Allt skapande är kollektivt

23 juli 2012

Förstasidan, Krönika

”Gör upp en lista på tänkande personer som du högaktar, och se efter om de åstadkom någonting i avskildhet, om de verkligen ’byggde upp sin värld i ensamhet’, om inte intelligensen även i deras fall var en social form” skriver Horace Engdahl i sin senaste bok Cigaretten efteråt (2011).
Jag tänker efter lite och inser att många stora namn sällan går att uttala ensamma. Ni får göra er egen lista, men jag kan inte låta bli att i alla fall säga Marx och Engels. Eller varför inte Lennon och McCartney…

Inte heller den som verkligen sitter isolerad på sin kammare med sitt arbete är helt ensam i sitt skapande. Vetenskapsmannens teorier bygger på tidigare generationers forskning, och det gäller även konstnärens alster: ”Hur skicklig en romanförfattare än är, så är språket inte hans egen uppfinning utan ett kommunikationsverktyg som har utvecklats kollektivt och förfinats generation efter generation”, påpekar den amerikanske marxisten George Novack i sin bok Humanism & Socialism (1972).
I den tid av nyliberal renässans som vi nu genomlever ska vi lära oss att ”ensam är stark”. Det där kollektiva är inte bra (fackföreningar, gemensam välfärd, allmännyttans bostäder). Kollektivet hämmar nämligen människans individuella utveckling, enligt den nygamla borgerliga ideologin. Sjuka och fattiga får skylla sig själva och samhället ska skita i dem. De står ju i vägen för de friska och starka, som har all rätt att vara egoistiska och sätta sina egna intressen först. Det leder ut utvecklingen framåt! (?)

Men det är inte sant.
Ensam är inte stark. Människan hade aldrig uppstått om vi inte, precis som alla djur, i ett tidigt stadium börjat arbeta och skapa tillsammans, samtidigt som vi lärde oss att också ta hand om varandra utifrån ett allt mer utvecklat sinne för medkänsla. Som Charles Darwin förklarar i sin bok Människans härkomst (1871): ”Hur invecklad bakgrund känslan av medlidande än må ha, så har den stärkts av det naturliga urvalet. Hos djur som hjälper och försvarar varandra är den nämligen av största betydelse, eftersom de samhällen som omfattade flest medkännande medlemmar skulle blomstra mest och ge upphov till flest avkomlingar.”
”De sociala insikter som människorna, liksom andra djur, förvärvade för gemenskapens bästa, har från första början givit dem en önskan att hjälpa sina kamrater och känna något slags medkänsla med dem. Sådana impulser har därför redan tidigt givit dem en grov uppfattning om vad som är rätt och vad som är orätt.”

Egoistiska individer
har historiskt stötts ut ur gemenskapen eftersom de inte kan tillföra något till gruppen. Däremot har vi människor alltid tagit hand om våra sjuka och svaga, och arbetat gemensamt för hela samhällets bästa. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är ingen utopi utan det mänskliga normaltillståndet. Det är den borgerliga egoismens epok som är ett uppochnervänt undantagstillstånd i mänsklighetens hundratusenåriga historia.
Låt oss återgå till Darwin, och tänk hur progressiv denna 1800-talsman är när han går emot sin tids religiösa och nationalistiska och rasistiska anda, och förklarar att alla människor är lika mycket värda och att det bara är tillsammans som vi kan leva och utvecklas som just människor:
”När människorna blir alltmer civiliserade och små stammar slår sig samman till större samhällen, kommer den ringaste eftertanke att säga var och en av dem att han bör låta sina sociala insikter och sin medkänsla omfatta samhällets alla medlemmar, även om han inte känner dem personligen. När han väl uppnått detta stadium är det bara en konstlad gräns som hindrar honom från att låta denna sympati innefatta människor av alla folkslag och raser.”

Per Leander

 

 

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.