Kreativ hjärna i revolutionens tjänst

08 juni 2012

Förstasidan, Kultur

Nawal El Saadawi. Foto: Emma Lundström

Det är ytterst få som rekommenderar sina medmänniskor en fängelsevistelse. Nawal El Saadawi är en av de få. När hon nyligen gästade Stockholm och Sverige för att delta i Tribunal 12 och ta emot Stig Dagermanpriset fanns det också tid för ett samtal med UN Women Sveriges ordförande Margareta Winberg.

Det var på Södra teaterns stora scen i Stockholm. Det var gratis. Det var kö ända ut på gatan. Mest kvinnor i alla åldrar, men också en del män. Inne i salen utbrast någon som kastade ett öga uppåt: Oj, till och med tredje balkong!
Fullsatt alltså. Till sista plats. Förmodligen hade det varit det även om det kostat pengar. Nawal El Saadawi går hem, inte tu tal om saken. Den egyptiska revolutionens grand old lady har en trogen svensk beundrarskara. Lika stor nu som för ett år sedan då hon besökte landet, om inte större.

Hon får hjälp upp på scen. Sedan sitter hon där på fåtöljen med penna och papper i högsta hugg och plirar mot oss med ett underfundigt leende som det är svårt att inte smittas av.
På Margareta Winbergs frågor svarar hon lite som det behagar henne. Hon har svårt för Winbergs engelska uttal och när hon blir kallad ”feminismens drottning” måste det upprepas flera gånger, sedan säger hon:
– Ursäkta mig, men mitt modersmål är arabiska, och så den här svenska accenten!
Hon blir ombedd att berätta om sin uppväxt. Och hon berättar. Har berättat många gånger förut. Om hur hon växte upp mellan två klasser. Faderns familj som var fattiga bönder på landet, och moderns familj som var borgare i staden. Hon trivdes bäst med faderns familj och blev tidigt klassmedveten. Tyckte att moderns familj var snobbig.
Hon berättar om medicinstudierna i Kairo och om stämningen innan revolutionen 1952, om de politiska diskussionerna. Även om hon menar att de flesta medicinstudenterna inte var politiskt aktiva – de ville skydda sin framtida inkomst.

Nawal El Saadawi menar att då liksom nu tog militären över folkets revolution:
– Folket fick aldrig äran för den. Studenterna som revolterade blev häktade.
Själv hamnade hon i fängelse under president Anwar Sadats styre. I tre månader satt hon i ett kvinnofängelse. Om detta har hon skrivit boken Memoirs from the Women’s Prison (1987) som hittills inte finns utgiven på svenska.
– Det var en fantastisk erfarenhet, jag rekommenderar det!, säger hon och lutar sig framåt i fåtöljen innan hon fortsätter:
– Du ser livet på ett nytt sätt, det är en ögonöppnare, du ser hur systemet fungerar, hur det är uppbyggt. Att hamna i fängelse och att överleva det, det är en väldigt rik erfarenhet.

Hon berättar om tiden i exil. Då när hennes namn stod på regimens dödslista. Hon var bland annat gästprofessor i USA och undervisade i förhållandet mellan kreativitet, motstånd och revolution. Hon ser tydliga samband mellan att vara kreativ och att vara en revolutionär. Hon ser också att vi utbildas på fel sätt:
– Vi får fragmenterad kunskap. Jag blev specialist på bröstkorgen, jag kan bara lungor. Men jag måste ju förstå varför människor blir sjuka. Så jag upptäckte fattigdom, kolonialism, sambandet mellan gud och lydnad, ekonomi och sociologi.
Sedan 1992 har hon undervisat om de samband hon ser.

