ADHD-debatten inget för vänstern?

28 juli 2012

Debatt

Lars Lundström svarar här på Jörgen Hasslers inlägg om ADHD-debatten i Röda Rummet 2-2012, bilaga till Internationalen i nummer 25, 2012. Lars Lundström har tidigare skrivit i frågan i Internationalen.

I ett par artiklar i Internationalen och tidskriften Röda Rummet har undertecknad granskat ADHD-industrin. Det har föranlett Jörgen Hasssler, ansvarig utgivare för Internationalen, att teckna en ”helt annan bild” och ”genmäla” mot en rad av mina påståenden (RR nr 2, 2012). Samtidigt uppger han sig inte ”närläsa” vad jag skriver. Det visar sig inte vara någon bra idé.
Hassler ställer frågan: ”Varför ska vänstertidningar bry sig om, till och med publicera, kritiken” och fortsätter: ”Innan vi använder mer trycksvärta till den nu snart 15 år gamla debatten om ADHD, kan inte någon berätta varför vi gör det? Vad det ska leda till?”
När vänstern uppmärksammat den ”med nödvändighet” interna sjukvårdsdebatten om ADHD-diagnos och behandling är det ”ett tragiskt exempel på att vänstern står offside”. Hassler anser att undertecknad visar en ”obalanserad rädsla för narkotikaklassade preparat” och på det sätt som läkemedelsindustrin rekommenderat förknippar han all kritik med scientologi.
Hassler väljer även att ifrågasätta mina motiv:
Om man som legitimerad sjukvårdspersonal börjar prata om ”diagnosshopping” och att säga att patienter man aldrig ens träffat mest verkar vara ute efter mediciner med missbrukspotential tycker jag att man ska fråga sig om det fortfarande är så att man försöker hjälpa människor, eller om uppsåtet glidit iväg, drivkraften blivit en annan.

Det är dock inte undertecknad utan idéhistorikern Karin Johannisson som talar om ”diagnosshopping” – sökandet efter ett chict tillbehör i identitetsbygget. Och det är den Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) som varnar för avsevärd spridnings- och missbruksrisk samt påpekar att en diagnos kan eftertraktas som ett sätt att få legal tillgång till narkotikaklassade medel.
När Hassler frånhänder vänstern rätten att debattera ADHD gör han sig själv en otjänst eftersom han har intressanta synpunkter. Särskilt värdefull är hans beskrivning av för- och nackdelar med ADHD-beteende och hur dessa kan hanteras.

Hassler förbiser att det saknas bevis (evidens) för att ADHD-beteende kan behandlas med centralstimulantia. De som hävdar hjärnskada och behandling med amfetaminderivat måste förr eller senare visa sina kort. Vad har de att komma med?
Psykiater skriver i ökande takt ut psykostimulantia, nu till uppåt 7 procent barn. Kanske kan det motiveras för under en halv procent. Risken att medicineras är dubbelt så hög för barn med arbetarklassbakgrund.
”Barnens tillväxt avstannade så att de inte växte lika mycket som andra barn avseende såväl längd som vikt. I den tidiga studien överskattade vi de positiva effekterna av medicinering. Vi trodde att om barnen medicinerades längre så skulle resultatet bli bättre – men det stämde inte.

Det finns inga positiva effekter. Det finns inga bevis för att medicinering är bättre än ingenting – inga bevis alls. Kortsiktigt kan medicinering hjälpa barnet att uppföra sig bättre, på längre sikt gör den det inte – och denna information måste föräldrar vara mycket medvetna om.”
Detta säger professor William Pelham, ledande inom den ambitiösa långtidsundersökning (MTA) som prisades (även av svenska Socialstyrelsen) som en milstolpe i psykiatrins utveckling. ADHD-medicineringens positiva effekter skulle äntligen fastslås.
MTA-studien är en av de långtidundersökningar som förtigs i den av Socialstyrelsen beställda SBU-rapporten om diagnos och behandling av ADHD. En annan är den australiensiska Raine-studien som inte heller kunde påvisa några positiva medicineringseffekter. Inga förbättringar i skolan, enbart förhöjt blodtryck.

