Inga gränser! Ingen rasism! Ingen tystnad!

25 juni 2012

Förstasidan, Reportage

Den europeiska flykting- och asylpolitiken kan ibland kännas som ett stort maskineri omöjligt att få stopp på. Men det finns de som ständigt sätter käppar i det malande hjulet. Den här veckan samlas människor från europeiska, antirasistiska rörelser för en värld utan gränser till stormöte på Järvafältet nära Akalla: No Border Camp. I söndags slöt en högröstad skara upp för den första demonstrationen.

Himlen har öppnat sig. Regnet vräker ner. Varken regnkläder eller paraply verkar hjälpa. Körsbärsträden i Kungsträdgården böjer grenarna under dropparnas tyngd. Det börjar samlas folk. Först ett par tre stycken som ser lite vilsna ut. Sedan fler och fler. Till slut kanske två-trehundra. Sambatrummorna trotsar regnet. Rytmen cirkulerar i blodet. Många har blöta fötter. Dialogpoliser trampar omkring ganska tystlåtet.
Någon tar en mikrofon:
– Den förste talaren är rädd för att utvisas och vågar inte tala när polisen är här, säger han som talar istället och fortsätter att lägga ut texten om EU:s asylpolitik, och Sveriges. Om gränsvakterna i Frontex och hela det stora maskineriet där människor behandlas olika beroende på var de kommer ifrån, och om de har pass eller ej:
– Rasism är att vara tyst! Vi här idag måste bryta denna tystnad. Vi har bara en lösning: en värld utan gränser. Så vi kommer att marschera, vi kommer att skrika, och vi ska göra ett jävla oväsen.
Applåderna dundrar och alla stämmer in i slagordet: ”No borders! No rascism! No silence!”. Inga gränser, ingen rasism, ingen tystnad.

Så börjar vi gå. Folk talar tyska, engelska, finska och franska:
– Solidarité avec le sans-papier!, solidaritet med de papperslösa, ropar en ung kvinna och en liten fransk enklav stämmer in. De flesta i tåget är under 35, men det finns en och annan äldre. En dam har fäst ett plakat på sin rullator.
Många vill inte bli fotograferade. Det är känsligt. Hur många är papperslösa? Vågar de verkligen delta i en demonstration där polisen håller koll? Eller är det de anarkistiska aktivisterna som inte vill synas på bild?
”No borders, no nations, stop deportations”, inga gränser, inga nationer, stoppa deportationer. Ropar demonstrationståget när vi passerar slottet. Och att alla har rätt till fri rörlighet. Vilka nås av budskapet?

På Götgatan känns det som att slagorden ropas lite extra högt. Kanske för att väcka helgdagsshopparna ur deras konsumtionshypnos.
Vid Medborgarplatsen blir det tal. Om den nationella självbilden som Sverige bygger: bilden av ett jämställt och öppet land. Ord om öppenhet och tolerans klingar illa mot en botten av strukturell rasism. Det är Sissela Nordling Blanco från Feministiskt Initiativ som talar om Folkpartiets nyliga utspel om att ”hjälpa invandrarna”. Hjälpen är att de ska ta jobb som de är överkvalificerade för som en motprestation för att få vårdnadsbidraget. Språktester är ett annat nygammalt förslag som Folkpartiet satt på tapeten igen. Sissela Nordling Blanco säger tack men nej tack till Jan Björklund:
– Det är de så kallade etniska medelålders svenskarna som behöver integreras. De som segregerar sig i villaområden och som inte förstår svenska om den talas på något annat sätt än de är vana vid. Vi behöver inte integrationspolitik, vi behöver antirasistisk politik.
Alla blöta människor som i den framtittande solen slagit sig ner på trottoarkanter och mitt i vägbanan där vi står, samlar ihop sig och vi fortsätter mot Vitabergsparken och utomhusscenen där. De som har sovit i tält på fältet inatt hoppas på sol resten av veckan. Någon sover kanske över hos en vän en natt, för att torka upp och få nya krafter.

I Vitabergsparken ska vi få smakprov från en asylmusikal som håller på att skapas i Malmö. Medan vi väntar är det någon som frågar efter sjukvårdskunniga. Det gäller tandvärk. Ida Linander sitter alldeles bredvid, hon är snart färdigutbildad läkare och med i styrelsen för Socialistiska Läkare. Hon rotar i väskan och plockar fram värktabletter till att börja med. Själv ska hon snart åka tillbaka till Umeå där hon pluggar, men hon berättar att socialistiska läkare har en avdelning som de kallar ”street medics”, som har till uppgift att stå för första hjälpen hela veckan:
– De var i Bulgarien på ett sådant här möte förra året också. Vår huvudfråga är ju internationell hälsa, att asylsökande och papperslösa har rätt till hälsa. Jag vet inte om alla inom Socialistiska Läkare skulle skriva under på att det inte ska finnas några gränser, men att alla har rätt till vård, oavsett gränser, skriver vi under på.

En megafon ljuder. Någon har blivit arresterad under gårdagsnatten och folk uppmanas att fara till häktet för att visa solidaritet. En kvinna i dreads tar över megafonen. Säger att saker inte kan fortsätta ”som normalt”. Att vi inte kan veta vad som kommer efter stat och kapitalism men att No Border-lägret är ett läger för framtiden:
– Anslut er till oss för att bekämpa rasism och fascism. Anslut er till oss och stoppa människor från att ”bara göra sitt jobb”.
Hon syftar kanske på de anställda på Migrationsverket. Eller på dem som kör bussarna med tvångsutvisade. Eller flygplanspiloterna. Eller poliserna. Eller de anställda inom Frontex. Når budskapet fram till dem?

En man med maskerat ansikte berättar att han varit i Sverige i sju år:
– Jag lämnade mitt förgångna och min framtid bakom mig när jag kom hit. Förra veckan fick jag beslutet om att jag ska deporteras. Ni är för i helvete där Irak, i Afghanistan, i Ogaden…jag har all rätt att vara här. Ni var inte illegala när ni koloniserade hela nationer. Och nu säger ni till mig att jag är illegal? Vi är här för att ni var där. Jag har trott att det varit hopplöst och jag har varit rädd för de fascistiska rörelserna i Europa. Nu när jag ser alla er här blir jag inspirerad istället.

Asylmusikalen drar igång. Den får inte fotograferas. En del känner sig inte bekväma med det. Musikalen utspelar sig nu och i framtiden, år 2032. Då den förutspår att inga gränser finns och att folk tittar tillbaka på gränskontroll som ett märkligt fenomen. En rad ur musikalen lyder:
”Vi måste köpa vår frihet och hoppas att den räcker ända fram”.
Ett plötsligt och häftigt skyfall ackompanjerar de sista musikaltonerna och sedan bjuds det in till soppkök och till Järvafältet där lägret fortsätter med föredrag, workshops och diskussioner. Vi hoppas att solen lyser junivarm och vänlig och torkar de våta tälten lagom till läggdags. Och att budskapet, att alla människor borde ha samma rättigheter och att solidaritet måste vara gränslös, inte överskyas av bråk med poliser utan når ut och rubbar vardagstankarna hos allmänheten.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.