Vad säger Nawal El Saadawi om Egypten idag då? Förra våren var hon förhållandevis positiv, även om militären redan hade tagit revolutionen som gisslan:
– Jag försöker fortsätta. Jag är väldigt arg på systemet i Egypten. Jag får inte undervisa där.
Revolutionen är en ovanlig erfarenhet, liksom en fängelsevistelse, menar hon. Och när hon berättar om känslan på Tahrirtorget är det ett vackert minne hon beskriver:
– Tjugo miljoner människor mot Mubarak. Det var kallt, men vi frös inte. De lade jackor under mig som jag kunde sitta på. Jag var den äldsta i revolutionen, det fanns ingen äldre än jag.
Här avbryts hon av applåder och hurrarop. För även om det av en händelse skulle ha funnits någon revolutionär som var äldre, så har varje snart 81-årig författare rätt att fabulera lite för effektens skull. Nawal El Saadawi fortsätter:
– En ung man satt bakom mig och gav mig sin rygg som ryggstöd. De var min familj. Jag har skrivit emot den patriarkala familjen hela tiden men här hade vi en underbar gemenskap. Inga trakasserier. Vi levde en dröm. Det fanns ingen gräns för fantasin och hoppet i revolutionen.
Hon ser nedstämd ut en stund innan hon säger att de lyckades få bort regimens huvud, men inte dess kropp; inom polisen, militären, i media. Kontrarevolutionen helt enkelt.
Själv får hon inte uttala sig i egyptiska media nu.

Nawal El Saadawi
menar att Egypten är en amerikansk koloni. Hon buntar ihop George W Bush med Usama bin Ladin, som tvillingar:
– USA är inte rädda för det muslimska brödraskapet eftersom de är kapitalister. De är rädda för de kvinnor och män som kämpar mot kapitalismen och kolonialismen.
Hon har inte röstat i det egyptiska valet eftersom hon anser det vara ett fabrikat. Hon menar att militären nu försöker skapa splittring mellan revolutionärerna. Därför är hennes huvudmål just nu att skapa ett enat kvinnoförbund.
– Utan enighet kan vi inte vinna, säger hon och utbrister sedan: hur många minuter till?! Jag är trött. Jag har inte slutat tala sedan imorse.
Margareta Winberg intygar att det bara är några frågor till.
– Men om jag kollapsar!, utropar Nawal El Saadawi. Sedan berättar hon vidare om backlashen för feminismen i Egypten. Hur de landvinningar som gjorts genom åren nu ifrågasätts. Som det att barn utan känd far nu kan ta sin mors namn och slippa leva med bara ett förnamn. Eller lagen som instiftades 2008 och som förbjuder kvinnlig könsstympning.
Parlamentet förbereder en lag som ska tillåta könsstympning igen. Liksom en lag som gör det tillåtet att gifta sig med tolvåriga flickor.
Nawal El Saadawi suckar.

Men även om hon menar att militären aborterade revolutionen. Även om hon är mycket kritisk till hur kvinnorna behandlas nu och hur militären samarbetar med muslimska brödraskapet och salafisterna, så har Nawal El Saadawi inte förlorat tron på revolutionen:
– Våra förhoppningar var stora, men det var vår besvikelse också. Revolutionen är en sådan process: två steg fram, ett steg tillbaka. Vi ska vinna.
Hon tror på kreativiteten och att inte förlora ett visst mått av barnslighet. Och hoppet:
– Hopp är kraft. Vi måste göra splittringen ogjord och återvända till Tahrirandan.
Hon kallar revolutionen för en process som handlar om att ändra människors mentalitet. Menar att vi alla lever i det postmoderna slavsystemet. Talar om hur immigranter behandlas i Europa. Talar om att allting handlar om klasskillnader:
– Kampen borde vara global. Jag var i New York förra månaden och besökte Occupy Wall Street. I London också. Vart jag än åker finner jag revolution!
Nawal El Saadawi tror på den kollektiva kraften. Att allting börjar med att ena folket. Men nu är hon trött, hon spanar ut över publikhavet, där någonstans sitter hennes dotter. Det är dit hon vill nu.
När hon tar emot blommor och stående ovationer säger hon med en glimt i ögat:
– Ni är bjudna till Kairo, allihop.

Text och foto: Emma Lundström


Fakta:

Författaren, läkaren och aktivisten Nawal El Saadawi föddes den 27 oktober 1931 i Kafr Tahla, Egypten.

Hon har bland mycket annat skrivit fackboken Women and sex, som på grund av den egyptiska censuren gavs ut i Beirut 1972. Hennes senaste verk på svenska, Den stulna romanen, kom 2010.

I september 1981 fängslades hon för sitt arbete för kvinnans rättigheter, tre månader senare släpptes hon, efter mordet på president Sadat. I år har hon fått det svenska Stig Dagermanpriset.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.