Privilegiet att slippa hata

Nina Björk har gjort det igen! Med några få ord i en liten krönika i P1:s samhällsprogram ”Gomorron världen!” gör hon en bokslutsliknande betraktelse över de senaste veckornas hetsiga debatt rörande klasshatet. Eller de senaste veckornas… det började ju med den där safarin i rikemansförorten… eller det började kanske snarast med det kapitalistiska samhället…
Men okej, för att begränsa oss började det, den här gången, med klassamtalet på Dramaten och den hos Jens Liljestrand väckta och i DN-publicerade ilskan över klasshatet; och de påföljande debattartiklarna från Aftonbladets Åsa Linderborg och Anders Johansson.
Bland annat.
Och så nu då, Nina Björk. Som med sin lugna röst över etervågorna retoriskt frågar oss om rutavdraget är ett uttryck för klasshat från Alliansens sida. Om de som införde rutavdrag för läxhjälp hatar ekonomiskt svaga och outbildade människor. Hennes svar är nej. Vaddå nej? Finns det inte ett litet hat som ligger där och pyr på de stela överläpparna? Nej, säger Nina Björk: ”De som har makten behöver inte hata. Om man är utrustad med den institutionella makten att påverka andra människors liv, behöver man inte hata någon. Man behöver inte älska någon heller. Inga sådana starka känslor behöver överhuvudtaget vara närvarande eftersom man ändå, lugn och ljummen, är den som styr båten.”
Det hat som dessa politiska handlingar – rutavdrag, försämringar i sjuk- och arbetslöshetsersättningar – kan väcka hos dem som drabbas av dem, förklarar hon som ett hat grundat på det faktum att de inte kan ge tillbaka med samma mynt, de har inte den makten: ”Det är ett privilegium att inte behöva känna hat. Att ha andra medel än hat till sitt förfogande när man agerar, tänker och känner politiskt.”
Avsaknaden av hat ser Nina Björk som ett politiskt ställningstagande. Ett tecken på förnöjsamhet och vilja till att bevara den rådande ordningen. De starka känslorna tabuiseras för att inte rubba denna ordning: ”Man agerar politiskt när man avvisar vreden, precis som man kan ta politisk ställning genom att känna hat.”
Jo, det är bara att humma instämmande. Men går det inte ändå att se ett hat också hos dem som besitter den institutionella makten? Ett ljummet, lojt hat; som gammal mjölk som skär sig mot kaffet och kan brusa upp när det passar, som en storm i ett vattenglas.

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.