Historia värd ett plakat

15 juni 2012

Nyheter, Reportage, Stockholm

Arbetarnas bildningsförbund firar hundraårsjubileum i år och särskilt den här tredje veckan i maj. ABF alltså. Dessa tre bokstäver som ekar seminarier, forum, studiecirklar…bildning helt enkelt. Folkbildning.
För att kasta ett öga och en tanke tillbaka på den tid som var förbundets vagga, gav sig Internationalens Emma Lundström ut på en av ABF:s stadsvandringar i Stockholms stad.

 

 

 

 

”Bland apelsinflickor, änglamakerskor och andra arbetarkvinnor på Södermalm”. Titeln känns lockande. Nyfikenheten är väckt. Och det är ju ändå jubileum. Så vi trotsar lördagslojheten och kommer igång. Regnmorgonen får oss att ta på vattentäta skor och hyfsat med kläder trots att vi upprepar för oss själva att det ändå borde vara sommar nu. Sandalsommar.
Det står att vi ska ta buss nummer tre och kliva av vid Renstiernas gata, men det finns ingen sådan hållplats. Så vi får börja om. Irrar runt i Vitabergsparken på söder tills vi plötsligt ser en anslående skara människor som inte verkar vara kvardröjande studenter lullande i efterdyningarna av nattens rus. Och mycket riktigt. Där står Kjersti Bosdotter med en bärbar liten mikrofonanläggning över axeln och pratar om arbetshusen för fattiga kvinnor som en gång låg här i krokarna. Bredvid henne; författaren Lena Kallenberg, känd som skildrare av arbetarkvinnornas liv i Stockholm.
Kjersti Bosdotter berättar att vandrarhemmet Columbus på Tjärhovsgatan varit ett sådant arbetshus som det är tal om. Liksom nuvarande krogen Snaps vid Medborgarplatsen. Ett av de mer kända hette Dihlströmska arbetsinrättningen. Den startade 1844 och under de femtio år som verksamheten varade hann 70 000 människor lägga ned sina kroppars slit i arbete där. Förhållandena var usla.
– Det var inte meningen att kvinnor skulle vistas på Dihlströmska men över 10 000 kvinnor och barn kom att bo och arbeta där, säger Kjersti Bosdotter.
Ofta var det kvinnor som förlorat mannen och ett av barnen men hade två barn kvar. De hamnade i skuld för begravningen och fick tjäna av den i två och ett halvt år på Dihlströmska.

Kjersti Bosdotter berättar också om Grubbens stora inrättning på Kungsholmen och om Stockholms stads uppfostringsanstalt för unga flickor på Gaveliusgatan. Där uppfostrades unga flickor från fattiga omständigheter till att bli pigor i rikemanshem.
Gaveliusgatan ligger alldeles nära. Vi befinner oss mitt i fattigsöder. Det som på nystockholmska så flashigt kallas för SoFo – Söder om Folkungagatan – och där det idag kostar skjortan att bo. Här levde en gång de så kallade dihlströmmarna, fattighjonen som arbetarförfattaren Maria Sandel skriver om i en av novellerna i sin första bok, som Kjersti Bosdotter är nästan säker på kom ut 1908.
Nere på Nytorget sitter hipsterfolket och lapar den sol som av och till tittar fram ur molndiset. De bleknar som om de bara vore en idé om sig själva när vi fortsätter vandringen djupare in i Vitabergens redan sensommaraktigt tunga grönska.
Maria Sandel var trikåstickerska och arbetade i hemmet eftersom hon var i princip döv och såg dåligt, berättar Kjersti Bosdotter och talar om den omfattande arbetarlitteratur som Sverige har jämfört med många andra länder. Det har alltså funnit ett behov av att berätta och beskriva. Bildning. Arbetarbildning.

Molnen tjockar sig över Bergsprängargränd och Lena Kallenberg talar om den bergsprängare som i fyllan sprängde sig till döds och antas ha gett gränden dess namn. Hon talar om Signe, huvudpersonen i hennes bok Apelsinflickan. Här föreställer hon sig att Signe bodde. Här hade också Lena Kallenberg sin skolväg på 60-talet, genom resterna av slummen. Den som var förhärskande då boken utspelar sig. Då Signes pappa säger till sin dotter att hon inte ska bli en apelsinflicka.
– Det var den vackraste benämningen på de prostituerade. Den kom sig av att vi här, liksom i Gamla stan som var ett prostitutionsdistrikt, kunde möta kvinnor som bar på några stycken halvruttna apelsiner, cigarrer eller inslagna tvålar. Det var koder för att man sålde sig, säger Lena Kallenberg och beskriver hur prostitutionen vid sekelskiftet var reglerad av myndigheterna på ett sätt som bestraffade endast kvinnorna. Deras tillvaro var oerhört begränsad och det fanns stränga regler för hur de fick bete sig och klä sig – det hela skulle skötas lugnt och snyggt. Den allmänna uppfattningen var att det var kvinnorna som spred syfilis. Männen slapp undan allt ansvar.
– Det var en klassfråga. Kvinnornas akter finns i gamla polisregister. Det är fattiga kvinnor vi pratar om, påpekar Lena Kallenberg som menar att vi idag har liknande system i Tyskland, Holland och Danmark.