Den som prövat amfetaminderivat vid tentamensläsning vet att koncentrationsförmågan tillfälligt kan höjas. De kokainliknande effekterna är dock snabbt övergående och ersätts av abstinens. Ett ADHD-beteende kan då förvärras, vilket tas som argument för ökad medicinering. Högre doser gör många emotionellt avtrubbade och deprimerade, kanske nästan kontaktlösa och autistiska. Läkare kan då påstå att en tidigare dold ”Asperger autism” kommer i dagen och man ställer en ny diagnos – för något som i själva verket är en biverkan.
För de amerikanska preparatproducenterna handlar detta om enorma vinster men även om allt större skadestånd (hundratals miljarder i svenska kronor) för olaglig marknadsföring, mutor och forskningsfusk.

Fakta som försvann
● FN:s kommitté för barnets rättigheter varnade redan för två år sedan för den skenande ADHD-medicineringen med narkotikaklassade medel typ Concerta.
● SBU-rapporten i januari i år påvisade att diagnosmetoderna för ADHD är högst otillförlitliga och saknar vetenskapligt stöd
● EMA underkände 2010 de studier som läkemedelsbolaget Janssen-Cilag inlämnat som stöd för ansökan om godkännande av Concerta för vuxenbruk. Försäljningen i Sverige steg förra året med 25 procent helt i strid med EMA:s föreskrifter
● EMA kom till slutsatsen att det inte fanns bevis för att preparatet var effektivare än sockerpiller, ens på kort sikt, men däremot direkt kunde orsaka ångest, depression samt fientligt och aggressivt beteende. Sammanfattningsvis bedömdes risk/nytta-balansen som negativ.
Socialarbetare som i sin vardag arbetar med de psykosociala problem som omger barn och familjer är innerligt trötta på att psykiatrin enbart medicinerar barnen som om de vore hjärnskadade och inte följer Läkemedelsverkets föreskrifter att först pröva psykosociala och pedagogiska insatser. Besparingarna inom skolan bär sin del av ansvaret.

Det uppseendeväckande påståendet att närmare hälften av alla fängelseinterner har ADHD förklarar Hassler med att de blivit kriminella eftersom amfetamin är illegalt och dyrt. Kriminalitet som en till stora delar ärftlig defekt som bör medicineras med aggressionsframkallande medel med missbruksrisk?
Hassler går så långt som att påstå att ”vi måste sluta föra debatten som om den fortfarande handlade om arv mot miljö – det är passerat sedan decennier”. Ser han inte den biologiska psykiatrins offensiv? Fallet Breivik illustrerar motsättningen inom psykiatrin mellan de som enbart ser biologisk sjukdom och de som även ser politisk miljö som orsaksfaktorer.

När jag beskriver den definition av ADHD som är den vanliga bland medicinförespråkarna redovisade jag deras uppfattning att ”ADHD är en nedärvd biologisk störning”. Hur kan Hassler skriva ”det är fel”? Det finns ju hur många belägg som helst:
”Tillstånden är antingen ärftligt betingade eller uppstår till följd av skador i nervsystemet” (Gillberg/Ekman i DN 970920).
Gillberg jublade förra året över att man äntligen funnit den biologiska orsaken (när man funnit en liten kromosomavvikelse hos knappt en av fem som ADHD-diagnostiserats). När psykiatriprofessor Jacobsson nyligen presenterade SBU-rapporten i TV benämnde han ADHD som en sjukdom.
Men Hassler som inte ”närläst” min artikel uppfattar tydligen att definitionen är min egen. Det är tyvärr inte något tillfälligt misstag. Han skriver faktiskt om alla diagnoskritiker: ”De fortsätter att argumentera som om ADHD vore en sjukdom.”

Det har alltså undgått Hassler att det är den biologiska psykiatrin som definierar ADHD som en nedärvd störning – som en kronisk sjukdom. Kritiken, även min egen, har enträget ifrågasatt denna uppfattning. Jag har samma definition som den Hassler undervisar om som ”en nyckel för att förstå vad moderna psykiatriska diagnoser är”. Nämligen att ADHD är en ren beteendediagnos – en ”hopbuntning” av beteenden utan belagd orsak.
Hasslers förväxling av ståndpunkterna hos de som försvarar och de som kritiserar ADHD-diagnostik och medicinering leder förstås till att han får svårt att förhålla sig till debatten. Hans upprörda fråga om ”Vad det ska leda till?” blir begriplig. Dock är vi uppenbarligen helt överens om att medikaliseringen av vården är ett överskuggande problem som måste angripas.

Lars Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.