fanns det inga andra bilder på Breivik, utom ett foto som togs efter attacken där han tittar ut ur polisbilens fönster med ett onaturligt jokerflin. Varför han ler så stort blir klart långt senare när han i rätten förklarar att han hade räknat med att dödas i samband med polisingripandet. Han ler för att han överlevde och nu fick möjlighet att ta sin politiska kamp till nästa nivå, att sprida sin propaganda vidare under rättegången.

Debatten har varit stor om det var rätt att ge Breivik så mycket utrymme att sprida sin politiska propaganda i domstolen. Ali Esbati, den svenska vänsterpartisten som själv överlevde massakerna på Utøya, skrev på Aftonbladet Kultur (15/4 2012): ”Det finns en viktig och tankeväckande poäng i att den konspirativa, antimuslimska retoriken framförs i en rättssal där det är ett massmord som ska avhandlas. För vi har blivit alltför vana vid att höra den från parlamentariska talarstolar, och i alarmistiska texter i stora medier. … Breiviks ohyggliga brott blixtbelyser ett politiskt fält som vi har ett ansvar att skärskåda och bättre begripa.”
Medan den svenske försvarsadvokaten Thomas Olsson tyckte att rättegången spårade ur: ”Jag bedömer det som att det är Breivik som driver processen”, sade han till Svenska Dagbladet (18/4 2012).
Breivik höll hela tiden fast vid sin uppfattning i rätten och fick alla möjligheter att utveckla sina politiska ståndpunkter, vilka han lade fram sakligt och lugnt. Han visade ingen ånger eller medkänsla för sina offer, istället redogjorde han kallt för morden.
Den enda gången han visade några känslor var när han började gråta av stolthet i samband med att hans egen propagandafilm visades, det fem minuter långa youtubeklippet i vilken han med dramatisk musik stulen från hollywoodfilmer varvar bilderna på sig själv med bilder på tempelriddare och texter med anti-kommunistiska och anti-islamistiska budskap.

Ett år efter terrorattacken i Norge har tillståndet på många sett normaliserats. Chocken har lagt sig. ”Breivik-effekten”, som fick stödet för det rasistiska Fremskrittspartiet att minska medan stödet för Arbeiderpartiet ökade, har nu börjat avta.
Fremskrittspartiet hade vid norska valet 2009 stöd från 22 procent av väljarna. Efter massakern på Utøya sjönk stödet för Fremskrittspartiet till 11 procent. I de senaste mätningarna från NRK är partiet nu upp i runt 22 procent igen. Samtidigt ligger stödet för Arbeiderpartiet idag runt 29 procent, från att i valet 2009 ha varit 35 procent.
Monstret Breivik, vilket han fortfarande naturligtvis är, framstår som mera mänsklig. Efter hundratals inspelade rättegångstimmar har man vant sig vid hans ansikte och röst, som varvas med glada reklamavbrott vilket har avtrubbat terrorns allvar.
Domen mot Breivik väntas den 24 augusti.

Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.