Kjersti Bosdotter talar om Stockholm som det industrisamhälle det var kring sekelskiftet. Textilindustrin i bland annat Barnängsområdet kan vara orsak till att Vitabergen heter som det gör. Lakan lades troligen ut till blekning här, på det då kala berget.
Metallindustrin härskade på Kungsholmen med Bolinders separatorer. Vid bland annat Bergsundstrand och Finnboda fanns det stora varv. Sedan hade vi den grafiska industrin och sist men inte minst, livsmedelsindustrin; dominerad av tobak och öl. På Åsögatan ligger Stalands möbler. Där var det bryggeri. Pihls fanns, liksom Münchenbryggeriet.
Tobaksarbetarna var tidiga med facklig organisering, påpekar Kjersti Bosdotter. De var de första att kämpa för lika lön för kvinnor och män:
– Kvinnorna hade hälften av männens löner och männen kunde knappt överleva på sin. Detta var en av orsakerna till kvinnornas prostitution.
Kvinnornas och barnens låga löner gjorde dem dessutom till ett potentiellt hot mot männen eftersom arbetsgivarna ville betala så lite som möjligt. Kjersti Bosdotter berättar att det blev en fråga för männen – skulle de arbete med eller emot kvinnorna fackligt. De bestämde sig för att arbeta tillsammans med dem. Bland annat fick kvinnorna ofta betala halv facklig avgift.

Vi står med utsikt mot Klippgatan 19. Vi ser ett blekgult hus. Det så kallade ”judehuset”. Progromer i Ryssland i början av 1900-talet tvingade många judar på flykten och hit till Sverige kom framförallt fattiga judiska arbetare via Finland. Kjersti Bosdotter berättar att den etablerade och burgna judiska befolkningen på Östermalm inte var glada över de fattiga, ryska judarna. Därför fick många av dessa hjälp att fortsätta flykten vidare till Kanada.
Åt dem som helt enkelt inte hade möjlighet till den färden byggdes huset. Här fanns då ingenting. Huset stod ensamt i obygd. Författaren Peter Mosskins pappa bodde här. När Mosskin talat om detta med sina Östermalmsvänner ska dessa ha sagt: ”Jasså, tillhörde du patrasket”.

Vi traskar vidare till ett av de äldsta koloniområdena, grundat 1906. Idén, som förespråkades av Anna Lindhagen, kom från Tyskland och tanken var att arbetarna skulle kunna odla och överleva. Under nazitiden hade lotterna en speciell roll i Tyskland eftersom många av de förföljda gömdes där och arbetarrörelsens förbjudna banderoller och fanor grävdes ned och kunde bevaras för eftervärlden.
Vi går en liten bit till och stannar mittemot en parkeringsplats och ett snårigt, oskött litet grönområde.
– Här fanns, på apelsinflickans tid, en begravningsplats. Här begravdes de som Per Anders Fogelström skriver om, de fattiga nybyggarna. Och dårarna från Danvikstull, säger Lena Kallenberg och berättar att hon har försökt intressera staden för att sätta upp ett plakat med historisk information, men staden har inte lyssnat på det örat:
– Är inte dessa människor värda ett plakat?! Det är nog ett led i att försöka sudda ut arbetarklass stadsdelen söder. Snart är det väl ett hotell här, eller en bank.

Vi står i Kvastmakarbacken där barnen till de ensamstående mammorna, som gick på arbete som bokbinderskor eller i stearinfabriken, fick klara sig bäst de kunde under dagarna, de som inte själva arbetade. Vi går vidare på en hemlig stig uppför trappor, genom gränder, kullerstenarna känns genom sulorna. Blommorna prunkar i fönsterlådorna. Lotsgatan. Aktiebolaget Stadsholmen sköter hela kvarteret. Husen är byggnadsminnesmärkta. Borgarna ville sälja ut men en ensam folkpartist räddade tydligen situationen. Dessa hus ska vara allas. De tillhör vår historia. Vi som inte hade pengarna och makten.

Vid stränderna nedanför oss arbetade tvätterskorna. Året om. De fick reumatism och levde inte så länge. På gatan intill bodde en änglamakerska, berättar Lena Kallenberg:
– Det var kvinnor som tog emot små barn som mammorna inte hade råd at behålla. Ofta var det oseriösa barnmorskor. De svarade på annonser där blivande mödrar sökte fosterhem för sina barn. Namnet kommer av att de så snabbt gjorde barnen till små änglar genom att vanvårda dem till döds.
Hon berättar också om hur kvinnorna försökte göra abort själva genom att skrapa fosforet av svavelstickor och inta det i dryck:
– Det är som att äta råttgift. Det var en vanlig dödsorsak. Det finns tusentals läkarrapporter. Ett ganska okänt stycke kvinnohistoria. Ofta hittades de halvdöda på utedassen dit de dragit sig undan.
Abort var förbjudet. Fängelsestraffet två till fyra år. Svavelstickorna förbjöds till slut.

Vi slutar vid Anna Lindhagens minnesstaty på Fjällgatan med utsikt över staden. Från attraktionerna på Gröna Lund hörs rop från hisnande magar medan Kjersti Bosdotter pekar ut Anna Lindhagens hus. Ett stenkast bort bodde Per Anders Fogelström.
Det fullkomligen kryllar av minnen i varje prång och under varje gatsten där vi har gått. De sedan länge döda, de slummens invånare vars fötter trampade här viskar i våra öron medan vi står och betraktar utsikten en liten stund innan stadsruset drar oss tillbaka in i sin ständiga virvel.
Men i bakhuvudet mal en tanke: är det samhälle vi nyss fått beskrivet för oss verkligen så långt borta idag när de rika förväntar sig skattereduktion för att idka välgörenhet?

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.