LO-kongressen – vem talar den till?

10 juni 2012

Förstasidan, Kommentar, Nyheter

Så har då LO:s 27:e kongress gått av stapeln. Många förväntade beslut har tagits. Inga nya omvälvande strategier har sett dagens ljus. Det mesta har gått som planerat, så också valet av ny styrelse.
Egentligen borde väl en LO-kongress vara en viktig händelse för landets arbetarklass. Ett tillfälle att visa på strategin att utmana makten och mejsla fram kampmetoderna mot kapitalet och arbetsgivarsverige. Att ingjuta mod och kamplust bland alla medlemmar.
Sett från verkstadsgolvet så måste jag säga att ingen av mina arbetskamrater tagit upp diskussionen om vad som händer på LO-kongressen. Avståndet är stort, mycket stort. Och få om ens någon har sedan lång tid tillbaka förväntat sig att LO-ledningen ska blåsa till strid för medlemsintresset.

Tvärtom har LO-toppen gjort sig känd för att motsätta sig alla förslag på strid. Nej till kravet på politisk strejk mot a-kasseförsämringarna är bara ett i mängden av beslut från LO-toppen. Man har istället manat till lugn och ro – att alla ska sitta stilla i båten.
Visst togs ett antal vettiga beslut på LO-kongressen som till exempel att begränsa visstidsanställning och inhyrning. Krav på princip om icke vinstdrivande för utförare inom skola, vård och omsorg. En haverikommission kring sjukförsäkringen och krav på 90-procentig a-kasseersättning m m. Många beslut med en radikalare ton än i den politiska debatten. Även den nyvalde LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldssons tal innehöll som väntat en del radikalare vändningar som:
– Ni som sitter här på kongressen vet att vi under de senaste decennierna förlorat i inflytande. Så kan vi inte ha det.
– Vi har all anledning till självrannsakan. Vi har inte tagit tillräcklig strid för kvinnors löner. Trots att vi alla är överens om att denna orättvisa inte hör hemma i Sverige.
– Jag vill vända mig direkt till socialdemokratiska partiet. Det som levererats hittills av självprövning och politikutveckling duger inte. Det som bekymrar mig oerhört är rädslan för att vässa konfliktlinjerna i politiken. Alla trängs i mitten. Ingen vågar sticka ut. Det är bekvämt att ducka i t.ex. frågan om vinster i välfärden.
– Sverige har gått i fel riktning i många år nu. Jag tycker också vi har ett ansvar. Hur ser vårt alternativ ut? Vi driver inte längre utvecklingen. Politiken har tagits som gisslan av stora koncerner.
– Vi är och förblir en kamporganisation.

Grundproblemet
är inte kraven och det man säger. Problemet är att man från LO-toppen avstår från att sätta kraft bakom orden genom att mobilisera medlemmarna – att vara en kamporganisation. Jag tror inte att LO-kongressen och den nya styrelsen tänker bryta med den linjen – trots det stora behovet av att göra det.

Erik Pettersson, Volvoarbetare och facklig förtroendevald

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.